Sunday 7 September 2008 photo 2/2
|
Sunday 7 September 2008 photo 2/2
|
Tu m'as donné ta boue et j'en ai fait de l'or
'Du gav mig din lera och jag förvandlade den till guld.'
Ibland känns det så. Ibland. Eller som om så; den där leran är aldrig lera till att börja med, men skulle kunna uppfattas som sådan. Om vore den inte gyldene.
Så fort saker börjar kännas, börjar de kännas förvirrande. Spännande, men läskigt, men delikat, men ömtåligt, men omöjligt att inte göra, men...
Eller, annorlunda uttryckt: vi kan inte riktigt veta vilken effekt vi har på andra. Vi känner oss själva, och våra generella sannolikheter och statistiska mönster, men vi vet inte vilka intryck våra möten med andra inger dem. Vi känner oss själva, men denna självkännedom ger ingen vägledning när det gäller att förstå hur andra ser oss. Vi har fel närhet till oss själva; vi ger det vi vet är lera till någon som - kanske eller kanske inte - ser det och får det att bli någonting likt guld.
Mer värt än kulor av glas, för att säga det med ett par nästan lika välkända ord.
Vi har fel närhet till oss själva. Jag utgår från att andra människor ser någonting annat än vad jag ser när jag ser mig i spegeln; hoppas, nästan, ibland. Jag utgår från att jag inte har ens den minstaste lilla aning på hur folk kommer att reagera på vad jag gör, säger, är; - att jag inte riktigt vet vad jag gör, säger, är, på ett visst plan.
Tu m'as donné ta boue et j'en ai fait de l'or
Ni får liasom utgå från att jag tycker om er. Även om och särskilt när ni inte kan förstå varför.