Friday 17 October 2008 photo 6/8
|
Friday 17 October 2008 photo 6/8
|
Lacan för den solipsistiska aspekten av psykoanalysen till vägs ände. Hen erkänner att kulturen finns, men den gör sin grej, och har ingen som helst relevans för subjektets göranden och viljanden. När hen säger att det inte finns någon sexuell relation, säger hen att sex är en helt och hållet intrapsykisk händelse. Kulturen - och dess förhållande till och konstruerande av - sexualiteten har inte överdrivet mycket med själva sexet att göra; den spelar in, men utgör inte vare sig huvudsak eller nödvändighet.
Ta till exempel onani. Den är generellt accepterat att den utövande tänker sig att det sker någon slags genemsam sexuell aktivitet (exakt vilken lämnas osagd) tillsammang med någon eller mellan några som stimuli för den egna aktiviteten - dvs att det är någonting en gör i brist på andra att göra det med. Lacan, däremot, skulle snarare säga att den sexuella aktiviteten som sådan är en mer avancerad form av onani, att den andres fysiska närvaro eller frånvaro är en irrelevant faktor i ljuset av dennes närvaro i fantasin.
Lacan vänder ut och in på saker och ting. Inte bara den (intrapsykiska, och därmed frånvarande) sexuella relationen, utan på - allt. Efter hand.
Damn människa.