Du har förstört mitt liv. Konstigt hur allt slutade, en sekund så var allt borta. Ett skott, så försvann min enda låga. Jag tror inte ens att du sa förlåt. Det var mer som oj. Jag älskar det. Men jag vet inte om jag klarar av det längre. Den ända gången jag känner att jag duger till något är när jag går ut på planen. Iallafall så var det så. Jag har tappat allt. Två år och nästan allt är borta. Nu känns det bara som om jag skämmer ut mig när jag går ut på planen. Jag får inte till det, alla säger att det kommer och att det är för att jag har vart sjuk och borta så länge. Men känslan av att inte klara av något som jag vet att jag kan göra så sjukt mycket bättre trycker ner mig. Frustrationen flyter genom hela kroppen, jag vill kunna komma tillbaka och spela som jag gjorde förut och så mycket bättre. Men någonstans på vägen så slocknade min låga för att försöka. Handbollen är allt jag lever för och så har det vart ända sen jag började och när jag inte kunde spela så rasa hela min värld samman. Jag skyller inte på dig, absolut inte. bara ibland. jag kan inte rå för det. Men jag måste ha någon att lägga skulden på.Vet du var det värsta är? Att ingen trodde på mig att jag hade så sjukt ont. Alla tyckte jag var mesig och skulle in på plan igen. Om jag tänker efter, så är det ofta det händer. Jag ber till Gud att jag ska kunna komma tillbaka en dag och spela som jag gjorde. Men ingen verkar förstå, jag är helt ensam.

nej jag vet. <3:) känns bara så ibland..