February
Thursday 31 July 2008 photo 1/1
|
Jag har börjat läsa en ny bok igen, och är helt beroende! :)
"El choco, svensken i bolivias mest ökända fängelse"
Baksidan:
"Jag är ledsen min vän". Sa mannen och skakade lite sorgset på huvudet. "Men jag tror inte du kommer att överleva här inne".
Inga lås på celldörrarna, inga vakter på avdelningen. Vapen i mängder och obegränsad tillgång på narkotika. Hit till det beryktade San Perdro-fängelset i Bolivia, fördes Jonas Andersson från Kungälv efter ett misslyckat försök att bli skuldfri genom att smuggla kokain.
Men i den genomkorrumperade och brutalt våldsamma miljön fick Jonas ironiskt nog ordning på sin tillvaro. Han slutade med droger, gifte sig och blev pappa - allt innanför murarna.
En bit av första kapitlet:
Den slitna, roströda ståldörren öppnades och Jonas Andersson såg in i det äckligaste lilla rum han någonsin sett.
Golvet var täckt med smutsiga kartongbitar och tidningspapper och precis innanför dörren låg en hög med något som såg ut att vara intorkad spya. Det fanns inget fönster i det klaustrofobiskt trånga utrymmet, och de gråa betongväggarna såg ut som om de omsorgsfullt hade gnidits in med sopor och smutsigt vatten.
Hopp.
Jonas klev självmant in genom dörröppningen innan vakterna hann skrika eller knuffa honom. Stanken slog emot honom omedelbart. En tjock blandning av piss, skit, svett och instängd lukt.
Hopp.
Det sista han såg innan vakterna stängde dörren var att det fullkomligt kryllade av småkryp på golvet.
Det blev alldelss tyst. Jonas trodde att ögonen skulle vänja sig efter ett tag, men det trängde nästan inte in något ljus alls i cellen. Det förblev svart.
Den vidirga stanken kändes ännu intensivare när han inte kunde se något. De första insekterna hade tagit sig upp på honom. Han skadade bort ett småkryp från handen som fortfarande var låst i handbojan bakom ryggen. Ännu ett kröp upp på handen. Och ett till. En våg av panik sköljde över honom och han försökte frenetiskt borsta området runt händerna rent från insekter. Men han gav snart upp. De får väl krypa då, de jävlarna, tänkte han uppgivet. Det är bara att vänja sig.
"El choco, svensken i bolivias mest ökända fängelse"
Baksidan:
"Jag är ledsen min vän". Sa mannen och skakade lite sorgset på huvudet. "Men jag tror inte du kommer att överleva här inne".
Inga lås på celldörrarna, inga vakter på avdelningen. Vapen i mängder och obegränsad tillgång på narkotika. Hit till det beryktade San Perdro-fängelset i Bolivia, fördes Jonas Andersson från Kungälv efter ett misslyckat försök att bli skuldfri genom att smuggla kokain.
Men i den genomkorrumperade och brutalt våldsamma miljön fick Jonas ironiskt nog ordning på sin tillvaro. Han slutade med droger, gifte sig och blev pappa - allt innanför murarna.
En bit av första kapitlet:
Den slitna, roströda ståldörren öppnades och Jonas Andersson såg in i det äckligaste lilla rum han någonsin sett.
Golvet var täckt med smutsiga kartongbitar och tidningspapper och precis innanför dörren låg en hög med något som såg ut att vara intorkad spya. Det fanns inget fönster i det klaustrofobiskt trånga utrymmet, och de gråa betongväggarna såg ut som om de omsorgsfullt hade gnidits in med sopor och smutsigt vatten.
Hopp.
Jonas klev självmant in genom dörröppningen innan vakterna hann skrika eller knuffa honom. Stanken slog emot honom omedelbart. En tjock blandning av piss, skit, svett och instängd lukt.
Hopp.
Det sista han såg innan vakterna stängde dörren var att det fullkomligt kryllade av småkryp på golvet.
Det blev alldelss tyst. Jonas trodde att ögonen skulle vänja sig efter ett tag, men det trängde nästan inte in något ljus alls i cellen. Det förblev svart.
Den vidirga stanken kändes ännu intensivare när han inte kunde se något. De första insekterna hade tagit sig upp på honom. Han skadade bort ett småkryp från handen som fortfarande var låst i handbojan bakom ryggen. Ännu ett kröp upp på handen. Och ett till. En våg av panik sköljde över honom och han försökte frenetiskt borsta området runt händerna rent från insekter. Men han gav snart upp. De får väl krypa då, de jävlarna, tänkte han uppgivet. Det är bara att vänja sig.
Visa toppen
Show footer