jag vet inte vad jag ska säga... Känns som skulden ligger på mig... Känns du ger mig den... Men det är inte mitt fel!!! Inte bara... Eller? Jag bryr mig faktiskt.. Men allt har blivit så annorlunda nu.. Jag gör de jag måste och jag sköter mig... Varför kan du inte vara glad för min skull? Vara stolt över mig? Istället för att skälla på mig.. Eller säga sånna saker.. Du har inte heller vart gjort det du sagt... Men jag älskar dej.. Jag har oxå vart besviken på dej.. Men du är den bästa vän jag har och ger inte upp dej.. Det vet du! Men du verkar nästan vilja ge upp mig.. jag fattar inte vad som har hänt.. Jag vill verkligen ha det som förr.. Men jag vill att det ska gå bra för mej nu.. Du vet att jag håller på att bli religerad... Jag får inte bli det! Då är mitt liv slut.. om du tänker efter så förstår du nog. Jag måste klara det här... Jag är inte van vid att ha det så här.. Att fokusera så mycket på skolan och göra så mycket hemma.. Inte dricka så mycket.. Ingenting av det jag tvingas till nu är jag inte van vid.. Men jag har fattat att jag måste vänja mej.. Kan inte du oxå se det? Snälla ge mej stöd istället för att klandra mig.. Jag är inte rädd för att du ska läsa de här... Och om du gör det.. Försök se det från min sida.. Jag vet, det är fegt att skriva det här istället för att säga det.. Men jag vågar inte..din besvikna röst...Ditt ansiktsutryck.. Och du verkar aldrig tagit det här på allvar.. Du har helst bara velat knuffa det åt sidan och sen klandra mej mer känns det som.. och det känns som om jag skulle säga det... Skulle jag bara tjata i dina öron om att det är så synd om mej.. Det vill jag inte.. Jag vill absolut inte ha sympati. Jag vill ha stöd och förståelse.. Jag älskar dej min älskade vän<3

prata med mig... du har liksom glömt bort mig ._.