december
fredag 24 oktober 2008 bild 2/2
|
Detta är min novell i svenskan hahaha :D var bara tvungen att lägga upp den innan den skickas till min lärare XD <3
Pysslingen och Guldet
Tystnad, inte ett enda ljud hördes. Förutom den väl utsmyckade moraklockan som tickade för sig själv i ett hörn. När klockslaget tolv hördes rörde sig något över tamburens mattbeklädda golv. En liten man (bara en dryga halvfot lång) klädd i stråhatt och hawaii-shjorta trippade över golvet. Hans hår var inpackat och runt (afro) och på de små fötterna satt det ett par träskor. Pysslingen Hubert hade vaknat ur morgondvalan för att en en gång snoka igenom Fru Alice eller "Damen med den stora kappan" s - guld. Hans små globformade ögon såg sig omkring. Kassaskåpet låg inte långt ifrån hans position men att familjen skulle vakna av den tickande klockan var inte omöjligt. Men när dådet äntligen var gjort smög han tillbaka in i gömställets varma mörker. Dagen därpå när "Damen med den stora kappan" gick igenom sina besparingar, skrek hon om att det saknade en viss summa, vilket hennes man påstod var omöjligt.
- Menar du käre make, att jag ljuger?! hördes hennes gälla röst genom hela hyreshuset. Hubert log för sig själv i sömnen.
Efter några månader av berövande sjuknade frun in, blev ett psykiskt sjukt nervrak. En expert skickades in, Prästen Volmar. Denne herre spottade på guds namn genom att överfalla barn och våldföra sig på pysslingar och döda.
- Ja, onda krafter hemsöker denna enkla boning, troligen en vampyr som älskar dockteater och schnitzel, konstaterade han med pipig röst. Hubert rynkade pannan när han hörde detta, visst älskade han båda dessa saker men en vampyr var han dock inte. Volmar underskattade Hubert när han smidigt undvek fällorna som sats upp för honom den kvällen. Detta gjorde Volmar ilsken (mest för att han ville ge utlopp för sina sexuella lustar på Huberts minimala kropp), men även om hans koncentration stördes kom han på en idé: Att locka ut Hubert på dagen.
- Pff, som om jag skulle lämna min gömma under dagtid, fnissade Hubert. Skrattar bäst som skrattar sist, för hans ögon fastnade på någon utanför. Framför honom låg det en tallrik med schnitzel på och en docka låg brevid. Utan att tänka sig för rusade han ut i den öppna, upplysta tamburen, omedveten om det Volmar hade i beredskap. När han upptäckte sitt misstag och snurrade runt verkade tiden stå stilla: En soppskål fyllt med en vätska det stank vitlök om föll över hans taniga kropp. Afrot trycktes ned till strimmor och kläderna dränktes i soppan. Volmar tjöt till av förtjusning och lyfte glatt på skålen för att fånga den indränkta och chockade Hubert. Men till hans stora förvåning var pysslingen borta, för alla vet ju att pysslingar är känsliga mot soppskålar.
Slut
Tystnad, inte ett enda ljud hördes. Förutom den väl utsmyckade moraklockan som tickade för sig själv i ett hörn. När klockslaget tolv hördes rörde sig något över tamburens mattbeklädda golv. En liten man (bara en dryga halvfot lång) klädd i stråhatt och hawaii-shjorta trippade över golvet. Hans hår var inpackat och runt (afro) och på de små fötterna satt det ett par träskor. Pysslingen Hubert hade vaknat ur morgondvalan för att en en gång snoka igenom Fru Alice eller "Damen med den stora kappan" s - guld. Hans små globformade ögon såg sig omkring. Kassaskåpet låg inte långt ifrån hans position men att familjen skulle vakna av den tickande klockan var inte omöjligt. Men när dådet äntligen var gjort smög han tillbaka in i gömställets varma mörker. Dagen därpå när "Damen med den stora kappan" gick igenom sina besparingar, skrek hon om att det saknade en viss summa, vilket hennes man påstod var omöjligt.
- Menar du käre make, att jag ljuger?! hördes hennes gälla röst genom hela hyreshuset. Hubert log för sig själv i sömnen.
Efter några månader av berövande sjuknade frun in, blev ett psykiskt sjukt nervrak. En expert skickades in, Prästen Volmar. Denne herre spottade på guds namn genom att överfalla barn och våldföra sig på pysslingar och döda.
- Ja, onda krafter hemsöker denna enkla boning, troligen en vampyr som älskar dockteater och schnitzel, konstaterade han med pipig röst. Hubert rynkade pannan när han hörde detta, visst älskade han båda dessa saker men en vampyr var han dock inte. Volmar underskattade Hubert när han smidigt undvek fällorna som sats upp för honom den kvällen. Detta gjorde Volmar ilsken (mest för att han ville ge utlopp för sina sexuella lustar på Huberts minimala kropp), men även om hans koncentration stördes kom han på en idé: Att locka ut Hubert på dagen.
- Pff, som om jag skulle lämna min gömma under dagtid, fnissade Hubert. Skrattar bäst som skrattar sist, för hans ögon fastnade på någon utanför. Framför honom låg det en tallrik med schnitzel på och en docka låg brevid. Utan att tänka sig för rusade han ut i den öppna, upplysta tamburen, omedveten om det Volmar hade i beredskap. När han upptäckte sitt misstag och snurrade runt verkade tiden stå stilla: En soppskål fyllt med en vätska det stank vitlök om föll över hans taniga kropp. Afrot trycktes ned till strimmor och kläderna dränktes i soppan. Volmar tjöt till av förtjusning och lyfte glatt på skålen för att fånga den indränkta och chockade Hubert. Men till hans stora förvåning var pysslingen borta, för alla vet ju att pysslingar är känsliga mot soppskålar.
Slut
Kommentera bilden
HAHAHHAAHHA <3
4 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/seductivevoice/284701920/
Visa toppen
Visa sidfoten