Helt random får ni en Tsukasa Hiigari cosplay bild~

I halmstad för er som inte visste dä xD

Men detta är mest för att påminna mej själv so it's not important for you :3

Men kanske kan vara roligt för er att läsa? :3

en del av mej så ni kan ju läsa för att lära känne mej bättre xD

Engelska C - Power poiny, presentera en passion.

Strycker Cosplay, manga och Grand Fantasia.

Väljer att skapa/måla/rita.

- Något jag alltid älskat att göra och något som hjälpt mej-

Sedan jag var liten har jag alltid älskat att måla och pyssla,

det var något JAG var bra på.

Något JAG kunde göra utan att någon ifråga sätte mej.

Något jag fick beröm för och något som helt naturligt blev en del av mej.

Jag föddes med ett för kort tungband så såpass enkla ord som "hej" blev bara som ett konstigt ljud, ett ljud ingen kunde förstå.

Det tog flera år innan mitt tal blev såpass bra att jag kunde prata som alla andra. säga saker som "hej, mitt namn är Matilda".

3års träning.

Och genom alla glada och hårda tider så hade jag kvar mitt målande och skapande där jag helt fritt kunde göra vad jag ville.

"En bild säger mer än 1000 ord"

Mina bilder sa mer än en miljon ord.

I min värld fanns bara jag och min kanin Selma.

I alla andras världar var jag ett offer.

I min värld bestämde jag, inte någon annan.

Jag älskade att måla hur jag önska att jag såg ut.

Ett klart minne när jag för första gången blev jätte nöjd med en bild var när jag gick i förskolan och målat en bild på en ballerina.

I högstadiet när allt verkade som mörkast,

för mobbningen blev mindre men det från innan drogs upp och jag hade ingen som riktigt såg mej, så jag började måla hur jag kände.

Började lära mej mer genom att måla av som jag sedan använde för att göra dessa känslofyllda teckningar som jag målade när jag sprang iväg från allt.

3år var allt som krävdes för att jag skulle utvecklas från extremt dålig till bra.

Skillnaden mellan bilderna från 7an och dom i 9an är enorm.

från platta bilder med inte så stort intryck i

till bilder som verkligen visar hur jag mådde och kände.

Så sedan jag gick på dagis tills idag så har jag fortsätt att måla,

även fast jag idag har större konkurens så bryr jag mej inte.

Jag är stolt när jag säger att jag är en artist.

Jag är stolt över att vara en bild-estetare.

En penna och ett papper var min tröst.

Medan andra sprang runt och skärde upp sina handleder så använde jag en penna och ett papper.

När alla andra sprang runt hos olika kuratorer och psykologer så var allt jag behövde en penna och ett papper.

Jag tänker fortsätta öva så jag kan bli som mina två största idoler:

Ocean och Yuumei.

Om jag någon gång lyckas bli lika bra som dom så ska jag verkligen se till att göra världen till ett bättre ställe oavsett vad alla andra säger.

Slut~

(Inte en så detaljerad text)

((började inte direkt skära mej förrän efter att Iréne tagit sitt liv, so yeah, på högstadiet var bilderna mitt sätt att få tröst ist för via ett rakblad))

(((gick inte till kuratorn friviligt i 9an och BUP blev inte förrän efter både Iréne och Miu dött)))

Gaaaaaaah, måste korta ner allt och göra det mindre känslosamt och förvirrande <.<

även skriva dä på engelska och fixa fram några teckningar sedan är det typ klart :3

SATSAR PÅ MVG!!!!!

Bwahahaha, lärarn får akta sej >:3

Annons

The photo has no tags

Camera NIKON D3000

Focal length 18 mm

Aperture f/5.0

Shutter 1/100 s

ISO 200

Date

February 2017