Måste bara skriva av mig lite snabbt.

Jag skrev ju förut att jag jobbar på att komma över en person (kallar honom för F, kanske har nämnt honom förut men jag vet inte), och det gör jag. Det gör jag verkligen.

Men hela, hela tiden så har jag massa tankar i bakhuvudet.
Jag kanske inte borde ignorera honom, tänk om han blir ledsen?
Tänk om han behöver nån? tänk om ingen annan vill lyssna eller bry sig?
Han kanske bara är riktigt jävla dålig på att uttrycka känslor, han kanske bryr sig om mig med. Han har ju sagt det förr, att han bryr sig.

Alltid samma tankar också. Han har sagt "jag är ingen person som skulle försöka ta livet av mig", fast jag såg ju att han ljög då.

Ignorerade honom lite idag och han märkte inte ens att jag fanns. Om man verkligen är vänner så borde man väl i alla fall kunna säga hej? då borde man väl i alla fall kunna vara den som säger nåt först nån gång i alla fall? kanske inte alltid, men nån gång skulle ju inte skada.

Han satt och gjorde ljud idag när vi satt vid samma bord och jag kan inte urskilja om han gör så för att på nåt jävla sätt få min uppmärksamhet eller nån annans uppmärksamhet eller om han bara gör så för sig själv.

Varje liten rörelse ifrån honom har gett mig falskt hopp i så jävla många månader. När han har lett emot mig har jag tänkt "jag kanske har en chans ändå". Fast sanningen är ju att jag inte har nån chans alls med honom, för jag ser inte "rätt" ut och jag bryr mig väl för mycket eller nåt.

Jag förstår, det gör jag. Man kan inte finna alla attraktiva och man kan inte ha känslor för just vem som helst. Men att han inte ens verkar bry sig om mig bara som vän, att han inte finns där, att han aldrig frågar hur jag mår även fast han vet att jag oftast inte mår bra i huvudet, att han inte vill röra mig för att han tycker att jag är ful eller äcklig eller vad fan han nu tycker, det är sånt som förstör mig. Det har förstört mig så jävla länge och det är bara löjligt att dom enda gångerna han verkat bry sig om mig har varit stunderna där jag har haft nya ärr och han har råkat sett dom.

Det är så jävla hemskt egentligen för jag ser så mycket i honom. När jag skriver dikter så är det oftast han jag tänker på för jag kan likna hans utseende med så många vackra saker. Målningar, stjärnorna på himlen, allt. Jag har vart med om det här förut med en annan person, fast det här är så mycket värre för den andra personen kände jag inte. Jag visste ingenting om hur han var på insidan och då var det lätt att bli kär för då blir man bara kär i idén av hur personen är. Fast jag känner ju F och ändå har jag känslor för honom. Jag skulle vilja skriva att jag har haft känslor, fast dom är ju ändå kvar.

Jag vill så jävla gärna hjälpa honom och få honom att må bra och få honom att känna sig okej, men han berättar ingenting och visar ingenting så jag kan inte. Och det är väl därför jag måste ta mig ur det här för jag kan inte leva på det här sättet, jag kan inte sitta och ha känslor för nån som inte bryr sig eller finns där när man behöver någon, som hela tiden vänder sig bort.

Jag vet ju att jag kommer klara av att komma över honom, men en del av mig vill fortfarande inte.

Skulle uppskatta om ingen kommenterar här, för jag ville endast skriva av mig.

Annons

The photo has no tags

June 2017