Wednesday 30 September 2015 photo 2/2
|
(Tog bara en random bild, fast i och för sig så gör jag alltid det)
Vettefan vad jag ska göra. Fan. Fan. Fan.
Snackade med F på förra lektionen. Skulle ju inte göra det, men varken han eller jag hade någon att vara i samma grupp med på religionen så det blev bara så.
Vi pratade om vad vi tror, och han tror på ödet. Han pratade på om att saker som händer folk antagligen har en mening, för han har 'väl lärt sig nåt i alla fall av att bli nedslagen två gånger'. Fast han kan ju inte ha lärt sig ett jävla piss om han fortsätter umgås med dåligt personer. Sa det till honom och fick väl typ reda på att han har gett upp. Asså, på typ allt. Han sa också att han inte ens visste om han skulle klara nian.
Jag visste väl det redan, fast det kändes ändå som en jävla käftsmäll för jag bryr mig fortfarande. Innerst inne gör jag ju det, även fast jag försöker att inte göra det. Jag vill bry mig också, det är ju liksom det som håller mig ifrån att inte bry mig.
Han sa att han skulle försöka bli bättre, fast vet inte hur mycket sanning det ligger i det egentligen. Jag frågade honom vad som håller honom kvar och han sa att det var för att han hade en familj, vilket egentligen är en ganska bra anledning.
Asså.. fan. Jag vill ju hjälpa och jag vill bry mig men det kommer fan inte funka, jag menar det har ju inte funkat tidigare. Jag har två val här och jag vet inte vad jag ska välja, för helt ärligt så vet jag inte ens vad jag håller på med.
Jag vet seriöst ingenting. Vet inte vad han tycker egentligen, vet inte om han bryr sig egentligen, vet inte om det ens ligger nåt alls i det han säger. Fattar ingenting. Orkar inte.
Annons
Comment the photo
666Gaara666
Wed 30 Sep 2015 11:58
Jag tror också på ödet, att allt har en mening. Grejen är ju bara att det kan ta så lång tid innan man inser vad meningen var. :) Vissa kanske aldrig ser sambanden. Som exempel.
2010 förlorade jag mitt jobb, mitt allra första jobb och det som än så länge varit min enda fasta anställning. Jag hade jobbat där i 4 år och trots att jag ibland kände ångest över stressen osv så älskade jag jobbet för jag hade världens bästa kollegor. Jag blev helt knäckt när mötet var och jag insåg att vi inte skulle flytta med vårat lager, vårat lager flyttade ifrån oss, till en annan stad och vi blev alla av med våra jobb. Jag skulle förlora mina älskade kollegor och jag visste att fast vi var så tighta på jobbet så skulle vi tappa kontakten efteråt. Jag var totalt knäckt. Jag grät. Och det gjorde jag många nätter efter det med. Jag var arbetslös i ett år, levde på A-kassa, gick på några intervjuer där jag TRODDE jag skulle få jobb, men blev lika snopen båda gångerna jag plötsligt fick ett nej när det låtit så lovande innan. Plötsligt skulle jag på en intervju igen och det var inte mycket till intervju för de hade redan valt ut sina nya timmisar för sommaren, men det hade inte funkat med någon så då hade de behövt en ny och de hade valt mig. Så jag hamnade där, och jag trivdes rätt bra... I ett halvår... Efter det så vart det bara värre och värre och jag hade sån ångest varje dag jag behövde gå dit, mådde så sjukt dåligt och var verkligen på botten... Hade det inte varit för att jag har så sjukt stort samvete på mig gällande jobb och skola (bara skolkat en enda lektion och till och med meddelat läraren att jag inte kommer närvara då) så hade jag slutat gå dit. Men jag fortsatte fasten jag hatade jobbet och kollegorna så innerligt (jag hatar i stort sätt inget, men den arbetsplatsen hatade jag verkligen) Jag kunde gråta nattetid med tanken på mitt gamla jobb och mina gamla kollegor jag älskade så mycket som jag aldrig skulle få jobba med igen... Och så hade då 2 år på företaget från helvetet förflutit och jag hade precis haft den absolut värsta veckan där i hela mitt liv, och då frågade två av mina kollegor (Dennis var en av dem) om jag skulle följa med på after work den dagen. Och ja, det var ju den after worken som jag och Dennis fann varandra på.
Så här i efterhand så vet jag ju att hade inte mitt jobb flyttat, jag varit arbetslös, om jag fått något av de andra jobben jag nästan fick osv så hade jag ju inte suttit här med mitt livs kärlek. Då hade jag kanske varit tillsammans med mitt ex fortfarande, eller så hade jag sabbat det då jag letat äventyr på annat håll. Allt var på bristningsgränsen redan innan jag träffade Dennis på after worken. Så skitit sig skulle det ha gjort.
Nu blev det en jävligt lång text angående ödet här. Men jag tycker sånt är intressant och kul att fundera över. X) Sorry!
2010 förlorade jag mitt jobb, mitt allra första jobb och det som än så länge varit min enda fasta anställning. Jag hade jobbat där i 4 år och trots att jag ibland kände ångest över stressen osv så älskade jag jobbet för jag hade världens bästa kollegor. Jag blev helt knäckt när mötet var och jag insåg att vi inte skulle flytta med vårat lager, vårat lager flyttade ifrån oss, till en annan stad och vi blev alla av med våra jobb. Jag skulle förlora mina älskade kollegor och jag visste att fast vi var så tighta på jobbet så skulle vi tappa kontakten efteråt. Jag var totalt knäckt. Jag grät. Och det gjorde jag många nätter efter det med. Jag var arbetslös i ett år, levde på A-kassa, gick på några intervjuer där jag TRODDE jag skulle få jobb, men blev lika snopen båda gångerna jag plötsligt fick ett nej när det låtit så lovande innan. Plötsligt skulle jag på en intervju igen och det var inte mycket till intervju för de hade redan valt ut sina nya timmisar för sommaren, men det hade inte funkat med någon så då hade de behövt en ny och de hade valt mig. Så jag hamnade där, och jag trivdes rätt bra... I ett halvår... Efter det så vart det bara värre och värre och jag hade sån ångest varje dag jag behövde gå dit, mådde så sjukt dåligt och var verkligen på botten... Hade det inte varit för att jag har så sjukt stort samvete på mig gällande jobb och skola (bara skolkat en enda lektion och till och med meddelat läraren att jag inte kommer närvara då) så hade jag slutat gå dit. Men jag fortsatte fasten jag hatade jobbet och kollegorna så innerligt (jag hatar i stort sätt inget, men den arbetsplatsen hatade jag verkligen) Jag kunde gråta nattetid med tanken på mitt gamla jobb och mina gamla kollegor jag älskade så mycket som jag aldrig skulle få jobba med igen... Och så hade då 2 år på företaget från helvetet förflutit och jag hade precis haft den absolut värsta veckan där i hela mitt liv, och då frågade två av mina kollegor (Dennis var en av dem) om jag skulle följa med på after work den dagen. Och ja, det var ju den after worken som jag och Dennis fann varandra på.
Så här i efterhand så vet jag ju att hade inte mitt jobb flyttat, jag varit arbetslös, om jag fått något av de andra jobben jag nästan fick osv så hade jag ju inte suttit här med mitt livs kärlek. Då hade jag kanske varit tillsammans med mitt ex fortfarande, eller så hade jag sabbat det då jag letat äventyr på annat håll. Allt var på bristningsgränsen redan innan jag träffade Dennis på after worken. Så skitit sig skulle det ha gjort.
Nu blev det en jävligt lång text angående ödet här. Men jag tycker sånt är intressant och kul att fundera över. X) Sorry!
SevenNationArmy
Wed 30 Sep 2015 12:03
Jo, det är verkligen intressant faktiskt! och det är helt okej att du skrev ganska mycket, för det var jätteintressant att läsa.:>
Jag vet inte riktigt om jag tror på ödet eller inte, personligen så brukar jag faktiskt bara svara "lite" för att det känns så, asså att jag inte tror på det helt, men kanske lite grann.
Fast jag blir bara så arg/ledsen när personer som F säger att man kan ta tag i sitt eget öde, att man kan förändra saker så det blir bättre, men sen gör dom inte ens det själva (även fast de är medvetna om att de kan ha det bättre om de bara kämpar..). Jag vet inte riktigt, det blir bara fel i mitt huvud när han gör så.:/
Jag vet inte riktigt om jag tror på ödet eller inte, personligen så brukar jag faktiskt bara svara "lite" för att det känns så, asså att jag inte tror på det helt, men kanske lite grann.
Fast jag blir bara så arg/ledsen när personer som F säger att man kan ta tag i sitt eget öde, att man kan förändra saker så det blir bättre, men sen gör dom inte ens det själva (även fast de är medvetna om att de kan ha det bättre om de bara kämpar..). Jag vet inte riktigt, det blir bara fel i mitt huvud när han gör så.:/
666Gaara666
Wed 30 Sep 2015 12:36
Nä jag förstår att du blir arg och ledsen över det. Ibland är det dock svårt att hitta vägen ut... Det kan behövas att det händer något särskilt för att man ska förstå vad man kan få och vad man behöver göra. För mig så krävdes det att jag fann Dennis vänskap för att se att allt det där jag en gång i tiden hade drömt om faktiskt kan bli verklighet, men att jag behövde ta mig ur det livet jag hade då för att kunna jobba på framtiden. :) Jag tror inte jag hade kunnat se det om det inte var för att jag började umgås med honom och fick en helt annan syn på livet än vad jag hade innan. :)
SevenNationArmy
Thu 1 Oct 2015 07:35
Ja, det kanske är så här. Alltså att något speciellt behöver hända för att man ska förstå vad som behövs göra.
Det gäller väl bara att ha tålamod helt enkelt.:)
Det gäller väl bara att ha tålamod helt enkelt.:)
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sevennationarmy/520500004/