October
Monday 24 October 2011 photo 1/1
|
Jag håller ihop,
när jag faller isär,
så som livet är.
Jag vill bara skriva, men orden kommer inte riktigt.
Det kommer bitvis å osammanhängande så det får ingen riktig mening.
Har försökt i flera timmar nu å skriva av mig, men orden som kom var inte mina egna....
Får väl bli ett sista försök nu innan sömnen skall få ta vid...
Jag står där å stirrar på mig själv, jag ser hur tårarna sakta kommer.
Ja känner hur dom ligger där å trycker, dom är precis på kanten.
Men dom rinner inte över å ner för kinden, hur mkt jag än bara vill få gråta.
Vill ju att det skall komma ut, allt dedär jobbiga man känner för det finns där.
Det gör ju ont i hjärtat, det slår mig hårt i bröstet, det svider i mina ögon.
Men jag får inte ut det i ord, å tårarna stannar där i ögat, och smärtan i bröstet blir bara värre.
Jag vet inte vem jag riktigt är längre.
Det känns som jag tappat en bit av mig själv i ett av mina livs största val.
Men det kanske dags att jag krossar denhär muren jag byggt upp av självsäkerhet
för att hitta dendär riktiga Annelie som finns där inuti.
Som inte bara är en försvarsmekanism som försvarat mig sedan jag var liten.
Jag vill hitta mig, dendär tjejen som faktiskt är samma i spegeln som i mitt huvud.
Som inte tar att andra personer behandlar mig efter hur det passar dom.
Som inte skämtsamt klankar ner på sig själv innan någon annan hinner före.
Som inte vågar ta chansen när den är där.
Som inte kan med att ta kontakt av rädsla att vara i vägen eller inte duga.
Som inte låter sig själv förfalla.
Som inte söker bekräftelsen för å kunna vara dedär alla tror jag är.
Som inte är sin egna största fiende....
Som inte lever ett liv i en bubbla där allting ser ut å vara bra.
Jag vill inte vara den människan mer...
Hon är kanske en bra person för alla andra som får göra som dom vill med henne, som alltid skämtar om sina brister så ingen annan behöver ha dåligt samvete för att dom tänker det,
som låter någon annan få chansen, som inte kan med å ta kontakten så hon aldrig stör,
som gräver sin egna grav....
Jag trodde detta valet skulle vara enkelt.
Det är bara ett fysiskt ingrepp.
Men det bottnar djupare än så.
Det skakar om mina stålbalkar å det känns som jag är påväg å kollapsa.
Jag vet inte vad jag tycker om mig själv längre.
Jag vet bara att jag är väldigt less på mig själv, att jag måste få bekräftelse innan jag låter mig själv komma fram, å att så fort någon säger något dåligt så sluter jag mig igen.
Jag tror absolut inte dehär är någonting annat än bra för mig.
Då jag vill ha en drastisk förändring, kanske är operationen precis det jag behöver för att ta mig igenom dehär å på nytt bygga upp mig och ett hälsosamt jag...
Jag vill helt enkelt inte vara beroende utav va någon annan tycker för att få må bra...
Annons
Comment the photo
Stumpy
Tue 25 Oct 2011 13:36
Det är inte lätt , men du kan nog klara av dom jobbiga känslorna . Jag vet hur ont det kan göra i bröstet :/ Och hur det känns när tårarna inte faller , hur gärna man än vill "/
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sevenofhearts/497731706/
Visa toppen
Show footer