Angående det där med att inte kunna vända sig till någon: det är mest för att jag inte vill lägga saker på folks axlar, samt att jag kan knappt ta in något just nu. Helt dumt, hjärna. Also: känner mig rätt oönskad/inte behövd? Vill finnas till, men det är som om jag inte duger till. Det kanske jag inte gör heller. Kanske var ett misstag att komma tillbaka till BDB? Jag menar, det är som om jag inte är en del av det längre? Väldans distanserad.. Från allt socialt känns det som, hur nu det gick till? Vet inte riktigt. Jag blir sällan medbjuden ut på spontangrejer tex. Status: ledsen, men accepterande för hur det än blir.

Du är definitivt uppskattad, jag gillar att se dina bilder :) dock förstår jag lite känslan, men att tänka på det positiva ♡

Så är folk rent allmänt idag, samhället är så avsocialiserat.
Är det något jag fått lära mig på senare tid så är det, att vill man umgås så får man höra av sig, alternativt, vara populär på något sätt.

Hänger lite på hur man är som person också. Jag är inte speciellt social av mig, jag ägnar mest tid åt mig själv. Men jag vet även hur det är att inte vara en del av något på samma sätt längre. Även om jag inte reflekterar över det på samma sätt längre. Ser den typen av ensamhet som en av mina bättre vänner, eftersom det ger mig tid åt mig själv.

När det kommer till att duga, så duger alla lika mycket som lite.
Om alla är verkligen lika mycket värda så är alla lika värdefulla som värdelösa. Man är behövd av sig själv, man kan aldrig förvänta sig att vara behövd eller inte av någon annan, eftersom allt existerar på samma villkor med samma värde.
Du behöver dig själv, tills du funnit dig själv så kommer du att känna dig obehövd, eftersom du inte behöver dig själv.