April
Thursday 25 March 2010 photo 2/3
|
Jag var en av världens lyckligaste personer. Kände att jag hade världens bästa familj som jag älskade jättemycket, och världens bästa vänner. Vännerna fanns vart jag än vände mig, och folk jag kunde prata med om det var någonting. Om det var något jag ville prata med någon om så kunde jag prata med vem som helst, och det var aldrig någonting seriöst det gällde. Jag gick i sexan och snart var det dags för sommarlov.
I slutet på sommarlovet så hörde jag talas om friskolan. En mindre skola med tid för dans, musik, bild och extra idrott. Gud, det lät ju underbart, och det var ju jättetrevliga elever och lärare där. Jag bestämde mig för att gå där i sista sekund, och så blev det. Jag var jätteentusiastisk, trots att ingen av mina vänner hade valt att gå i friskolan, utan jag skulle vara ensam elev från min förra skola. "Jag skaffar nya vänner!" tänkte jag. "Jag kan ju träffa alla mina gamla vänner i alla fall!"
Sommarlovet tog slut och skolan började. Jag fick nya underbara vänner och blev till och med kär. Så nu hade jag många otroligt bra vänner plus en otroligt vacker pojkvän och allting kändes helt perfekt. Men som om jag hade drömt alltihop försvann det. Som om jag nöp mig själv i armen, öppnade ögonen och märkte verkligheten. Vännerna försvann, pojkvännen gjorde slut, och där satt jag helt ensam. Folk pratade bakom ryggen på mig och kastade konstiga blickar på mig. Mitt självförtroende hade sänkts till noll efter att precis ha ökat en gnutta på grund av alla underbara människor runt omkring mig. Underbara människor som lämnade mig. Jag klarade inte av skolan längre, skolkade mycket och låste in mig på skoltoaletterna och storgrät. Jag klarade inte av det längre.
När lärarna fick reda på att jag mådde dåligt skickade de mig till skolkuratorn. Jag berättade hur jag kände mig och varför jag var ledsen. Hon kollade mig i ögonen sa:
- Är det några problem hemma? Dricker dina föräldrar? Slår dina bröder dig? Blir du sexuellt utnyttjad av dina bröder?
Jag bara stirrade på henne, skakade på huvudet med gråten i halsen som inte tycktes försvinna, kunde fortfarande inte prata.
- Det finns tjejgrupper där du kan prata om sådant här vet du.
Hon vägrade släppa det. Jag bara skakade på huvudet och tvingade fram ett:
- Men det är ju inte alls så. Jag har världens underbaraste familj!
- Det är okej att prata om det, gumman. Jag förstår att du har det svårt hemma när dina föräldrar är missbrukare.
Jag var helt paff. Stum. Kunde inte säga ett ord. Jag bara stirrade på henne rakt in i hennes stora mörkbruna ögon. Det var som hon försökte intala mig att det är sant. Jag blev helt röd i ansiktet av ilska, blev jätteförbannad, ställde mig upp men kunde fortfarande inte hitta några ord. Med tårarna som rann ner över ansiktet sprang jag ut därifrån, slängde igen dörren bakom mig och sprang därifrån. Jag visste inte vart jag var på väg, bara jag kom därifrån.
Jag blev skickad till skolkuratorn flera gånger efter det. Blev tvingad att kavla upp mina armar för att bevisa att jag inte skar mig själv. "Det är er jag vill döda, inte mig själv" hade jag god lust att skrika ut, men hade inte mod nog att göra det. Vid den här tiden hade hela skolan börjat prata bakom ryggen på mig. Inte bara eleverna utan även lärarna. Det fanns ingen jag kunde vända mig till längre och jag spenderade mycket tid för mig själv inkrupen någonstans. Det som fick mig att fortsätta framåt var mina vänner, som jag älskar mer än allt i hela världen, de jag skulle ge mitt liv för. Helt otroligt vad vänskap kan göra egentligen.
Jag spenderade resten av terminen helt bortdomnad. Kunde knappt stå upp, hade ingen ork att gå, inte göra läxor, ingenting. Det hände ofta att jag bara gick ifrån lektionen. Gick iväg. Lämnade böckerna i klassrummet och bara försvann. Det spelade ingen roll att lärarna skrek på mig längre eller att klasskamraterna skrattade åt mig, eller tyckte jag var en patetisk varelse. Jag hade bara stängt av allting. Till slut bestämde jag mig för att det var bäst att bara börja om från början igen. Ta allting om på nytt. Jag berättade för mina föräldrar att jag ville byta skola. De blev bara sura på mig, tyckte inte alls att jag borde göra det och att det var alldeles för krångligt, men de märkte att jag mådde jättedåligt och tillät det till slut. Mamma lade ner jättemycket tid på att få kommunen att gå med på att jag bytte skola. Hon ställde verkligen upp för mig, trots att hon egentligen var emot det.
, äntligen skulle jag få slippa allting och äntligen var det klart – . Ännu en sommar då jag kunde få se fram emot någonting, och den här gången var det inga falska förhoppningar. När höstterminen började tog alla emot mig och accepterade mig för den jag är. Jag fick vara med min allra närmaste vän och skaffade nya vänner. Och nu är jag här, sitter här och låter er alla få veta min historia. Jag går på en jättebra skola med jättebra vänner, jättebra lärare men med mindre bra minnen. Jag ser det som en bra erfarenhet, att allting inte alltid blir som man tänkt sig och att det inte alla gånger går så bra som man tror. Att få skriva ner det här väcker mycket känslor. Det har legat i bakhuvudet så länge och trängt och jag har med tiden glömt bort det. Men det finns alltid där, slår till mig någon gång och kommer fram till att jag till slut nådde mitt mål. Här är där jag ska vara. Där jag trivs och mår bra.
Jag vill verkligen tacka mina vänner. Krama om dem i resten av mitt liv. De är de som får mig att må bra, får mig att fortsätta framåt. Vänskap är det viktigaste som finns, så var rädd om dina vänner. De kommer och går, precis som bra och dåliga perioder i livet. Håll dem hårt och visa hur mycket dem betyder, för de kan försvinna fortare än du kan säga Paris baklänges. Älska de bra stunderna i ditt liv och värna om dem
- Är det några problem hemma? Dricker dina föräldrar? Slår dina bröder dig? Blir du sexuellt utnyttjad av dina bröder?
Jag bara stirrade på henne, skakade på huvudet med gråten i halsen som inte tycktes försvinna, kunde fortfarande inte prata.
- Det finns tjejgrupper där du kan prata om sådant här vet du.
Hon vägrade släppa det. Jag bara skakade på huvudet och tvingade fram ett:
- Men det är ju inte alls så. Jag har världens underbaraste familj!
- Det är okej att prata om det, gumman. Jag förstår att du har det svårt hemma när dina föräldrar är missbrukare.
Jag var helt paff. Stum. Kunde inte säga ett ord. Jag bara stirrade på henne rakt in i hennes stora mörkbruna ögon. Det var som hon försökte intala mig att det är sant. Jag blev helt röd i ansiktet av ilska, blev jätteförbannad, ställde mig upp men kunde fortfarande inte hitta några ord. Med tårarna som rann ner över ansiktet sprang jag ut därifrån, slängde igen dörren bakom mig och sprang därifrån. Jag visste inte vart jag var på väg, bara jag kom därifrån.
Comment the photo
39 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/shakkiii/449568050/
Visa toppen
Show footer