July
Friday 25 December 2009 photo 1/1
|
Jag möttes av Råkultur på vänster sida, inte alls som jag föreställt mig. På andra sidan råkultur fanns receptionen och där emellan några få platser att avnjuta den oslagbara japanska maten och för att inte glömma det goda thét som serverades.
Jag gick mot receptionen och jag möttes av en elegant dam som såg mycket frågande ut. Jag förklarade vad jag gjorde här och hon log brett mot mig "den här vägen", efter några artighetsfraser var jag framme. Jag passerade gymmet och sen kom köket, jag tittade nervöst in och möttes av en blond tjej i japansk, kort rock och svarta byxor. Hon log vänligt och jag berättade varför jag var här, jag tyckte vi klickade direkt. Frida visade mig omklädningsrummet och jag började genast hjälpa henne när jag var klar.
Vi pratade rätt mycket medan jag tittade på när hon kokade ägg till Råkultur missen. Hon frågade vart jag kom ifrån, vad jag hade för mål och allt där emellan. Jag minns att jag tänkte att om alla var som Frida här skulle min vistelse bli allt annat en vad jag förväntat mig.
Killarna började 10:00, jag var där 09:30 livrädd för att komma sent. Men 10:10 ramlade dom in en efter en. Rodrigo, Olof, Joacim, Martin och Sayan även kallade Rod, Raj, Jocke med Kniv, Bulch, Chef. Även här byttes artighets fraser och efter att ha frågat mig vart jag tidigare haft praktik började de skratta direkt när jag nämnt Esperantos dotter restaurang Opus i gävle. "Om du har varit där behöver vi inte oroa oss om att du tycker vi är konstiga". Då förstod jag direkt, detta var Opus jargongen i en seriös miljö, med oerhörd fokus och gemenskap där till. Jag log innom mig. Jag var hemma.
sen började helvettet, det var det jobbigaste, mest påfrestande psykiskt och fysiskt jag någonsing gjort, men även det bästa jag gjort i livet. 15 timmars arbetsdag alla dagar utom söndag, måndag och rejält med slit. I denhär världen var jag tvungen att tänka om, jag var inte längre bland de bästa. Jag var den som skulle lära mig från grunden. Mycket titta, känna, klämma, testa - och hade ja tur blev det jag gjorde bra. Hela den första veckan var jag så utmattad att jag trodde ja skulle dö. Fötterna gjorde så ont att ja var tvungen att byta skor flera gånger och använda stödstrumpor som en gammal tant.
Första gången jag stod uppe i Esperantolokalen och såg gästerna strömma in var jag helt mållös. Jag hade ingen aning om vad ja skulle göra men försökte snappa upp allt killarna gjorde. Det tog inte lång tid innan jag förstod hur det gick till och snart var jag med och la mat precis som Chef, rod och raj. Chef (Sayan) tog mig under sin vinge och ja är evigt tacksam för alla kloka ord och allt jag lärt mig.
När kvävet mötte vattnet på tallriken skedde den kemiska reaktionen, när desserten las över såg det ut som den svävade. Det var det vackraste jag sätt. Bara desserten utan alla effekter var projsisk. Rod är ju med i kocklandslaget så vad förväntade jag mig? Men perfektionen var enastående och den slog mig som en knytnäve i ansiktet. Det var så vackert att ja fick tårar i ögonen. Jag var i min dröm.
För vissa är musik, tavlor och andra handgjorda värk konst. För mig är det mat. Och om jag i framtiden, någonsin når dessa killarns nivå. Ska jag skratta mig lycklig. Men jag ska bli en konstnär.
(forts, sen - bild = Frida på Råkultur)
Jag gick mot receptionen och jag möttes av en elegant dam som såg mycket frågande ut. Jag förklarade vad jag gjorde här och hon log brett mot mig "den här vägen", efter några artighetsfraser var jag framme. Jag passerade gymmet och sen kom köket, jag tittade nervöst in och möttes av en blond tjej i japansk, kort rock och svarta byxor. Hon log vänligt och jag berättade varför jag var här, jag tyckte vi klickade direkt. Frida visade mig omklädningsrummet och jag började genast hjälpa henne när jag var klar.
Vi pratade rätt mycket medan jag tittade på när hon kokade ägg till Råkultur missen. Hon frågade vart jag kom ifrån, vad jag hade för mål och allt där emellan. Jag minns att jag tänkte att om alla var som Frida här skulle min vistelse bli allt annat en vad jag förväntat mig.
Killarna började 10:00, jag var där 09:30 livrädd för att komma sent. Men 10:10 ramlade dom in en efter en. Rodrigo, Olof, Joacim, Martin och Sayan även kallade Rod, Raj, Jocke med Kniv, Bulch, Chef. Även här byttes artighets fraser och efter att ha frågat mig vart jag tidigare haft praktik började de skratta direkt när jag nämnt Esperantos dotter restaurang Opus i gävle. "Om du har varit där behöver vi inte oroa oss om att du tycker vi är konstiga". Då förstod jag direkt, detta var Opus jargongen i en seriös miljö, med oerhörd fokus och gemenskap där till. Jag log innom mig. Jag var hemma.
sen började helvettet, det var det jobbigaste, mest påfrestande psykiskt och fysiskt jag någonsing gjort, men även det bästa jag gjort i livet. 15 timmars arbetsdag alla dagar utom söndag, måndag och rejält med slit. I denhär världen var jag tvungen att tänka om, jag var inte längre bland de bästa. Jag var den som skulle lära mig från grunden. Mycket titta, känna, klämma, testa - och hade ja tur blev det jag gjorde bra. Hela den första veckan var jag så utmattad att jag trodde ja skulle dö. Fötterna gjorde så ont att ja var tvungen att byta skor flera gånger och använda stödstrumpor som en gammal tant.
Första gången jag stod uppe i Esperantolokalen och såg gästerna strömma in var jag helt mållös. Jag hade ingen aning om vad ja skulle göra men försökte snappa upp allt killarna gjorde. Det tog inte lång tid innan jag förstod hur det gick till och snart var jag med och la mat precis som Chef, rod och raj. Chef (Sayan) tog mig under sin vinge och ja är evigt tacksam för alla kloka ord och allt jag lärt mig.
När kvävet mötte vattnet på tallriken skedde den kemiska reaktionen, när desserten las över såg det ut som den svävade. Det var det vackraste jag sätt. Bara desserten utan alla effekter var projsisk. Rod är ju med i kocklandslaget så vad förväntade jag mig? Men perfektionen var enastående och den slog mig som en knytnäve i ansiktet. Det var så vackert att ja fick tårar i ögonen. Jag var i min dröm.
För vissa är musik, tavlor och andra handgjorda värk konst. För mig är det mat. Och om jag i framtiden, någonsin når dessa killarns nivå. Ska jag skratta mig lycklig. Men jag ska bli en konstnär.
(forts, sen - bild = Frida på Råkultur)
Visa toppen
Show footer