Minns ni Celine? :D
hon var i alla fall min första docka, som jag sedan sålde. :)
Tänkte ta hem henne igen, fast med nytt utseende (alltså en DoD Petsha. :D), annorlunda personlighet och annorlunda bakgrund. :3 Det är i princip bara hennes namn som är som det var förut, men de andra karaktärerna är de samma. xD

Här är i alla fall första kapitlet, och jag skulle bli glad om ni läste, och ännu gladare om ni lämnade en kommentar om vad ni tycker. :D

Kapitel 1.

Jag ser de stora trädens gröna, skiftande färger passera framför mig. Det livsfarliga tinget kallat skogen. Jag gosar ned mig i det trygga tågsätet jag sitter i och stirrar in i min fars gråa ögon. Jag verkar ha stirrat lite väl länge, för att han ler emot mig. Jag ler tillbaka, fast jag inte är speciellt glad. Snart måste jag lämna honom. Det är ju det han vill. Att jag ska börja i skolan och lära mig något, annars kan jag inte få något arbete i framtiden, och jag måste ju ha pengar att försörja honom med. Tåget stannar och jag ger honom en snabb puss på kinden och börjar gå mot tågdörrarna. Jag skickar iväg en kommer-jag-att-klara-mig-blick emot honom och han svarar genom en snabb nick och ett brett leende.

Den tomma korridoren ekar efter varje stag jag tar. Jag ser mig omkring. Vilket var nu mitt klassrum? Jag knackar på måfå på dörren till vänster om mig. Dörren svänger upp och en pojke med klargröna ögon som måste vara en elev öppnar dörren. Jag samlar mig och förklarar sedan:
"Hej, jag heter Celine, jag har just flyttat hit och jag undrar om det här är klassen jag ska gå i?"
Det verkar som om jag har sagt hela meningen alldeles för snabbt, eftersom att han lägger huvudet lite på sned och tittar oförstående på mig.
"Är det här klassen jag ska börja i?", frågar jag istället.
"Åh, jaså, så det är du!", strålar han. Jag kan inte låta bli att le själv. Efter det här varma välkomnandet så verkar skolan inte så hemsk i alla fall. Jag tar försiktigt ett litet skutt över tröskeln och stirrar rakt in i ett par mörkblå vänliga ögon. Det måste vara "läraren".
"Välkommen!", säger hon och ler. Jag tittar ut över klassen. Alla blickar är riktade mot mig. En ny känsla sprider sig i min kropp. Jag vet inte om jag gillar den eller inte, det är lite som någon sorts skräckblandad förtjusning.
"Vi har flyttat in en bänk till hit så att du kan få plats."
Läraren pekar på en tom stol bredvid pojken som öppnat dörren för mig. Han ler förväntansfullt mot mig och jag kan inte låta bli att le tillbaka.

Efter en lektion med en massa prat jag inte förstått någonting av säger läraren att det är "rast". Alla eleverna ställer sig upp så jag gör samma sak. När dörren öppnas strömmar hela klassen ut ur rummet. Vad är det som är så hemskt med den här platsen? Händer något farligt om man stannar kvar? Tanken skrämmer mig så även jag börjar springa mot utgången. Stressen blandad med den okända känslan blandas ihop och plötsligt har jag snubblat på tröskeln.

Någon som vill läsa fortsättningen? o3o

Annons

The photo has no tags

Camera C8080WZ

Focal length 27 mm

Aperture f/3.2

Shutter 1/100 s

ISO 80

Date

January 2014