April
Wednesday 13 August 2008 photo 4/4
|
(Det blir fel i texten då de pratar :s dåligt -.-')
Rausn
Att lämna staden bakom sig var hårt för henne. Hon vände sig om en sista gång Och såg hur hennes far vinkade av henne. Hon vinkade tillbaka med rinnande tårar Och hopplös het. Varför skulle ett öde som detta hända just henne?
Rausn vände sin häst och red bort, bort från Duweldenvarden och började sin egen vandring mot att finna den som kunde tänkas hjälpa henne att återfå sin kraft, eller snarare, vad Rausn själv påpekar, hjälpa henne att behärska de märkligt fyra elementen hon fått ärvt efter sin mors släkte. Rausn suckade där hon satt på de vita stoet som sakta lunkade fram, hennes man var silkeslen och kändes skönt och tryggt att hålla i. Hästen frustade och stannade plötsligt. Hästar för Rausn var ungefär det samma som människor eller möjligtvis mystiska väsen, de kunde väldigt mkt påminna om de enhörningar som man hört ströva fritt i skogarna, men aldrig är det någon som sett en. Rausn tittade sig omkring men kunde inte se något, tills en man kom springandes och skrev på de alviska språket att hon skulle gömma sig, och hålla tyst.
Rausn gjorde inge annat än lydde mannen som sprang förbi med ansträngande andetag och trötta ben. Rausn hoppade av hästen och fick den att snällt följa med henne in i skogen där de stod helt stilla bakom ett enormt träd. Bara minuten efter kom det mannen sprang ifrån, urgaler och ra´zacer. De fortsatte vidare men ingen doft av Rausn eller hennes häst kunde de känna av. Rausn tittade längre fram och såg att vägen var fri och hon satte sig upp med smidiga rörelser i damsadeln igen och red vidare mot hennes nys liv. Men bara en bit längre fram på vägen hann hon bara komma tills det var dags att gömma sig igen. Mannen som varnat henne kom tillbaka, i sällskap av de urgaler och ra´zacer som jagat honom. De för honom självklart till Ûribein, till skuggans harem och maktslott. Rausn svalde, stackars människa som måste lida för detta!
Rausn fan inget alternativ att hjälpa mannen, det kunde bli hennes första äventyr, som även skulle kanske, kosta hennes liv. Det var en lång väg till Ûribein och Rausn häst började bli otålig av detta följelse efter varelser som hon inge vidare hade anknytning till, men Rausn manade på henne. De låg kanske bara en dag mellan dem och den gamle mannen kunde inte klara sig så mkt längre, han måste få vara en fri man och inte en skuggas slav. Men vägen var oändligt lång och det tog Rausn en vecka att nå fram till den fruktade staden Ûribein. Men en sak som hon inte tänkt på när det gällde hennes vandring till detta helvete, var, hur skulle hon rädda mannen utan att själv hamna i det han själv är utsatt i? Hon suckade och steg av hästen så den kunde få beta av sig av de lilla gröna som växte på stenhällen de befann sig på, endast så de kunde se Ûribeins murrar och de vakter som patrullerade runt tornen och såg ur efter ridande fiender. Hon darrade till då hon kom på den idiotiska planen att storm stället. Hon tittade mot muren och såg att den var hög, men var den tillräckligt? Hon tittade på sig själv och sina händer och sen hennes fötter. Av alla dessa element hon fått, jorden, elden, vattnet och luften. Behärskade hon dem två lättaste av dem alla. Nämligen jorden och luften. Med hjälp av dem skulle hon kunna rädda mannen, och sig själv, allt som behövs är en fantastiskt bra idéer och självförtroende. Hon svalde och fick ta det bästa av de bästa, nämligen att låta idéerna komma som de kom.
Allt slutade katastrof. Hon upptäcktes av vakterna då hon hade kommit fram till mannen och hjälpt honom fri från de fängelse han satt fast i. Men det värsta var inte att urgalerna anfallne henne, utan att de skvallrat, skvallrat till den högste av dem högste i självaste Ûri´bein. Nämligen skuggan. Han ville ha henne levande till varje pris även om det priset skulle innebära döden. Rausn lyckades med nöd och näppe komma undan den galne skuggan och hans följeslagare. Men problemet stod i och ett brännmärke fick hon ristad i armen av skuggan som snuddat henne med bara handen och uttalade en snabb formel. Det hade nästan fått henne att svimma men höll modet uppe och slog ifrån sig skuggan med de specialtillverkade svärdet i hennes hand.
Väl utanför, till häst, tackade mannen henne så mycket att Rausn efter en bit, kunde släppa av honom och han höll hennes hand länge. -”I´iti alswordoring agoll” sade han lågt till henne. Rausn log och svarade på de naturliga språket. -”Det samma min vän, var rädd om dig” hon sparkade igång stoet och red nu i riktning mot söder för att söka tröst, och hjälp att komma ifrån skuggan och hans farm som nu jagade henne istället. Vilket pris, muttrade hon och red vidare. Solen steg ner och snart mörknade det allt och det gick inte att rida längre och hon fick slå läger för natten. Rausn petade i elden, hon hade svårt att förstå att hon kunde göra det hon gjorde, just nu kändes livet vara något att leva för, men ändå inte. Hon tittade upp bland stjärnorna, hon visste att hennes öde än inte var över ännu och en ny framtid, lyste i hennes ögon.
Rausn
Att lämna staden bakom sig var hårt för henne. Hon vände sig om en sista gång Och såg hur hennes far vinkade av henne. Hon vinkade tillbaka med rinnande tårar Och hopplös het. Varför skulle ett öde som detta hända just henne?
Rausn vände sin häst och red bort, bort från Duweldenvarden och började sin egen vandring mot att finna den som kunde tänkas hjälpa henne att återfå sin kraft, eller snarare, vad Rausn själv påpekar, hjälpa henne att behärska de märkligt fyra elementen hon fått ärvt efter sin mors släkte. Rausn suckade där hon satt på de vita stoet som sakta lunkade fram, hennes man var silkeslen och kändes skönt och tryggt att hålla i. Hästen frustade och stannade plötsligt. Hästar för Rausn var ungefär det samma som människor eller möjligtvis mystiska väsen, de kunde väldigt mkt påminna om de enhörningar som man hört ströva fritt i skogarna, men aldrig är det någon som sett en. Rausn tittade sig omkring men kunde inte se något, tills en man kom springandes och skrev på de alviska språket att hon skulle gömma sig, och hålla tyst.
Rausn gjorde inge annat än lydde mannen som sprang förbi med ansträngande andetag och trötta ben. Rausn hoppade av hästen och fick den att snällt följa med henne in i skogen där de stod helt stilla bakom ett enormt träd. Bara minuten efter kom det mannen sprang ifrån, urgaler och ra´zacer. De fortsatte vidare men ingen doft av Rausn eller hennes häst kunde de känna av. Rausn tittade längre fram och såg att vägen var fri och hon satte sig upp med smidiga rörelser i damsadeln igen och red vidare mot hennes nys liv. Men bara en bit längre fram på vägen hann hon bara komma tills det var dags att gömma sig igen. Mannen som varnat henne kom tillbaka, i sällskap av de urgaler och ra´zacer som jagat honom. De för honom självklart till Ûribein, till skuggans harem och maktslott. Rausn svalde, stackars människa som måste lida för detta!
Rausn fan inget alternativ att hjälpa mannen, det kunde bli hennes första äventyr, som även skulle kanske, kosta hennes liv. Det var en lång väg till Ûribein och Rausn häst började bli otålig av detta följelse efter varelser som hon inge vidare hade anknytning till, men Rausn manade på henne. De låg kanske bara en dag mellan dem och den gamle mannen kunde inte klara sig så mkt längre, han måste få vara en fri man och inte en skuggas slav. Men vägen var oändligt lång och det tog Rausn en vecka att nå fram till den fruktade staden Ûribein. Men en sak som hon inte tänkt på när det gällde hennes vandring till detta helvete, var, hur skulle hon rädda mannen utan att själv hamna i det han själv är utsatt i? Hon suckade och steg av hästen så den kunde få beta av sig av de lilla gröna som växte på stenhällen de befann sig på, endast så de kunde se Ûribeins murrar och de vakter som patrullerade runt tornen och såg ur efter ridande fiender. Hon darrade till då hon kom på den idiotiska planen att storm stället. Hon tittade mot muren och såg att den var hög, men var den tillräckligt? Hon tittade på sig själv och sina händer och sen hennes fötter. Av alla dessa element hon fått, jorden, elden, vattnet och luften. Behärskade hon dem två lättaste av dem alla. Nämligen jorden och luften. Med hjälp av dem skulle hon kunna rädda mannen, och sig själv, allt som behövs är en fantastiskt bra idéer och självförtroende. Hon svalde och fick ta det bästa av de bästa, nämligen att låta idéerna komma som de kom.
Allt slutade katastrof. Hon upptäcktes av vakterna då hon hade kommit fram till mannen och hjälpt honom fri från de fängelse han satt fast i. Men det värsta var inte att urgalerna anfallne henne, utan att de skvallrat, skvallrat till den högste av dem högste i självaste Ûri´bein. Nämligen skuggan. Han ville ha henne levande till varje pris även om det priset skulle innebära döden. Rausn lyckades med nöd och näppe komma undan den galne skuggan och hans följeslagare. Men problemet stod i och ett brännmärke fick hon ristad i armen av skuggan som snuddat henne med bara handen och uttalade en snabb formel. Det hade nästan fått henne att svimma men höll modet uppe och slog ifrån sig skuggan med de specialtillverkade svärdet i hennes hand.
Väl utanför, till häst, tackade mannen henne så mycket att Rausn efter en bit, kunde släppa av honom och han höll hennes hand länge. -”I´iti alswordoring agoll” sade han lågt till henne. Rausn log och svarade på de naturliga språket. -”Det samma min vän, var rädd om dig” hon sparkade igång stoet och red nu i riktning mot söder för att söka tröst, och hjälp att komma ifrån skuggan och hans farm som nu jagade henne istället. Vilket pris, muttrade hon och red vidare. Solen steg ner och snart mörknade det allt och det gick inte att rida längre och hon fick slå läger för natten. Rausn petade i elden, hon hade svårt att förstå att hon kunde göra det hon gjorde, just nu kändes livet vara något att leva för, men ändå inte. Hon tittade upp bland stjärnorna, hon visste att hennes öde än inte var över ännu och en ny framtid, lyste i hennes ögon.
Directlink:
http://dayviews.com/shortroad/252422993/
Visa toppen
Show footer