Tuesday 12 August 2008 photo 2/2
|
Vera Rod
-"Ja du Miss, bara för att vara sådan ung kvinna är ni duktig med handen" log obduktions mannen framför kvinnan som log tillbaka. -"Tack så mkt" svarade hon honom och tittade ner på kroppen, vars halva sida var full med som de båda kommit fram till efter massa studerande i böcker, varg päls. -"Hur skall vi kunna förklara denna händelse för Länsman?" Frågade kvinnan mannen som drog av sig glasögonen och suckade med två fingrarna tryckta mot ögonen. Han var välsdigt trött. -"Jag vet inte Miss. En sådan här sak går inte att förklara. Även fast svaren finns på tungan hela tiden" Han tog åt sig en gammal trasigt lakan och torkade av händerna från de blod som kommit från kroppen. Kvinnan tittade ner på den märkliga kroppen vars ansikte stirrade tillbaka på henne med fasa i ögonen. -"Det verkar som mannen blivit vettskrämd för något och dött av det. Men hur kunde det komma sig att han, ja fick vargpäls? Det är ju inte dit limmat" sade hon fundersamt och kollade närmare in i ögonen och de såg fortfarande ut att vara hur färska som helst och inte alls urtorkade och nästan vit genomskillnig. Mannen kom tillbaka och tittade på mannen han med fast från andra sidan. -"Jo jag kan nog hålla med om det. Men detta får vi forks apå mer i morgon" han suckade och gäspade. -"Låser ni är ni snäll? Jag behöver verkligen sova" sade han och kastade trasan med blodet ner i sopkorgen och sprutade sprit på dne och tog med sig den ut. -"Jag bränner det här" sade han och lämnade kvinnan ensam med kroppen. Vera som var kvinnans namn tittade sig närmare på kroppen. -"Jag fattar fortfarande inte. Länsman komme rinte heller bli glad över detta" suckade hon och vände sig om för att tvätta sina händer och torka ansiktet för att få bort de blod sm råkat sprutas från kroppen. -"Inte jag heller, det är bara så märkligt" hördes en väsande röst och Vera stelnade till. -"Men iblans kan man ju börja undra när detta skulle hända och, det kanske var dags nu" rösten skrattade så håren reste sig i nacken på Vera och hon svalde flera ggr för att få tillbaka behärskningen. Vera vände sig om och möttes av att kroppen satt upp, han tittade på henne med de klaraste ögon hon kunde se och de begärde henne. -"Men en ung forskare som du, borde veta vad begeär är om man är desperat efter något" Vera gick sidleds för att ta sig till dörren eller efter en kniv för att sticka den i honom. Mannens bara kropp och snitten efter där de kollat på kroppen läkte med en väldigt hastighet och ärret där de skulle ha varit var fint läkt utan de minsta tecken på att någon har lekt med hans kropp. Han skyndade sig fram till henne med ett väldigt leende på läpparna och sin hand, ömt om hennes kid och viskade orden. -"Min kropp begär inte efter den lust du utsöndrar, bara doften av ditt inre lockar mig" han skrattade och såg hur Veras kropp skakade. Hennes läppar försökte forma ord. -"Du behöver inte säga något, inte heller göra något. detta går snabbt och då det är dagd, komme rjag tillbaka" log han och allt blev svart för Veras värld.
-"Vera för gudskull, vackna kära barn" hörde hon en röst som lät som långt ifrån fjärran. Vera öppnade ögonen sakta och upptäckte att hon satt upprätt med en blodig kniv i handen. Mannen som varit med henne från gårdagenskväll tittade på henne med chockande ansikten. Vera tittade sig ner på sig själv och hennes klänning var väldigt blodig och hennes handleder. Vera suckade och visste vad det betyde, iaf på denna tid hon lever nu. Många kvinnor i hennes ålder låg på samma hem för att komma tillbaka till verkligenheten 1800-talet. Vera satt där nu, på en gnekande säng, och madrassen var väldigt tunn så hon satt på madrassresoerna. Hon suckade. Varge dag sen den natten om vad den döde mannen sagt så hade hon inte kunnat sova, ibland hade de fått tvinga henne till sömns med tabletter. Även tempern har fått kommit in många ggr på grund av hennes höga temepratur. Vera lade sig ner och tittade ut genom de lilla fönstret hon hade. Snart var de fullmåne, kanske en dag kvar och här låg hon och väntade på friheten och funderade var den döde mannen kunde ha menat med vad han sa. Bara av orden somnade hon och vaknade igen, av att det doftade barrskog, hon sprang, var fri och älskade livet om sin frihet. Skogen omkring henne kom i en innerligfart och hon stannade och vände sig om. Londons faklor lyste än och hon kände ett iver, ett iver av att... Yla.
-"Ja du Miss, bara för att vara sådan ung kvinna är ni duktig med handen" log obduktions mannen framför kvinnan som log tillbaka. -"Tack så mkt" svarade hon honom och tittade ner på kroppen, vars halva sida var full med som de båda kommit fram till efter massa studerande i böcker, varg päls. -"Hur skall vi kunna förklara denna händelse för Länsman?" Frågade kvinnan mannen som drog av sig glasögonen och suckade med två fingrarna tryckta mot ögonen. Han var välsdigt trött. -"Jag vet inte Miss. En sådan här sak går inte att förklara. Även fast svaren finns på tungan hela tiden" Han tog åt sig en gammal trasigt lakan och torkade av händerna från de blod som kommit från kroppen. Kvinnan tittade ner på den märkliga kroppen vars ansikte stirrade tillbaka på henne med fasa i ögonen. -"Det verkar som mannen blivit vettskrämd för något och dött av det. Men hur kunde det komma sig att han, ja fick vargpäls? Det är ju inte dit limmat" sade hon fundersamt och kollade närmare in i ögonen och de såg fortfarande ut att vara hur färska som helst och inte alls urtorkade och nästan vit genomskillnig. Mannen kom tillbaka och tittade på mannen han med fast från andra sidan. -"Jo jag kan nog hålla med om det. Men detta får vi forks apå mer i morgon" han suckade och gäspade. -"Låser ni är ni snäll? Jag behöver verkligen sova" sade han och kastade trasan med blodet ner i sopkorgen och sprutade sprit på dne och tog med sig den ut. -"Jag bränner det här" sade han och lämnade kvinnan ensam med kroppen. Vera som var kvinnans namn tittade sig närmare på kroppen. -"Jag fattar fortfarande inte. Länsman komme rinte heller bli glad över detta" suckade hon och vände sig om för att tvätta sina händer och torka ansiktet för att få bort de blod sm råkat sprutas från kroppen. -"Inte jag heller, det är bara så märkligt" hördes en väsande röst och Vera stelnade till. -"Men iblans kan man ju börja undra när detta skulle hända och, det kanske var dags nu" rösten skrattade så håren reste sig i nacken på Vera och hon svalde flera ggr för att få tillbaka behärskningen. Vera vände sig om och möttes av att kroppen satt upp, han tittade på henne med de klaraste ögon hon kunde se och de begärde henne. -"Men en ung forskare som du, borde veta vad begeär är om man är desperat efter något" Vera gick sidleds för att ta sig till dörren eller efter en kniv för att sticka den i honom. Mannens bara kropp och snitten efter där de kollat på kroppen läkte med en väldigt hastighet och ärret där de skulle ha varit var fint läkt utan de minsta tecken på att någon har lekt med hans kropp. Han skyndade sig fram till henne med ett väldigt leende på läpparna och sin hand, ömt om hennes kid och viskade orden. -"Min kropp begär inte efter den lust du utsöndrar, bara doften av ditt inre lockar mig" han skrattade och såg hur Veras kropp skakade. Hennes läppar försökte forma ord. -"Du behöver inte säga något, inte heller göra något. detta går snabbt och då det är dagd, komme rjag tillbaka" log han och allt blev svart för Veras värld.
-"Vera för gudskull, vackna kära barn" hörde hon en röst som lät som långt ifrån fjärran. Vera öppnade ögonen sakta och upptäckte att hon satt upprätt med en blodig kniv i handen. Mannen som varit med henne från gårdagenskväll tittade på henne med chockande ansikten. Vera tittade sig ner på sig själv och hennes klänning var väldigt blodig och hennes handleder. Vera suckade och visste vad det betyde, iaf på denna tid hon lever nu. Många kvinnor i hennes ålder låg på samma hem för att komma tillbaka till verkligenheten 1800-talet. Vera satt där nu, på en gnekande säng, och madrassen var väldigt tunn så hon satt på madrassresoerna. Hon suckade. Varge dag sen den natten om vad den döde mannen sagt så hade hon inte kunnat sova, ibland hade de fått tvinga henne till sömns med tabletter. Även tempern har fått kommit in många ggr på grund av hennes höga temepratur. Vera lade sig ner och tittade ut genom de lilla fönstret hon hade. Snart var de fullmåne, kanske en dag kvar och här låg hon och väntade på friheten och funderade var den döde mannen kunde ha menat med vad han sa. Bara av orden somnade hon och vaknade igen, av att det doftade barrskog, hon sprang, var fri och älskade livet om sin frihet. Skogen omkring henne kom i en innerligfart och hon stannade och vände sig om. Londons faklor lyste än och hon kände ett iver, ett iver av att... Yla.
Directlink:
http://dayviews.com/shortroad/271456025/