Saknar dig..Saknar dig..Saknar dig..Saknar dig..Saknar dig..Saknar dig..Saknar dig..Saknar dig..Saknar dig..Saknar dig..Saknar dig..Saknar dig....älskar dig...Vågar int skriva dessa ord direkt till dig..Klarar mig inte utan dig, vi lovade att aldrig lämna varandra.. Du va min o jag va din, men så är de ju inte längrre..Klarar mig inte utan dig, hoppas du läser det här...

Finns aldrig lyckliga slut.

Nopp, o alla råker vi ut för det, o tyvärr så gjorde dom 2 det, men life goes one!

ser jag ut som jb så har du fel på ögonen :))

Jag älskar fortfarande honom, men på ett annat sätt bara. Jag kommer att ha kvar honom som kompis ändå. Det vet jag, men jag vill inte såra honom. Och då kände jag att det var bäst att avsluta saker innan det blev värre. Jag sårade honom så lite som jag kunde. Och ni ska alla veta att det gör förjävla ont för mig med, det är liksom inte bara Omar som lider av det här. Jag mår inte så himla bra av detta heller, men jag gör ändå mitt bästa. Det var ju liksom inte enkelt direkt att säga att jag inte ville vara tillsammans med honom längre. Jag grät som fan när jag skrev det, jag har legat och tänkt flera nätter och ibland så har jag gråtit mig till sömns för att jag vet att Omar inte mår bra. Men samtidigt så kan jag inte gå tillbaka, för det hade aldrig varit rätt mot honom.

Det är liksom jävligt taskigt att först vara tillsammans, sen göra slut och sen komma tillbaka och tro att det ska funka igen. Då skulle jag såra honom om möjligt ännu mer om det sen inte funkar mellan oss två igen. Och det skulle bli sjukt plågsamt för båda. Med tanke på att ingen av oss mår sådär sjukt bra. Det var allt för mig, puss på er <3

ok