Tisdagssvammel

Det är över tre månader sen nu. Tre månader. Dock känns det som om det var igår. Som om det fortfarande är sensommar och man kan gå i klänning och tunn kofta. Men så är det inte. Det är december, kallt och jävligt.. men det känns som september. Den sjuttonde september. Det känns som om såren aldrig läker, som om allt bara är en mardröm, som om mitt hjärta är nykrossat.

Jag tänker för mycket.

Inatt står jag inte ut. Jag fryser och inte ens mitt täcke värmer. Jag inbillar hur hans händer vilar mot min kropp och inser att jag saknar det. Jag behöver någon som lägger sig bredvid mig och säger att allt är ett skämt. Att allt bara är en dålig dröm. Att han fortfarande finns kvar hos mig. Jag behöver någon som kan säga något som lindrar, någon som torkar tårarna. Jag behöver tredje juli, pirret i magen, nervositeten, närheten, kärleken, saknaden.. jag behöver bara känna det igen. Bara för en kort stund. Jag behöver någon som är snäll och som faktiskt vill ha mig. För det han sa gjorde så ont. Han sa att han älskade mig. Sen att han inte ville vara tillsammans med mig, men fortfarande ville ha mig i sitt liv. Sen gick det över till att han inte ville träffa mig. Sen sa han att jag inte var någonting, att jag var värdelös och att han inte brydde sig ett dugg om mig. Allt detta på tio dagar.. oc på sms. Sånt gör ont, sånt gör djupa sår i själen.

Jag minns för mycket.

Klockan är nästan 03.00 nu och jag orkar inte mer. Jag saknar honom, och trots att det gör så enormt ont att veta att jag är så gott som död för honom, så kan jag inte sluta tänka på honom. Fan, han hade rätt. Jag kan inte vara självständig. Jag behöver honom.. MEN JAG VILL INTE! I REFUSE! I REFUSE! I REFUSE! Jag behöver sömn. Jag behöver en ny dag. Jag behöver dränka minnena i alkohol, te på balkongen, skratt, fester, kramar, filmer, spel, medicin, godis, inflyttningsfester, filmkvällar, vänner, böcker, samtal på skype, internskämt, musik.. Allt positivt jag kan få tag på..