May
Wednesday 5 November 2008 photo 2/2
|
<p style="margin: 0cm 0cm 0pt;">Jag slog upp ögonen. Min kropp kändes helt mörbultad och mitt huvud bultade så mycket att jag inte kunde tänka klart. Var befann jag mig? Var jag ens inomhus? Min hand fumlade efter marken. Jodå, inomhus var jag allt. Men hur hade jag kommit hit? Mitt minne svek mig ordentligt. Jag mindes inte ens vem jag var.
Rummet jag befann mig i var ganska litet. På grund av mörkret fick jag inte heller en bättre bild än så. Jag satte mig upp och försökte lyssna mig till om det var någon annan i rummet. Men det var och förblev tyst. Plötsligt hördes fotsteg. Det var tydligen någon precis utanför rummet jag befann mig i. Jag hörde hur någon tryckte ner handtaget och klev in.
- "Oh, jag hade inte förväntat mig att du skulle vakna redan" Den var en man som pratade. På något sätt kände jag igen hans röst. Han tittade på mig och log.
- "Du känner inte igen mig antar jag?"
Hur skulle jag kunna veta vem han var, om jag inte ens visste vem jag var?
- "Vem är du?" Frågade jag honom.
- "Låt mig säga såhär: Jag är den man som kommer att förstöra dig. Så som du förstörde mig."
Han tände ett ljus och hela hans ansikte lös upp. Jag ryggade tillbaka. Ena halvan av ansiktet var smält, där ögat borde sitta fanns bara ett hål och hans leende var skrämmande.
- "Varför ryggar du tillbaka? Du gjorde det här mot mig."
Jag tittade oförstående på honom. Han kommer närmare mig och hans blick borrar in i mina ögon.
- "Jag minns inte.." Mumlar jag med gråten i halsen.
- "Vadå: 'Jag minns inte..'?! Jag ska allt berätta för dig.."
Det var en kylig dag i november. Alla löven, som så härligt hade skiftat i gult och rött, låg sedan länge på marken. I ett litet hus i utkanten av staden bodde en ung kvinna och en något äldre man. På utsidan verkade deras liv som vilket annat. De verkade lyckliga, var vän med grannarna och skulle inte göra en fluga förnär. Men deras liv var långt ifrån bra. Hennes man var våldsam och hade dödat sin frus syster och mamma. Varje natt blev kvinnan slagen av sin man. Det var alltid hennes fel, enligt honom. För varje slag som han slog så blev hon mer och mer övertygad om att det faktiskt var hennes fel. Varje raseriutbrott följdes av massa ursäkter, och varje gång förlät hon honom. När grannarna frågade om blåmärkena och såren sa hon att hon ramlat, och även om de kanske inte alla gånger litade på att det var sanningen så ifrågasatte de inte det.
Sen kom den natten då det kom lite extra slag och lite knivhugg. Hennes man var berusad och hon blodig. När han tillslut däckade insåg hon att det inte var hennes fel. Hon gick för att hämta bensin. Hon skulle få det här att sluta på egen hand. Efter att bensinen fanns överallt tände hon en tändsticka, kastade in den genom dörren och sprang..
- "Kommer du ihåg nu?!" Han skrek.
Jag stirrade på honom. Jag kände igen honom nu. Jag kom ihåg vem jag var och hur jag hade kommit hit. Jag hade stått och väntat på att telefonkiosken skulle bli ledig då jag fick ett slag i huvudet och vaknade upp här.
- "Hur hittade du mig?" Min röst darrade. Jag var både rädd och arg. Arg för att han hade klarat sig ur lågorna. Han förtjänade att brinna.
- "Efter att jag tagit mig ut från sjukhuset letade jag inte länge. Jag känner dig Lily. Jag visste vart du var." Han log mot mig. "Du känner inte lukten?" Han skrattade högt. Då kände jag lukten. Lukten av bensin.
- "Jag tycker du förtjänar att dö på samma sätt som du försökte döda mig på."
Jag fick panik. Hur skulle jag ta mig ur det här? Han tände en tändsticka och kastade den på marken. Det flammade upp en ring av eld runt mig. Jag skrek högt när elden kom närmre. Nej. Jag tänkte inte dö såhär. Jag sprang mot honom och slog till honom där hans andra öga satt. Han var förblindad ett kort tag och jag puttade in honom i lågorna. Hans torra kläder tog eld direkt. Jag stod och kollade på när hans kropp sakta segnade ner. När det bara var aska kvar andades jag ut. Jag gick ut genom dörren och kollade upp mot himlen. Nu hade vi alla fått frid.
Annons
Anonymous
Thu 6 Nov 2008 18:55
Oh, hemsk! Men bra
Anonymous
Wed 5 Nov 2008 23:00
Det var ju fett bra och sorglig... :D<3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/silently/291143715/
Visa toppen
Show footer