Thursday 12 November 2015 photo 1/1
|
Idag har varit en sån där dag som kan gå och ta sig.
Den började faktiskt bra, kliade i fingrarna över att få skriva på mina diverse NaNo-projekt och kanske plugga lite. Åkte en sväng med modern och det var också nice (skaffade tyg till ett annat projekt och jag tror jag blir galen av alla projekt jag håller på med samtidigt utan att något händer UGHN)
Men så på hemvägen... well.
Ni som hängt med ett (bra) tag vet att jag har ett projekt som kallas Vdrops. Det är en story som utspelar sig i vår värld men bygger på att det parallellt med människor finns vampyrer och demoner (look at all the originality sparkles).
Jag kom på att i maj nästa år är det 10 år sen första karaktären ritades och därifrån utvecklade hela storyn (vilken jag fixade massa massa karaktärer till och massa idiotier på ungefär 2 månader, för så fungerade jag då).
Mycket har hänt sen dess även om grunden är kvar: jag har ändrat om en massa, bytt huvudperson, fipplat med potentiell huvudplot och ritat och planerat och strukturerat och fan och hans moster...
Jag nämnde detta för en kompis som också skriver NaNo och hon tyckte så glatt så att då kan jag ju skriva den NÄSTA november-NaNo!
Jo tjena. Jag tyckte det verkade vara en bra idé först, men på vägen hem idag så smsade jag en annan kompis, som varit med från början mer eller mindre och som jag rollspelat en del av Vdropscastet mot - dels för att få utveckla dem, och dels för att det har blivit en kul grej över åren (även om merparten numera spelas som människor, inte demoner). Och när jag började berätta att jag kanske ska skriva Vdrops under nästa novve-NaNo så bara sprack det. Osäkerhet och själv-hat a la grande.
Problematiken är att Vdrops har varit i bakhuvudet på mig i tio år. Det är min bebis. Mitt hjärtebarn. Den förtjänar en bra plot, hanterad av en bra författare.
Och i mitt huvud är det inte jag.
Jag älskar Vdropsuniversumet, karaktärerna, miljöerna, intrigerna, men jag är inte personen att skriva den här storyn, enligt mig själv. Jag är livrädd att den ska bli dålig, full av hål och att karaktärerna ska bli platta eller att texten ska vara för svårtläst (eller för lättläst, för den delen). Jag oroar mig över om jag ska skriva på svenska eller engelska, hur jag ska bygga upp den... och så hjälper det ju inte att huvudkaraktären ingår i den MINST utvecklade fraktionen i hela universumet - Exorsisterna. UGHN.
Till råga på allt kommer jag hem och får veta av en TREDJE kompis (C) att HENNES kompis ( D) vid åttatiden imorse (när C sov) skickat ett foto via skype på en uppskuren handled och tyckt något i stil med att "det här hade inte ihjäl mig, så nu ska jag hänga mig" (duly note that I'm subjective and don't have the actual conversation, only interpreting from what C told me). Så då fick jag hantera C's blandade panik/resignation eftersom hon inte kunnat få tag på D sen hon vaknade och fick syn på meddelandet - och fotot - och hur hon själv nu mådde skit för att hon själv rätt nyligen föll tillbaka i ett självmordsträsk även om hon kom ur det rätt fort (genom ett par rejäla käftsmällar från yours truly).
Den här dan kan fucking gå och ta sig.
Ska försöka skriva lite mer på Stones innan jag går och lägger mig inför morgonens gruppseminarium, och hoppas att den blir bättre än idag. Och kolla upp när den jäfla födelsedagsfesten hos ytterligare en annan kompis är, se om jag orkar gå på den.
Hoppas eran dag var roligare. Kram på er.
Annons
Comment the photo
indigoparaflax
Sun 15 Nov 2015 18:38
Uuuuuh, sådana här dagar kan gå och ta sig :(
Om du vill höra my two cents så säger jag: skriv. För... varför inte? Skriv med sikte på att ha kul, på att utforska världen och karaktärerna. Lägg inte tonvikten vid att presentera det bra och begränsa dig inte till att någon annan måste förstå. Sådant går alltid att ordna senare om man vill. Om det är något du brinner för och vill göra och skriver om och älskar, så SKRIV. Det kommer märkas i din text när du skriver hur mycket du vet och vill veta, hur mycket du kan och hur mycket du älskar det du skriver om. Vad finns det att förlora, egentligen? Du får ned det du tänker och funderar på på papper. Antingen får andra läsa eller så är det för dig allena.
Om du vill höra my two cents så säger jag: skriv. För... varför inte? Skriv med sikte på att ha kul, på att utforska världen och karaktärerna. Lägg inte tonvikten vid att presentera det bra och begränsa dig inte till att någon annan måste förstå. Sådant går alltid att ordna senare om man vill. Om det är något du brinner för och vill göra och skriver om och älskar, så SKRIV. Det kommer märkas i din text när du skriver hur mycket du vet och vill veta, hur mycket du kan och hur mycket du älskar det du skriver om. Vad finns det att förlora, egentligen? Du får ned det du tänker och funderar på på papper. Antingen får andra läsa eller så är det för dig allena.
Sjazna
Mon 16 Nov 2015 14:42
Mjo, jag vet. Jag tänker att Stones är mitt experiment på det nu - att skriva för att få ner storyn, inte för att storyn ska vara perfekt från första början.
Men du vet den där tröskeln i huvudet, när någonting varit med så länge att det känns som skört glas och minsta felsteg får ytan att krackelera? Det är typ så jag känner nu om Vdrops. Den är vacker och skör och mitt älskade projekt som jag vill skydda och älska. Att skriva den fel, eller att göra det felaktigt... det är så sjukt ångestladdat. För medan jag vill ha kul med den, så är det här storyn jag vill publicera. Om det är EN story jag har i huvudet, så är det den här jag skulle vilja slänga på en agent och typ "Här! Publicera mig!" och bara tanken på att den skulle rivas i bitar...
Så rent tekniskt och väldigt krasst sett, så är det inte storyn som inte är redo för publikation, utan jag. JAG är inte redo att låta världen beskåda min fantastiska kreation. Spridda illustrationer och bilder är en sak, men den faktiska storyn... Vet inte.
Dock ska erkännas att jag börjar vänja mig vid tanken nu, och filar lite lätt på idéer till Camp NaNo april/juli, då jag ska peta lite mer på vampyrerna och exorsisterna (de andra två delarna av storyn) ungefär som jag petat på demonerna i Stones. Så förhoppningsvis ska jag ha hunnit komma till känslan av att Vdrops vore optimal att få en skjuts på tills nästa års Novve-Nano.
Tack för pepp, vännen <3<3
Men du vet den där tröskeln i huvudet, när någonting varit med så länge att det känns som skört glas och minsta felsteg får ytan att krackelera? Det är typ så jag känner nu om Vdrops. Den är vacker och skör och mitt älskade projekt som jag vill skydda och älska. Att skriva den fel, eller att göra det felaktigt... det är så sjukt ångestladdat. För medan jag vill ha kul med den, så är det här storyn jag vill publicera. Om det är EN story jag har i huvudet, så är det den här jag skulle vilja slänga på en agent och typ "Här! Publicera mig!" och bara tanken på att den skulle rivas i bitar...
Så rent tekniskt och väldigt krasst sett, så är det inte storyn som inte är redo för publikation, utan jag. JAG är inte redo att låta världen beskåda min fantastiska kreation. Spridda illustrationer och bilder är en sak, men den faktiska storyn... Vet inte.
Dock ska erkännas att jag börjar vänja mig vid tanken nu, och filar lite lätt på idéer till Camp NaNo april/juli, då jag ska peta lite mer på vampyrerna och exorsisterna (de andra två delarna av storyn) ungefär som jag petat på demonerna i Stones. Så förhoppningsvis ska jag ha hunnit komma till känslan av att Vdrops vore optimal att få en skjuts på tills nästa års Novve-Nano.
Tack för pepp, vännen <3<3
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sjazna/520672543/