"Folk säger så mycket dumt" Så sa herren som höll i nålen när jag gjorde hål i min läpp. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag hade sagt innan, men han sa det med en sådan övertygelse att jag inte kunde låta bli att lägga det på minnet. Folk säger så mycket dumt. Jag har hört det så många gånger förr men det var inte förrän vid detta tillfälle det slog mig hur sant det är. Jag har själv gått i liknande tankar vid många tillfällen men inte kunnat sätta ord på vad det är. Tankar som provocerats fram vid möten med personer som inte vet skillnaden mellan mitt liv och deras, personer som aldrig haft kontakt med en men som ändå har starkt uttalade åsikter om vad man är för person, personer som verkar sakna ett eget liv att reflektera över och därför lägger förvånansvärt mycket energi på att störa och diskutera fel på andras. Tankar som dessa har gjort mig upprörd, förbryllad eller ibland fått mig att brista ut i skratt. Dessa tankar skulle lätt kunna väcka ett djupt hat, men jag föredrar att fundera. Frågan som slår mig är helt enkelt: Varför? Varför inte inse att hur mycket man än vill, så har man inget att säga till om i andras liv? Varför påstå osanningar helt utan grund som avgör vad man anser om en person? Varför inte försöka skaffa ett eget liv, med egna nära och kära, istället för att väcka förtret och irritation hos andra? Jag är medveten om att jag troligtvis aldrig kommer att finna något svar på dessa frågor. Därför väljer jag att helt enkelt förkasta allt detta som folk säger. Folk säger ju som sagt så mycket dumt. Ingen större idé att ens lägga energi på att bli irriterad, det tär bara på sinnet. Jag går hellre vidare i mitt liv, med mina nära och kära, utan att reflektera för mycket över andras. Det är mitt liv som sagt.

Tankarna går snabbt när man har tråkigt.