September
Monday 10 September 2012 photo 2/2
|
Det kommer göra ont att skriva det här, knuten i magen växer och gör ont.
några kanske redan vet men jag måste tala om för er iaf, ni får gärna fråga om det är något ni undrar men läs gärna först!
Eh, Bettan är såld. På riktigt. Någonstans längre upp i landet, inte galet långt så nästa sommar kan jag nog hälsa på henne om hon fortfarande är kvar.
Den 21:e augusti åkte hon, då lastade jag på henne, pussade henne på mulen, tittade henne djupt i ögonen och sa "det går bra, vi ses snart min prinsessa". Hon bara tittade på mig och sen dess har den där klumpen varit där, klumpen som växte fram när jag insåg, att det här är slut, den här gången är det på riktigt, sista kapitlet på våran skogsaga.
Den 17:e augusti red jag på henne, 3 km, på hennes rygg. Ofattbart.
Underbart.
Jag log hela tiden, skrattade tills jag trodde jag skulle trilla av och bara glömde allting annat och var LYCKLIG.
Jag trodde aldrig jag skulle kunna göra en sån sak, att jag faktiskt skulle få uppleva hennes underbara galopp, att jag faktiskt skulle kunna sitta där barbacka med långa tyglar och knappt behöva ta i munnen på henne, att jag skulle få uppleva hennes trav.
Att JAG som gjorde så fel enligt andra fick uppleva det här.
Nu tänker säkert en del utav dig att jaja, det där var väl inget speciellt?
Men de som följt våran resa på riktigt vet att det hade varit omöjligt för ett år sedan, ja, hon hade säkert tveksamt gått framåt med sällskap men det kändes SÅ rätt och det ska det kännas annars hade det varit för tidigt.
Jag har prövat flera gånger och det har aldrig riktigt känts SÅ rätt så då har jag bara accepterat det och tragglat vidare.
Tålamod var nyckeln till hennes hjärta.
Här är en kort film på det:
http://www.youtube.com/watch?v=xUbWt8euqyM&feature=youtu.be
Den här texten skrev jag när jag publicerade filmen på facebook:
Det har varit värt varenda droppe av blod, svett och tårar. Jag skulle kunna göra om det om det behövdes för att få uppnå det igen, känslan av att vi lyckades, tillsammans. Trots alla motgångar, alla dömmande blickar och alla idiotförklaringar så lyckades vi. Det kanske är en liten sak, vi kanske hade kunnat rida ut tidigare men hade det gått lika bra? hade det känts lika rätt?
Jag hann knappt tä<i style="font-family: verdana; ">nka vad vi skulle göra så gjorde du det, jag behövde knappt ta i munnen på dig för att vi skulle sakta av. Jag lyssnade på dig och du lyssnade på mig.
Jag tänker inte ens försöka beskriva vad den här ponnyn betyder för mig, ibland förstår jag det knappt själv och jag tror ingen annan heller gör det, men i stunder som den här när jag vet att hon ska snart åka ifrån mig då inser jag, hur långt hon tagit mig och hur mycket hon betyder. Förra gången var vi isär i två månader, två månader jag knappt minns vad jag gjorde. Den gången kom hon hem igen.. men nu då?
jag älskar dig, de orden får räcka.
♥
Kvällen innan hon skulle åka tog vi en sista promenad, sprang en sista gång tillsammans, tränade lite en sista gång och åt de sista morötterna tillsammans, den där sista gången i vår lilla paddock.
Den sista kvällen tillsammans.
Den sista kvällen som fodervärd.
Tårarna rann när jag satt på en hink i paddocken och Bettan bara betade lugnt bredvid mig, gick iväg, kom tillbaka och kollade så jag var okej, jag visste att hon visste, jag kände att hon kände.
Efter jag släppt ut henne i hagen en sista gång packade jag ihop hennes grejer och satte mig i sadelkammaren, på min låda, på vår låda, med alla våra saker i. Där satt jag och ville dö tills tårarna kom igen, jag grät så jag skakade.
Jag satt säkert där en timme innan jag fick tvinga mig själv att sätta upp den där muren och gå hem.
När hon åkte grät jag inte och inte heller på hela veckan efter det.
Men,
jag skakar, mår illa och är bara trött, hela tiden.
Det ligger det i det undermedvetna, hela tiden. Tårarna kommer ibland, men det känns som de tagit slut, jag gråter inte så ofta längre utan det blir sånna där dagar jag skakar istället.
Det är lika jobbigt det.
Vill inte skriva någonting, bara stänga in alla känslor. Glömma. Fast ändå inte. Fan.
<em style="color: rgb(143, 137, 134); font-family: Calibri; line-height: 19px; text-align: start; "><em style="color: rgb(143, 137, 134); font-family: Calibri; line-height: 19px; text-align: start; ">
Den 17:e augusti red jag på henne, 3 km, på hennes rygg. Ofattbart.
Underbart.
Att JAG som gjorde så fel enligt andra fick uppleva det här.
Nu tänker säkert en del utav dig att jaja, det där var väl inget speciellt?
Men de som följt våran resa på riktigt vet att det hade varit omöjligt för ett år sedan, ja, hon hade säkert tveksamt gått framåt med sällskap men det kändes SÅ rätt och det ska det kännas annars hade det varit för tidigt.
Jag har prövat flera gånger och det har aldrig riktigt känts SÅ rätt så då har jag bara accepterat det och tragglat vidare.
Tålamod var nyckeln till hennes hjärta.
Här är en kort film på det:
http://www.youtube.com/watch?v=xUbWt8euqyM&feature=youtu.be
Den här texten skrev jag när jag publicerade filmen på facebook:
Det har varit värt varenda droppe av blod, svett och tårar. Jag skulle kunna göra om det om det behövdes för att få uppnå det igen, känslan av att vi lyckades, tillsammans. Trots alla motgångar, alla dömmande blickar och alla idiotförklaringar så lyckades vi. Det kanske är en liten sak, vi kanske hade kunnat rida ut tidigare men hade det gått lika bra? hade det känts lika rätt?
Jag hann knappt tä<i style="font-family: verdana; ">nka vad vi skulle göra så gjorde du det, jag behövde knappt ta i munnen på dig för att vi skulle sakta av. Jag lyssnade på dig och du lyssnade på mig.
Jag tänker inte ens försöka beskriva vad den här ponnyn betyder för mig, ibland förstår jag det knappt själv och jag tror ingen annan heller gör det, men i stunder som den här när jag vet att hon ska snart åka ifrån mig då inser jag, hur långt hon tagit mig och hur mycket hon betyder. Förra gången var vi isär i två månader, två månader jag knappt minns vad jag gjorde. Den gången kom hon hem igen.. men nu då?
jag älskar dig, de orden får räcka.
♥
Kvällen innan hon skulle åka tog vi en sista promenad, sprang en sista gång tillsammans, tränade lite en sista gång och åt de sista morötterna tillsammans, den där sista gången i vår lilla paddock.
Den sista kvällen tillsammans.
Den sista kvällen som fodervärd.
Tårarna rann när jag satt på en hink i paddocken och Bettan bara betade lugnt bredvid mig, gick iväg, kom tillbaka och kollade så jag var okej, jag visste att hon visste, jag kände att hon kände.
Efter jag släppt ut henne i hagen en sista gång packade jag ihop hennes grejer och satte mig i sadelkammaren, på min låda, på vår låda, med alla våra saker i. Där satt jag och ville dö tills tårarna kom igen, jag grät så jag skakade.
Jag satt säkert där en timme innan jag fick tvinga mig själv att sätta upp den där muren och gå hem.
När hon åkte grät jag inte och inte heller på hela veckan efter det.
Men,
jag skakar, mår illa och är bara trött, hela tiden.
Det ligger det i det undermedvetna, hela tiden. Tårarna kommer ibland, men det känns som de tagit slut, jag gråter inte så ofta längre utan det blir sånna där dagar jag skakar istället.
Det är lika jobbigt det.
Vill inte skriva någonting, bara stänga in alla känslor. Glömma. Fast ändå inte. Fan.
Annons
Camera info
Camera NIKON D3100
Focal length 55 mm
Aperture f/5.6
Shutter 1/60 s
ISO 3200
Assii
Mon 10 Sep 2012 17:08
tårarna börjar ju rinna bara man läser,
va fint men ändå sorligt att läsa, ni verkade ha en så fin och ärlig relation, hoppas verkligen att de blir ni igen, nån vacker dag så blir de säkert de. Ni är verklgen värda varandra, du har nog varit den bästa fodervärden någonsin som har tagit dig den tiden och verkligen lyssnat till henne och fått reslutat, ser upp till erat arbete tillsammans, känner dig inte helt, men säg till ifall du behöver prata med nån om de, ledsen att jag inte hann göra en sista session,
styrkekramar,<3
va fint men ändå sorligt att läsa, ni verkade ha en så fin och ärlig relation, hoppas verkligen att de blir ni igen, nån vacker dag så blir de säkert de. Ni är verklgen värda varandra, du har nog varit den bästa fodervärden någonsin som har tagit dig den tiden och verkligen lyssnat till henne och fått reslutat, ser upp till erat arbete tillsammans, känner dig inte helt, men säg till ifall du behöver prata med nån om de, ledsen att jag inte hann göra en sista session,
styrkekramar,<3
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/skogstanten/509433085/
Visa toppen
Show footer