Min Morbror som inte finns i livet längre:/ Aldrig funnits för mig..

jo det är sant, man har ju inte samma "kontakt" eller vad man ska säga, men vågar inte göra lika mycket typ,

Men du har ju fått stöd på annat vis kanske därför du klarat dig, nej det brukar ju vara så, inte många som kommer nära dem vad jag hört iallafall.

Det är bra att prata ut om saker och ting ibland så det är ju bra det :)

Ja, och det var lite synd det, för han dog för några år sen..

Mjo, ett hem är väl alltid nåt.. Bara synd att jag inte lyckas visa min uppskattning.. det är en massa som tar emot att försöka acceptera att ens egna föräldrar har blivit ersatta.. undrar om den dagen nånsin kommer (då det ändrar)?

Kan väl vara bra :) Fast dom flesta brukar inte förstå mig, så jag har lärt mig att hålla det för mig själv.

Okeyokey :/ min gammelmorfar dog för några år sen också.. det tog hårt..
Jo men man får försöka så gott man kan, men går det inte så går det bara inte..

Okey, det kan jag förstå. Jag försöker förstå iallafall :)

Kan tänka mig att det tog hårt.. Kan inte påstå, å min sida, att jag precis förstår, för det tog inte så hårt när min farfar dog.

Jo, men jag känner mig så hemsk när jag håller avstånd och inte säger att jag älskar dem.. Om jag vore dem skulle jag ibland ångra att jag inte skaffade egna barn som förstod att vara en familj. Och jag skulle vilja kunna tala med dem om precis allt, men det känns inte som om det angår dem..

Tack :) Det enda i mitt liv hittills som har gjort/gör riktigt ont är avsaknaden av mina riktiga föräldrar.. och är typ det enda jag nånsin gråtit över. Allt för ofta. Förutom när mitt marsvin dog. Brukade vara med henne när jag var ledsen.