Jag ska berätta en hemlighet.

Nåt ingen annan vet...... bortsett från mig och döden.

Doktorn trodde det var influensa. Ända tills febern gick över fyrtio och jag inte orkade röra på huvudet.

Ambulansen kom på lilla julafton, och innan de han stänga kröp döden in. Han betraktade mig stilla medan vi körde.

De första minnena från sjukhuset är vaga. De tog provet, ett av dem gjorde väldigt ont....

Alla sprang och pratade fort. Men döden släppte inte min blick.

Pappa satt i väntrummet hela tiden, farbror och faster kom också, fast det var mitt i natten och jag tänkte :

* Jag kommer aldrig lära mig spela piano

* Jag kommer aldrig få se paris

* Jag kommer aldrig få barn

* Jag kommer aldrig att skriva en bok

* Jag kommer aldrig att få sand mellan tårna igen

* Jag kommer aldrig få vakna och uundra vad dagen ska innehålla

* Jag kommer aldrig att le mer

- - - - -

Jag hade fel

Men när jag skrevs ut från sjukhuset var jag en annan människa.

Jag förstod innebörden av tusen klyschor den dagen. Att vara omgiven av mirakel som vi tar för givna för att vi är vana vid dem.

Av att sätta värde på det vi har.

Av att allt är förgängligt och bara några saker är viktiga.

Alla färger verkade klarare, alla saker kändes närmar.... Och mitt i allt detta,,,,,, STOD DÖDEN. Och sa :

"Detta är min gåva till dig, du ska minnas det kalla ståelt mot nacken och mitt vita öga.. Så att tills vi möts igen...

KAN DU VERKLIGEN LEVA!

Uppskattar du livet?

Say what danne? o som svar på frågan: ja men kasnke inte tillräckligt mkt?