Okej jag vet i fan hur jag ska förklara mig när folk frågar hur jag mår längre. Jag säger att jag inte vet. För jag vet inte riktigt hur jag mår. Jag är trött på allt, gråter i attacker tills jag inte kan andas och nästan måste spy och får kramper. Jag vet inte var jag ska ta vägen snart. Jag vill bara ha någon nära mig. Som kan hålla min hand när jag mår som värst. Du finns där ute. Du finns där för mig, men du är lite långt bort. Men jag vet ändå att jag alltid kan smsa eller ringa dig om jag mår dåligt. Och du är så söt, söt som socker är du. Du ska bara inse det själv. Du är min ängel och jag kommer alltid att älska dig sötnos <3 Och du? Vad är det du vill? Jag kallade dig för "mysko", haha. Men nu vet jag vad du heter. Och jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska tolka dig. Dina blickar, dina leenden när du tittar på mig? Du är så förbaskat söt så jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen när du log sådär mot mig och tittade rakt in i ögonen på mig och frågade: Går det bra med maten? Allt jag kunde stamma fram var ett; jadå. Haha asso shit. Gör något människa eller ge mig klara tecken. Du är underbart söt iallafall och ditt leende får vem som helst att smälta. :) Men dessa tårar, jag orkar inte mer. Finns det inget slut på dem? Dem rinner som aldrig förr, det forsar ner för mina kinder. Det bara rinner utan att jag knappt känner det i ögonen. Känner bara hur tårarna bränner på kinderna. Det som känns i ögonen är efteråt. Rödsprängda ögon efter alla förbaskade tårar. Jag orkar fan inte med dem längre. Och jag vet inte varför dem finns där heller. Kan man verkligen vara i ett sådant behov av att ha någon nära?

Annons

The photo has no tags

July 2012