kär vs förälskad

Kan man vara kär i kärleken? Eller är jag bara rädd för ensamheten?                                                                                                                  Detta kanske är ett känsligt ämne för vissa av mina personer i min omgivning att läsa. Vill bara reda ut en sak som jag har tänkt på länge. Det är nämligen så att jag blir kär så lätt. Jag kan fatta tycke för någon jätte snabbt, och sen blir jag kär. Bums!! Men jag har även väldigt lätt att märka direkt om det är något bra eller dåligt. Jag ger mig inte in i något som jag inte vet kommer leda till något. Sen vad som händer veckor, månader eller år efter vet man ju aldrig. Jag har lätt för att blir kär, men sjukt svårt att verkligen älska någon.                                                     Men vad är egentligen kär? Är kärlek samma sak som förälskad? Kanske är jag bara förälskad, bara lite intresserad eller kanske mest tänd. Kan man ena dagen känna sig förälskad i en person för att nästa dag vara jätteförälskad i en annan. Är det då kärlek? Eller är det så att när du är kär, så har du i början varit förälskad. Att det är då dom där fjärilarna i magen kommer, då du går runt med ett stort leende på läpparna och finner allmänt välbehag. Att förälskelsen sedan "övergår" till kärlek när man lärt känna personen bättre, och sedan till att älska någon? 

Jag tror ialla fall att det är som jag skrev sist. Att man först är förälskad. Att allt är nytt och spännande. Det är nog här många par gör fel när dom gör slut. Det finns ingen spänning kvar. Det kan ju bero på att man har blivit kär, och sedan byggt upp så mycket tillit och trygghet för att sedan älska sin partner. Fjärilarna försvinner och man funderar på om man verkligen är kär. Dom försöker få den känslan igen genom att hitta en annan spännande partner. Så fel! Spänningen, fjärilarna och allt gulligull kan finnas där hela tiden. Man ska inte känna efter, tvinga fram det. Att göra små saker för varandra kan räcka. Att det ligger en söt lapp i fickan när man ska gå till jobbet. Att man får ett hett sms när man är ifrån varandra. Att man kommer hem med en tidning/bok, choklad eller liknande som man vet att den andra tycker om.

Nu är det ju så att jag har träffat en kille. Jag var först lite "skeptisk" och visste inte om jag ville in i något nytt, eftersom jag bara hade varit singel i 4-5 månader efter ett 2,5 års samboförhållande. Jag var ganska fast beslutsam om att jag ville vara själv. Hur jag och Stefan träffades och hur det började behöver jag inte gå in på. Men vi kände varandra lite sen innan och vi började umgås mer och mer. Som kompisar, från min sida. Allteftersom vi lärde känna varandra bättre så växte något annat fram. Jag nästan stoppa känslorna och försökte tänka på något annat. Men jag har lärt mig att blir jag kär, så blir jag kär. "När den rätta dyker upp säger hjärtat till, då får huvudet säga vad det vill". Och vad glad jag är att det blev som det blev. Han är en sån trygg, rolig och stabil människa. Han får mig så jävla lugn och harmonisk. Det låter som en klyscha, men det är sant.

Vad tycker ni. Är kär och förälskad två olika saker eller är det samma sak?