Skiter man i sina ångestdämpande kan man ge sig fan på att livet blir skit.

En ganska lång tid nu har jag slarvat med mina mediciner och därför har jag bara blivit mer och mer gråtmild. Igår satt jag och grät till SOS Djur på tv. Idag störttjöt jag över en fågel.

Jag körde förbi kvisthamra skola och såg en fågel sprattla i buskarna så jag vände, parkerade och sprang till undsättning. "Han ser ut att ha fastnat i något" tänkte jag men nej. Den såg ut att ungefär ha brutit vingar, ben, tamejfan allt. Den kunde inte gå och inte flyga.
Jag måste ha ringt alla viltjourer i stockholm, ingen svarade. Jag visste väll att fågeln behövde avlivas men ville inte riktigt tro att det var då illa. Jag hämtade mina ridhandskar och mickis handduk som låg i min bil ( Sorry mickis..) så försökte jag fånga fågeln, då kravlade han sig ut på vägen och egentligen borde jag ha sagt åt bilarna som stannade att för guds skull köra över honom, men mitt hjärta var redan brustet. Jag slog in honom i ett litet paket och sen undrade jag vad i helvete jag skulle göra med denna fågel.

Jag körde ner till hamnen och ringde på mamma och där började jag stortjuta som en femåring. Jag försökte förklara för mamma att jag inte hade hjärta att lämna den eller avliva den själv så hon tog paketet med min lilla fågel och så fick Tomas och hans kompis ta hand om resten.

Sen stortjöt jag hela vägen i bilen hem och fick en panikattack när jag kommit innanför dörren.

Jag svär att jag ska aldrig mer glömma eller skita i medicinerna.

Annons

The photo has no tags

Camera GT-I9505

Focal length 4 mm

Aperture f/2.2

Shutter 1/440 s

ISO 50

Date

August 2016