Det känns som jag förlorar allt som har med verkligheten att göra.
Förstår inte hur livet ska kunna komma till en punkt när jag är gammal och rynkig.
Jag kan inte se längre än en vecka.
Allt jag gör misslyckas, och allt jag har faller ihop.

Spelet jag spelar gör så jag sakta faller.
Fast det går inte så sakta, jag faller hårt och snabbt.
Jag klamrar mig fast i den hårda vassa klippväggen.
Mina händer blöder, men jag kämpar, för jag vägrar falla så som förut.
Smärtan får mig att skrika, jag väntar på att en klippavstats ska komma, en avsats där jag kan vila ett tag.
Jag orkar inte klättra längre, jag orkar inte ha ont.
Men jag vet att om jag slutar att försöka gör det ondare.
Då kommer smärtan vara så stor att jag inte längre tar mig någonstans.
Jag kommer ligga där på botten av hålet, som en zombie.

Vad har jag kvar att kämpa för när allt bara tynar bort?
Varför ska jag tvinga mig utanför huset när det aldrig blir bättre.

Skolan går åt helvete, allt går åt helvete.
.. allt..
släpper snart klippväggen och låter mig själv falla.

Annons

The photo has no tags

Camera KODAK EASYSHARE C813 ZOOM DIGITAL CAMERA

Focal length 6 mm

Aperture f/2.7

Shutter 1/64 s

ISO 200

Date

March 2012