Jag känner mig suddig och transparent.

Jag litar inte på att någon kan relatera till allt jag går igenom.
Sympatin folk försöker sig på att ösa över mig är jag immun emot.
Jag behöver ingen som kämpar för mitt välmående, jag behöver någon som kan ta en promenad med mig och snacka musik, Harry Potter och Minecraft.
En vän som är helt oberoende från mina flisor och mitt nedsatta psykiska mående.

Och jag hatar tanken på att en dag kan jag vara död, bara sådär.
Den skrämmer mig, jag vill självklart leva vidare. Men ibland vill jag bara ta en paus och upphöra min existens för att få vara för mig själv ett tag.

Det är ett rent helvete att ha en syster med en obotlig men godartat cancer i knät och en morbror som skulle varit död för mer än 10 år sen men han fortsätter kämpa med sin cancer.

Min syster är bara 8 och hon kommer aldrig kunna cykla, leka lika aktivt som andra barn eller ens prestera bra nog för att kunna uppskatta någon sport över huvudtaget.

Jag älskar livet, eller inte....

Annons

The photo has no tags

Camera DSLR-A390

Focal length 18 mm

Aperture f/3.5

Shutter 1/25 s

ISO 400

Date

TusseNussan Mon 14 May 2012 09:04

Ta vara på livet så länge du har det. Någon gång kommer du inse att du säkert missat något och ångra det eftersom att du vet tiden kan vara slut..

1 comments on this photo

June 2014