Jag bara gråter.. undrar om inte tårarna ska
ta slut nån gång...om det inte nån gång ska kännas
lättare.. känns som att kroppen ska gå sönder.
Jag borde känna en lättnad...en känsla av frihet.
och det enda som infinner sig är en sån stor rädsla
och sorg. Ibland funderar jag hur jag ska kunna lita
på livet igen.. hur jag ska tordas landa utan att
ha rädslan av att bli sårad eller skadad.
Vad har jag för rätt till alla tårarna det är ju
jag som tagit steget? vad har jag för rätt att vara rädd
när det är jag som vänder och går?
men jag vet inte heller varför jag förtjänat så mycket
smärta dom åren som gått.
Vad är felet med mig när jag ständigt ska få bli bestraffad
med smärta?
Vad ska få mig att tordas tro att det inte kommer bli så igen?
en vän till mig sa en gång " vi har alla våra stenar att
rulla uppför livets backe…en del har tyngre stenar än andra…en del får kämpa så otroligt mycket för att få stenen
att röra sig en liten bit...och ibland så har man fått den framåt en meter och så rullar den tillbaka...men ingen
kommer undan alla har vi våra stenar".
Jag funderar är det ett slags nirvana vi försöker uppnå?
vad är det man försöker eftersträva ?
att känna sig fullständig? vad är fullständig när man
inte ens vet hur man ska tycka om sig själv?
acceptera sig själv det är något som jag kan förstå
och eftersträva...men tycka om..
jag är nog inte som andra...jag känner mig inte som andra..
och jag förstår nog inte som andra.
och jag accepterar att jag inte är som andra.
men jag önskar tårarna kunde sluta nu..

Annons

Bilden saknar taggar

Logga in för att kommentera bilden:

januari 2014