January
Saturday 4 June 2011 photo 7/21
|
Det var december 1977. Fälldin-regeringen styrde Sverige. Punken var på väg. Sex Pistols & The Clash från England. Ramones ifrån USA. Men i Sverige existerade inget sånt. Punkare var det gott om, men ett riktigt punkband som det sprakade ordentligt om saknades...
I replokalen intill tricken i Blåsut, södra Stockholm, var det partaj på gång. Urin & Fajts, Fjodors och Gurras band, delade på replokalen, så det var inte nån tillfällighet att de var där. Thåström var en polare till Fjodor från Rågsved, och Gurra umgicks med Thåströms storebrorsa. Thåström var gitarrist lixom Fjodor, och Gurra spelade trummor i Fajts.
Rågsved på 70-talet
- Pang så tog vi bara grejerna och drog några Pistols-låtar, säger Fjodor, som hängde på sig basen, och med Thåström på gitarren och Gurra bakom trumsetet, och det lät grymt redan från första början...
Fjodor och Pimme var så nära polare man kunde va. Ordnade partaj och konserter för sina band, och luffade till Paris och spelade en sommar och blivit jagade av snuten genom hela staden. "Je suis Mick Jagger" skrek dom åt Parisarna. Hemma bodde dom i samma kollektiv. I fyrarummaren Kvartingen på Askersundsgatan i Stockholmsförorten Rågsved, eller Drogsved som det kallades i folkmun. Öppet hus, folk kom och gick, sov på golvet. Aldrig någon mat hemma. Två undulater fanns det som flög omkring, Affe & Libb var namnen...slang för det tyngsta hasch från Afghanistan, och den mildare varianten från Libanon.
- Man var 20 bast, sånt spelade inte så stor roll då, säger Fjodor. Det enda som spelades i Kvartingen var toner från antingen Sex Pistols, The Clash eller Stones. Thåström introducerade The Clash, när han en dag skulle köpa "Jeff Beck Live", så fick han syn på Clash första LP, han hade hört talas om den så han köpte den och blev total knäckt av punken. Detta var i april -77. En vänd punkt i Thåströms liv. Punken kom för att stanna.
Fjodor och Thåström delade på det mesta, de jobbade ett tag med att packa skor, så en dag frågade Pimme helt enkelt Fjodor: "Ska vi bilda punkband?"
Svaret var givet. Gnistan hade tänts den kvällen i Blåsut, och nu blev det allvar.
- Efter första repet... Okej, nu ska vi spela, sa vi. Vi kände att det var klart. Gick otroligt fort. Banden vi hade kändes tråkiga. Vi kunde inte lira den här nya musiken med dem, säger Gurra.
Ett punkband var fött, och vilket punkband sen. The Haters hette dom de första tre dagarna, vilket var Fjodors idé, men det fick rätt snart ge sin plats åt namnet Ebba Grön. Namnet kom ifrån ett poliskommando. Tidigare samma år, 1977, hade terroristen Norbert Kröcher en plan, att kidnappa invandrarminister Anna-Greta Leijon för att hålla henne fången i en låda. Polisen fick reda på dessa uppgifter och när Norbert Kröcher var gripen ropade man "EBBA GRÖN" över polisradion.
Men nu var leken över, Ebba Grön ville komma ut på skiva. Deras gamla band kunde de inte lira den nya punken med.
- Helt plötsligt blev det jävla målmedvetet, vi ville göra skivor och komma ut, säger Gurra.
En dag stod det i en tidningsannons: "Ring och spela in en skiva! En trevlig bit till 50-årskalaset eller till fotbollslagets årsfest". Och Ebborna nappade självklart på erbjudandet och sände över texterna till den blivande singeln. Som svar fick dom: "Ni kommer säkert att orsaka ett ramaskri med era texter, men ring så bokar vi en tid i studion". Ebba Grön fick tid kl. 07.00, och hade pengar för 3 timmars inspelning.
Fjodor och Pimme gick upp vid halv 5 och började dricka öl. Vidare till Gurras boning i Vasastan och efter ett par öl där också bar det av till studion "Studio Marcus musik" i Solna. Allt blev mixat och klart på 3 timmar som de hade råd med. 550 i timmen fick dom ge, fast det var inte egna pengar, utan lånade. Ebbornas första singel fick namnet "Antirock" och innehöll låtarna "Profit" & "Ung & Sänkt". Skivan gavs ut på skivbolaget Efel...
- Vi fick köpa varje platta, plus att dom hade alla rättigheter, det var ingen deal direkt, säger Fjodor.
Omslaget blev riktigt hemmagjort. Med bilder från närmsta fotoautomat upptryckta på en kopiator där Fjodor & Thåström jobbade och texterna handskrivna på baksidan så var den grejen fixad.
"Antirock" - Ebbas första singel
Ebba Grön hade givit ut sin första skiva, och köpte alla 500 exemplaren själva.
- Vi köpte skivorna, sålde dem på gatan, lämnade till polare och pantade pavor och köpte några till...det kändes stort, det blev uppmärksammat, säger Fjodor.
Dom ska även ha sålt skivan utanför en Clash-konsert på Gröna Lund, där skivorna gick åt direkt.
Ebba Grön hade fört punken till en ny dimension, redan efter första plattan. Killarna tog kontakt med rockjournalisten Håkan Lahger, som kontaktade Peter Yngen som hade startat skivbolaget Mistlur Records några år tidigare tillsammans med Stefan Glaumann, som kom att bli en av Ebbornas närmsta medarbetare under åren. Peter Yngen blev så imponerad av skivan, så han åkte ut till Kvartingen i Rågsved, och när han åkte hemåt igen hade Ebba Grön ett skivkontrakt.
- Vi var bara glada att göra plattor och tänkte inte i de banorna, de var en del av oss, säger Fjodor.
Ebba Grön hette bandet, hade skivkontrakt och en singel utgiven. Thåström, Fjodor och Gurra ville fortsätta, fortsätta att sätta musik till förortsupplevelsen och skriva texter vars like svensk musik aldrig skådat. Ebba Grön hade framtiden framför sig...
Singeln "Antirock" som gavs ut på skivbolaget Efel är idag väldigt eftertraktad, då den bara finns i 500 exemplar. Men när Ebba hade fått skivkontrakt med Mistlur records så producerades denna singel i massor. Att fortsätta skriva var för Ebba Grön en självklarhet. Uppföljaren till Antirocken blev "Prorock" med låtarna "Tyst för fan" och "Mona Tumbas Slim Club", som även den han komma ut 1978. I början på -79 gavs Ebba tredje singel "Total-POP" ut med låtarna "Vad ska du bli?" och "Häng Gud". Under de första året och efter tre singlar så fanns det en hel del material att spela på konserterna. Med tanke på att alla låtar som är skrivna tidigt, t.ex. "Skjut en snut", inte är inspelade på skiva, så blev konserterna aldrig enformiga. Tvärtom så var det ett enormt drag. Ebborna gick upp på scen och öste fram allt material i ett svep. Konserterna blev fler och fler. Runt i landet åkte dom och spelade på småställen, men också mycket spelningar på fritidsgårdarna i Stockholm, bl.a. i Bagarmossen och Akalla. En journalist hävdar att utan sitt ivriga turnéande skulle Ebba Grön aldrig blivit vad dom blev. Dom har sig själva att tacka för sina framgångar, även om det var just framgång som dom inte var ute efter.
Men efter tre singlar och sex stycken fullkomligt grymma låtar var det dags för den första fullängdsplattan. "We´re only in it for the drugs" blev titeln på plattan som kom ut 1979. Fotograferingen till omslaget skedde i Röda Rummets bar på Berns. Situationen var kaotisk. Tio personer, polare, fotografer och annat folk som alla var fulla som aldrig förr. Alla fotona utom ett hade blivit förstörda av att en polare från Rågsved, Helge, hade stått ivägen för kameran. Det enda kortet som inte var skymt var det ett tekniskt fel på, men det fanns inte så mycket annat att välja på...
Skivan som hade skapats var ett fullkomligt mästerverk. Ebborna hade öst in 10 låtar på en skiva, där Gud lierar sig med makten, där snuten terroriserade polarna i förorten och där Fjodor visar varför man totalvägrar. Texterna stod Ebba Grön för, vilket är sanning. Dom var ett band, gjorde musik tillsammans. Vissa låtar skrev Pimme, andra Fjodor. Det var just detta som gjorde Ebba Grön till det band de var. Med århundradets rocksångare som sångare och gitarrist. Men i ett avseende var Fjodor hans överman. Att uttrycka besinningslöst hatfyllt raseri var Fjodor den bäste på. Men Fjodor pekar ut Thåström som musikalisk centralgestalt.
"We´re only in it for the drugs"
- Han gjorde det mesta av musiken och texterna och hade en fantastisk känsla för melodier, vackra harmonier. Jävligt rå, enkel rock, ballader, pop, att blanda allt det där, det var det som gjorde oss intressanta att lyssna på. Många andra band saknade det totalt, det blev bara ett jävla manande, säger Fjodor.
Men efter texterna på skivorna stod det "Låtskivare: Ebba Grön". Visst. det stämde ibland, ibland inte. Ibland var sångerna gjorda av Thåström, ibland av Fjodor, och Gurra hjälpte till med ett fåtal. Men själva skapandet av musiken var nästan alltid kollektivt. Alla fick vara med och säga sitt. Ett lysande exempel på samarbete mellan Thåström och Gurra var låten "Ung & kåt". Thåström hade skrivit några utmärkta verser, men fick inte till någon refräng. Fjodor hängde på och fick till det sista avgörande.
- "800°" har blivit så jävla populär... Många associerar bandet med den, jag har själv svårt att fatta det... Det är mitt riff i början, sedan kom Thåström med refrängen. Det funkade ofta så... Låtarna blev till som pussel, säger Fjodor.
En grupp som lirade musik tillsammans för att det var kul, inte för pengarnas eller publikens skull. Bandet sprakade åt varenda håll, men kanske mest åt vänster. På "We´re only in it for the drugs" märks låtar som "Pervers politiker" som aktualiserade en skandal där politiker misstänktes gå till prostituerade, "Sno från dom rika", "Totalvägra" som berättar varför man inte ska lära sig mörda. Och kanske den bästa låten av alla "We´re only in it for the drugs no.1" vilken beskriver situationen i förorten på ett genuint sätt som bara Thåström och Ebba Grön kan.
- Jag skrev den på bussen. Både text och musik. Satte mig med en penna och en papperslapp och när jag var framme i Stureby var den klar, säger Thåström. Thåström har också yttrat att skivan är den absolut bästa som han medverkat på.
Skvian är ett mästerverk, den bästa som någonsin gjorts. Det kommer aldrig att göras något så komplett som skivan "We´re only in it...". 1997 blev den framröstad av magasinet Nöjesguiden som det näst bästa svenska albumet genom alla tider. Att den bara kom på andra plats är en skandal med stort S.
Som textförfattare stod det Ebba Grön, vars kemi inom gruppen gjorde så att låtarna var hela gruppens. Men texterna stod ofta Thåström för. Men inte allt material skrevs av Pimme, Fjodor var i högsta grad också med och skrev texter. Låtar som "Totalvägra", "Pervers politiker" och kanske inte minst "Beväpna er" som troligen är det hårdaste någon svensk artist någon gång har skrivit är Fjodors verk. Blutte, som var Ebbas chaufför har sagt:
- Fan, du behöver väl inte namnge prinsen, kungen och Zarah Leander, de stackarna, va fan har de gjort dig?
- Förortspower. Den där texten skrev jag ens aldrig ner. Det fanns nåt jävla tryck i melodin, jag bara sjöng och texten blev till, man var lite brutal, säger Fjodor, vilket förklarar varför "Beväpna er" inte finns i texthäftet till skivan "Ebba Grön 1978-1982".
Ebba Grön kunde säga det med både en gitarr, en bas och trummor. Men också med basebollträn. En dag 1977 hade de fått höra att det var en husockupation på gång inne i stan, eftersom Svenska Bostäder hade beslutat att riva kåkarna. Ebborna drog dit med basebollträn i händerna och hjälmar på huvudena redo för fight mot snuten. Ebba Grön och deras polare som var med sket ju egentligen i om folket i husen fick bo kvar, de ville bara slåss. Men när de kom fram till platsen visade det sig vara en fredlig demonstration där deltagarna satt i en ring och skulle göra andningsövningar. Någon sa:
- Fan, ni är ju inte kloka, snuten kommer att slänga ut er, slå sönder och stänga allt.
Polarna från Rågsved drog jävligt besvikna därifrån direkt. Och det första snuten gjorde var att slänga ut dem, spärra av och riva haket...
Ebba Grön skapade musik, som för dom var en utväg till att kunna få fram sin upplevelse av samhället och förorten just när dom växte upp. Ebba Grön beskrev sin verklighet genom sina egna glasögon, och var själva en del av den, vilket texterna bevisar i många av låtarna. Men de vägrade att acceptera att de själva befann sig i den situationen. Det protesterade med hjälp av främst musik, men också konkreta aktioner. Men det gick alldeles utmärkt att säga det med gitarr, bas och trummor. För punkarna i Ebba var just musiken den enda utvägen, i alla fall för Thåström.
- När jag var 16, hade jag funderingar på att ta livet av mig... Jag påstår inte att jag verkligen hade gjort det, men om Ebba inte hade hänt så hade jag säkert suttit nersupen på en parkbänk idag.
Thåström hatade verkligen förorten, vilket avspeglar sig i texterna. Ett tema i hans texter är den spruckna folkhemsdrömmen.
- Allt skulle bli så fint, man byggde hus & skolor. Men ungarna växte upp, vad fanns då att göra?
Thåström återkommer till denna spruckna idyll i låtar som "Schweden, Schweden" och "Jag hatar söndagar".
Mamma, pappa, barn,
den borgerliga drömmen.
Drömmen som aldrig vill dö.
Drömmen som aldrig vill dö.
("Jag hatar söndagar")
Men Fjodor, förorten var hemma för honom. Där han hade växt upp, och där hade sina polare. För honom var det en annan grej. Hans fiender var överklassen, snuten, politiker och militären....och i låtarna "Totalvägra" "och Pervers politiker" märks hans åsikt mycket väl.
Att göra lumpen ger mej inte ett skit,
ändå är jag tvungen att sticka dit.
Små gröna as försöker göra mej till man.
Då väljer jag hellre att va barnslig som fan.
Jag ska TOTALVÄGRA!
("Totalvägra")
Oasen Oasen, föreningsgården i Rågsved, var Ebba Gröns andra hem. Det var åtminstone där dom höll flest konserter sammanlagt. Där hade sedan år 1975 arrangerats musikfestivalen Sellstock av Ebba och deras polare. Det hade börjat med att Fjodors band Urin skulle hålla en spelning. Men de hade ingen el, så Fjodor bröt upp ett elskåp och höll konserten...
- All började med Fjodor och det där elskåpet, Oasen och hela skiten, säger Gurra.
Men i oktober -79 invaderades och ockuperades Kulturföreningen Oasens lokaler i Rågsveds centrum av Ebba Grön m. fl.
MED OASEN MOT ASEN! KRÄV EN OAS I VARJE FÖRORT! lydde parollen som sprejades på betongen. Ockupationen blev uppmärksammad och politiker försökte komma dit och samla pluspoäng. Men ockupanterna gav politikerna fingret och sa "Stick!". Men att Ebbornas budskap inte hade snappats upp av hela maskineriet, och det kom det bevis på våren 1980. Ebba Grön fick mottaga 50 000 kronor från Statens Kulturråd och andra organisationer. Även statsminister Thorbjörn Fälldin ska ha yttrat sig. Etablissemanget hade missförstått hela grejen totalt. Kanske kunde de inte läsa?
Vi började med konserter, det va band och det kom folk.
Vi tyckte det gick jävligt bra, vi började få flyt.
Det tyckte inte den svenska byråkratin, det tyckte inte vår stolta maskin.
Dom sa stopp, det här verkar vara rena jävla anarkin.
Dessutom uppför ni er som nåra jävla svin.
Det tyckte alltså den svenska byråkratin, det tyckte alltså vår stolta maskin.
("We´re only in it for the drugs no.1")
Ännu ett bevis på oförståendet kom den 13 september -81 då "Mental istid" tog sig in Svensktoppen där den stannade i tre veckor, med en femteplats som bäst.
Att Ebba Grön gillade att göra konserter är inget att tvivla på. Och visst, det var oftast punkare som var i den hängivna publiken, men under en spelning på klubben Undergound i Stockholm hade ett gäng nazister kommit. Placerade framme vid scenen och skrek "Sieg heil!" mellan låtarna och gav Ebba fingret. Under låten "Mental istid" ropades "Adolf Adolf", varpå Pimme ville ha en förklaring påvad dom menade. Skinheadsen svarade med att de tyckte att dom inte tyckte om kommunister och att Ebba skulle skickas till Sibiren. Därpå kallas dom för "blockheads" av Thåström till publikens jubel, vars hatramsor blev allt högljudare. Under nästa låt blev det ordentligt oroligt nere framför scenen, och helt plötsligt träffades Pimme av en snusdosa i huvudet, och sprang ner i omklädningsrummet. Då blev Fjodor fullständigt vild och kastade tillbaka snusdosan på en skinhead, som förstökte ta sig upp på scenen. Då började Fjodor veva med basen...
- Det var en jävel som bara stod och skrek, en sån jävla ful jävel... Jag bara sprang ut och drog basen i huvudet på honom, säger Fjodor.
Och inte långt efter var bråket i full gång. Ebbas livvakt, Tamas Barabas, var inte sen utifrån backstage för att fajtas, tillsammans med kamrater från Rågsved. Skinheadsen fick stryk såklart, och det slutade med att två skinheads bars ut bakom scenen nerslagna, och resten blev portade från Underground för alltid. Resten av konserten blev desto bättre, med knutna kampnävar istället för hielhälsningar från publiken.
Men det var inte bara musik som gällde för Ebba. I RAF (RågsvedsAlliansens Förening) spelade Fjodor centertank. Föreningen hette tidigare RA men dom bytte namn efter Röda Arméfraktionen, d.v.s. Baader Mainhof-ligans initialer.
Thåström ska även ha startat parollen Samlad förortsfront (SFF) med Blutte och några andra polare, som gjorde aktioner lite då och då. En morgon var stan full med slagort och "HÄNG GUD!" stod den på kyrkan i Högdalen. Aktionerna bestod även av att klistra upp affischer som var omöjliga att få bort, bl.a. mot kärkraft. Att smasha ett skyltfönster och sno med sig käk och bärs var nästintill vardag för SFF.
Thåström berättar:
- Jag bodde i Birkastan ett tag, hos en gammal hippie från Rågsved. Jag klädde ut mig i hans grejer: poncho, slokhatt, hela köret, jag såg ut som fan... Sen cyklade jag över S:t Eriksbron, smashade en affär, och lassade ner käk i en säck på måfå...Höna till exempel.
- Ja, det var ju klassikern, en jävla höna. Hur lagar man till en sån? Jag kunde inte laga mat, ris och lingonsylt var väl ungefär vad jag lyckades få ut av den där grejen, säger Thåström.
Tiden gick och så småningom, våren 1980 gavs ännu ett mästerverk ut. Singeln "Staten & kapitalet/Ung & kåt" spelades in under några dagar i april. "Staten & kapitalet" var Blå Tågets proggklassiker "Den ena handen vet vad den andra gör" i en omdöpt, förenklad, förkortad och framför allt omgjord version. Av halvtrevlig jazzprogg blev ren rock'n'roll spelad som punk.
- Vi var i MNW-studion i Vaxholm... Det var konstigt, magiskt, den bara satt där, det var hur enkelt som helst tyckte vi, vi hade inte repat eller testat nånting med den där låten, säger Fjodor.
Men det konstiga är att idag vill ingen av Ebborna ta på sig att det var dennes idé att spela in låten.
- Ett är säkert: det var inte jag, hade knappt hört låten, men Thåström och Fjodor gillade ju Hoola Bandoola och sånt. Jag var mera inne på fri musik, som Fläsket Brinner, säger Gurra.
- Det var Gurras idé att spela in "Staten & kapitalet", säger Thåström.
"Staten & kapitalet/Ung & kåt"
MISSA INTE REVOLUTIONEN PÅ SERGELS TORG 13/9 KL. 14.00! stod det runt om i stan, då bland de första spelningarna efter den nya singeln ägde rum. Natten innan spelningen smashade Thåström ett skyltfönster hos en färgbutik och snodde med sig färgburkar som delades ut till publiken nästföljande dag. De behövdes till scenshowen var argumentet. Spelningen på Sergels torg ägde rum med ett lastbilsflak som scen.
- Vi delade ut sprayfärger till publiken från scenen. Det var packat med folk. Snuten kom och jiddrade, visade kontraktet, stället skulle lämnas i samma skick som vi fann det... Visst, sa vi... Sen, efter konserten var det bara att kasta sig in i bilen och blåsa iväg. Det såg ut som fan, folk hade sprayat de värsta grejerna man kan tänka sig. Vi fick snutjagen. I alla fall upplevde vi det så... Vi hittade nån skum väg genom Östermalm och skakade dem av oss, säger Fjodor.
Efter succén med "Staten & kapitalet/Ung & kåt" så följde Ebbornas andra album "Kärlek & uppror".
- Det här va också bara att tuta och köra. Vi hade allt från replokalen och hade lirat låtarna ute. Vi var jävligt förberedda, visste precis hur det skulle vara när vi gick in i studion, säger Fjodor.
Men att det gick lugnt till vid inspelningen av "Kärlek & Uppror" är lögn. En kreativ anarki, enligt producenten och mixer Stefan Glaumann.
- Ibland var det bökigt... polare drällde in, det var fester och liksom hur mycket öl som helst mitt under produktionen, anarkistiskt. Det var rätt jobbigt, det är ju rätt jobbigt när folk är för fulla för att göra nånting, det gällde att försöka hålla ångan uppe mitt i allt det där...
Blutte:
- Stefan är den störste hjälten runt Ebba, att han bara stod ut borde rendera i nåt slags pris. Förstå när jag snubblar fram och häller ut en hel öl över mixerbordet, ändå satt han bara där och behöll lugnet. Utan honom hade Ebba inte varit samma grej. Han levde ju med grabbarna, minst åtta timmar om dygnet, oftast nätter, stod till och med ut med Gurra, när han testade trumljud i timtal...
Men med tre lika starka viljor så blev det lätt stökigt menar Glaumann.
- Fjodor veks sig inte i första tagen, säger Blutte.
- Stämmer väl. Men det var likadant med Gurra, säger Fjodor.
Och visst, det stämmer. Men det var nog en av det bidragande orsakerna till varför de skrev svensk musikhistoria.
"Kärlek & uppror" spelades in årsskiftet -80/-81. Plattan blev lite mer komplicerad än "We´re only in it for the drugs", kanske beroende på att bandet utvecklades på naturlig väg. Inte lika mycket punk som förr, lite lättare, kanske trallvänligare musik, som innehåller lite mer gitarrsolon och fler stämmor i sången. Att Ebba skulle göra en lika bra LP som den tidigare var det väl ingen som trodde, på grund av att debut-LP:n var grym. Men plattan innehåller många jäkligt bra låtar och kanske den bästa: "800°". Men att höra Thåström sjunga "Hat & blod" på hög volym på stereon ger en rysningar. Man känner det destruktiva hatet, faktumet att det inte fanns nåt att göra i förorten och därför åker in till stan och slåss. Sånt var livet.
Då är fajten plötsligt i gång för fullt
och Per får en känga på kuken,
medans Klas vevar på vad det går
och en kärring skriker på snuten.
("Hat & blod")
"Kärlek & Uppror" Det faktum att albumet var trallvänligare orsakade att det konsumerades av stora delar av den svenska befolkningen. 1981 vann Ebba Grön en Rockbjörn för årets bästa LP. Prisutdelningen skedde i januari -82, och alla popstjärnor var där, utom Ebba. De hade skickat sina polare från Rågsved; Tamas, Helge, Rudi m.fl. De ställde till tumult, stupfulla ramlade de in på scenen, välte två högtalare och sparkade sönder en gitarrmonitor. "800°" på maxvolym och sen kom dom insvajande. Helge vid mikrofonen som sa några väl valda ord, samtidigt som Tamas nockade Aftonbladets chefredaktör Gary Engman.
- Jag var en polare och supporter till bandet, SUP-porter... om man säger så. Vi laddade med booze hemma hos Tamas. Vi var jävligt fulla när vi kom dit. Det var lite rått, säger Helge.
- Jag trampade igenom nån jävla högtalare och sen vet jag inte riktigt vad som hände, mer än att vi bars ut av vakterna medan vi skanderade punkhiten "Gary Gilmore´s eyes", men vi sjöng istället "Gary Engman´s eyes", säger Rudi.
- Vi gav dem en flaska whisky för besväret, säger Fjodor.
Det var så det var på den här tiden. Ebba gjorde många aktioner, som kanske i sig kunde tyckas vara fel just då, men i det stora hela efteråt så var det absolut rätt. ANTIROCK var ordet som Ebba tycks ha hållit stenhårt på som levnadsregel. Ebba Grön var mer än ett musikband. Så mycket annat som hände runt om bandet förutom just musiken gav säkert Ebborna extra energi just för stunden.
Att leva för parollen ANTIROCK var livet: Som Rockbjörnsutdelningen. Som det uppbrutna elskåpet och Sellstock. Som att bandet vägrade intervjuer i ett år. Som endast spelningar och turnerande på fritidsgårdar runt om i Stockholm. Som strejkandes proletärer när det inte ville spela på Skeppsholmen -82 om inte reklamen togs bort - och visst, reklamen försvann. Som att alla bud om att förekomma i TV nobbades från 1980.
Det kommersiella var inte punkens grej. Visst fanns det genvägar att ta, som att va med i TV å sånt, men sånt sket Ebba Grön i.
- Många som arrangerade konserter, de älskade att ha oss, fullsatt, ett jävla ös och billigt. De garvade åt oss också, det har man hört efteråt, att vi inte tog mera pröjs. men det kändes fult att tänka i såna banor... det var hela punkgrejen, att inte bli köpt, säger Fjodor.
Bandet sa nej till mycket, och ingavs respekt hos hela det svenska folket.
- Vi var hårda på vissa saker. Sa nej till mycket. Det gick inte att få in oss i mallarna. Folk är fortfarande rädda för oss, säger Gurra.
Men samtidigt så stod bandet sin publik väldigt nära. Det fanns aldrig någon klar gräns, allra minst i början, mellan bandet och publiken. Folk var överallt, på scenen och sjöng i mikrofonerna. "Men vafaan, ni kan inte stå i trumsetet" har Thåström sagt under en konsert när det blev alltför trångt.
- Man var bortskämd med krach, rök och trumset som rullade omkring och folk och kaos på scenen. Publiken fick vara med liksom. Scenen var alltid proppad med folk, säger Fjodor.
Men med tiden, då Ebba Grön blev större och mer publik började strömma till, så blev som synd var gränsen mellan bandet och fansen allt tydligare. Allt fler ordningsvakter och snutar framför scenen mellan Ebba och publiken gjorde knappast Ebborna glada. Det var säkerligen därför de ofta valde att spela på mindre ställen, där publikkontakten blev intimare.
Tiden gick, och Ebba Grön blev (tyvärr?) allt större. Sålde skivor i drivor som hela svenska folket köpte. Dörrarna till att stå i rampljuset hade öppnats, så varför inte bara gå in genom den? Framför allt så handlade det om att ta bandet till större framgångar och utvecklas. Men känslorna, i alla fall för Fjodor sade nej.
- Jag kände mig så främmande där inne, gillade inte grejen. I förorten... där kände jag unga och gamla människor, folk som sett mig växa upp, det gjorde att jag kunde behålla kontakten med verkligheten.
Den mesta av tiden tillbringade Ebba Grön antingen till spelningar eller skivinspelningar. Fjodor menar att det var för mycket av den varan, skivspelningar, spelningar och mera spelningar...
- Man hann inte repa, jag gick och saknade det hela tiden, att spåna fram idéer i replokalen. Det försvann och det tyckte jag var jättejobbigt... en massa grejer bokades upp hela tiden. Fick man nån ledig stund ville man göra nåt annat än att spela.
Men Gurra och Thåström fann sig bättre till rätta i offentligheten.
-Vi var gladare i branschen än vad han var, vi hade ett annat liv och nya polare och var mer inne i apparaten. Fjodor gick sällan ut i stan. Han var kvar i förortens Rågsved. Vi var ute i svängen, gick på Ritz, säger Gurra.
Hemma i kollektivet i Rågsved var det också fullbokat hela tiden. Folk och gick som de ville. En gammal kompis till Fjodor och hans tjej hade gått ner sig på horse. De saknade tak över huvudet, men Fjodor var där med en hjälpande hand, och de fick bo i Ebbas våning.
- Skitjobbigt att bo med dem. De drog dit skumt folk mitt i natten. En polare... man ville va schysst. Tjejen, när hon skulle ut på stritan... hon låste in sig på våran toalett i två timmar, tog en fix och sminkade sig, ut kom världens frächaste brutta, säger Fjodor.
En annan grej som hände en morgon var att två poliser knackade på dörren. En polare hade torskat och de skulle leta igenom hela lägenheten. Polarens enda ägodel var en väska med en giftorm i.
- Ena snuten var helt förskräckt, alldeles slut: "Säg för fan till om det finns ormar här!". Ormen låg i väskan, men det visste ju inte poliserna, väskan kunde h varit full med vad som helst, men de vågade inte röra den, berättar Fjodor.
Poliserna ursäktade sig och gick mot dörren, plötsligt vände sig en av dem om och sa:
- Du, vem fan var det som skrev "Skjut en snut"?
- Jag blev jävligt paff, sen svarade jag: "Det är en yrkeshemlighet", säger Fjodor.
Efter den smått succéfyllda senaste plattan, så kom den tredje och sista självbetitlade plattan "Ebba Grön" år 1982. Gruppen hade åkt upp till Värmland för att spela in den i Silence studio. En ny medlem fanns med, Stry Terrarie. Hans gamla band Garbohock hade lagt ner.
- Vi hade gjort många tidiga konserter nere i Skåne och gillade honom och hans skivor. Speciell snubbe. Vi sa: "Flytta upp till Stockholm så har du en plats i bandet". Åren gick... Och en dag stod han med ett par resväskor ute på parkeringen, sen var han med, säger Fjodor.
Stry fick dela vardagsrummet med Thåström i kollektivet Margarinet på Gillebacken i Rågsved.
- Varje kväll dök det upp packade människor, lite jobbigt, speciellt om man bor i vardagsrummet... men någonstans ska man bo, bara att göra det bästa av det, säger Stry.
Stry kom från en grupp där han hade varit gruppledare till Ebba Grön där han "bara var bandmedlem".
- Hade jag inte fått vara med så hade det inte spelat så stor roll... Jag hade lirat ett bra tag själv och tykte i grund och botten att mina egna grejer var bättre. Men jag vill inte argumentera mot gruppens position, låtarna är superbra, det är som Stooges, inga snygga melodier och så... Men de sätter sig i huvudet. Och kraften, engagemanget!, säger Stry.
När han ville vara ifred satte han sig på muggen med en gitarr och lite popcorn och skrev låtar. Melodiska låtar, och med sig till Stockholm hade han haft en pärm med 100 låtar som hela tiden blev fler. Kanske var det hans goda egenskap av låtskriveri som hade gjort att Ebba ville ha honom i bandet. Thåström rankade Garbochocks LP som oöverträfflig i Sverige. Men succén uteblev. Strys melodiska texter stämde inte speciellt bra överens med bandets. Men Stry hade inte flyttat till Stockholm för att bli någon ledare i bandet, snarare tvärtom.
"Ebba Grön" blev alltså inte alls den framgång som de tidigare plattorna. Skivan sålde inte alls lika bra, vilket kanske är förståligt när man lyssnar på den. Men det finns en hel del fantastiska låtar som "Flyktsoda", "Tittar på TV" och "Uppgång och fall". Men tyvärr innehåller skivan även sämre spår som "Het choklad", "Stopp" och "Handgranat... ge sig totalt". Många av texterna är visserligen mycket bra skrivna, men det klaffar inte med tongångarna, som i många låtar, framför allt hos de uppräknade, känns igen från Stones. Det var det som var meningen också säger bandet själva.
- Jag ock Fjodor var överens, det skulle bli en Stonesplatta, säger Thåström.
- På gatan jag växte upp... Man fick stryk av de äldre grabbarna om man inte gillade Stones. Jag var nio-tio år och gillade Hep Stars, men... ja, det var ju bara att tagga om. Sen dess har jag varit Stonesfreak, säger Fjodor.
Visst blev det en Stonesplatta. Lite mer sång i fokus än tidigare, inte riktigt så distade gitarrer som förr, en extra gitarr eller orgel togs med och mer melodiska refränger är de största förändringarna. Och Fjodor blev jäkligt nöjd med skivan, till skillnad från Thåström och Gurra.
Men det faktum att Ebba troligen tyckte själva att deras plattor hade blivit sämre och tappat kraften gjorde att bandet kom till ett vägskäl. Kraften i musiken hade försvunnit till stor del och texterna kom numera på grund av tvång att fortsätta med musiken, istället för den frihet och det hat de hade känt när de skrev låtarna framför allt på första plattan. Där vägen delade sig var de tvungna att välja väg. Den ena vägen var att ta musiken vidare, medan den andra var att lägga av med musiken och försöka leva normalt i samhället. Thåström, Gurra och Stry valde att gå vidare, med deras nästa projekt "Rymdimperiet". Fjodor valde den andra vägen. Han hade börjat vantrivas. Turné efter turné, i bussar över Sverige, det var inte hans grej. Speciellt under den sista "folkparkssvängen" 1982 var livet för Fjodor inte kul.
- Man kunde svänga in på nåt ställe och plötsligt var det 200 fans som klättrade på bussen. Fjodor blev tokig: "Jag orkar inte, ta mig hem till Rågsved!". Han led som fan, syntes i ögonen... Medan jag kunde hantera det, säger Thåström.
- Turnera... Man satt i en buss som ett gäng jävla idioter, motorvägar, Esso motorhotell, soundcheck, spelningen, aldrig sova ordentligt, och sen började det om igen. Vi festade i princip varje dag, det ska man komma ihåg. Det var tungt helt enkelt, säger Fjodor.
Tamas och Fjodor brukade kallas "drogsektionen" i de närmaste kretsarna. Hos ebborna var det tillståndet tankad-på-scen som oftast gällde. Fullt ös utan tvekan.
En annan del av vägskälet var att Fjodor åkte in på kåken för värnpliktsvägran. Efter ha suttit på en öppen anstalt, vilket han tyckte var för banalt, så han stack iväg. Poängen var att få sitta på en sluten anslalt. Om det ändå skulle göras, så skulle det göras ordentligt.
- Tamas sa: "DU måste se häktet, du blir bara kvar där i max två tre dar". Så jag inställde mig en kväll och de höll kvar mig i två veckor... Sen kom jag till Håga, en sluten anstalt på Hall. En riktig kåk. Låsta celler. Tre våningar. Strikt hierarki. De med lägst status satt längst ned, säger Fjodor.
Det var längst ned han hamnade. Fjodor fortsätter:
- Massa ägg: golbögar, idioter... men efter ett tag hajade de där uppe vem jag var, att jag var med i Ebba och allt, så de fixade en cell och plockade upp mig i gemenskapen. Trots det. Fyra månader på insidan avskräckte. Man har kanske inte alltid gjort lagliga saker under åren... Jag känner så jävla mycket folk i Rågsved som håller på med prylar, men de fattar inte vad det handlar om, att få den där voltan... Man blir verkligen behandlad som en lägre form av människa. Det är verkligen "a waste of time".
För en tid stannade Ebba Grön av, det gick inte att spela utan basist. Och Gurra anser att fängelsevistelsen var början till slutet.
- Fyra månader. Anonym och intagen nånstans... Sen ut i offentligheten igen, en jävla omställning, säger Gurra.
Men det är troligen bara halva sanningen. Biljetten från förorten till en vidare karriär fanns i alla Ebbornas händer. Det var egentligen bara att ta den och kliva på tåget. Thåström gjorde det tillsammans med Gurra och Stry, men Fjodor stannade i förorten, hans hem. Thåström, Gurra och Stry, klarade inte att tända av, de ville till adrenalinkicken igen. Fjodor hade under de sista turnéerna alltid känt den sista spelningen som en befrielse, samtidigt som han kände att bandet höll på att bränna ut sig.
- Kraven höjdes och jag blev mer och mer självkritisk hela tiden... det hindrar kreativiteten. I början, jag kunde skriva en låta på fem minuter, ackord och alltihopa, men inför sista plattan... Det blev bara värre och värre... Jag lider av det än idag.
Och i februari -83 kom pressmeddelandet: Ebba Grön lägger av:
Avskedsbrevet (klickbart)
En dag hade Fjodor kommit till replokalen och sagt "adjö". Men Thåström tyckte att Fjodor svek sig själv.
- En sån jävla otrolig snubbe, den häftigaste jag spelat med. han lärde mig så mycket om att skriva låtar. Han skrev kanongrejer på ingen tid alls. Kunde aldrig fatta det. Jag fick slita som fan. Så gav han upp allt det där för att bli King Arne på slänten i Rågsved. Jag hatar honom för den grejen. Men jag älskar honom också, säger Pimme.
Fjodor ler brett när han hör om "King Arne på släntet i Rågsved". Själv säger han att Thåström gillade att sola sig i glansen bland människorna inne i stan, medan han själv var det raka motsatta. Och sen gick dom sin egen väg...
- Men jag älskar honom också. Jag var som bäst vid hans sida och jag fattar lika lite hur han fick ihop sina grejer, när jag lyssnar på det idag... Otroligt bra! Det som hände... Det var som en skilsmässa, säger Fjodor.
- Det finns inte ett rum som är stort nog för oss båda, säger Thåström idag.
De kanske motsatte sig naturlagarna när de spelade tillsammans, men musiken de skapade kommer aldrig att kunna liknas någonsin. Och mitt emellan Thåström och Fjodor, Gurra med sin envisa integritet som lyfte upp bandet ytterligare ett snäpp. Även om det inte fanns någon som helst organisation i det bandet gjorde så blev det alltid lika bra ändå.
- Ett av få band som lyckats trots att det var totalt oorganiserat... De bara lät instinkten rusa iväg med dem, säger Stry.
Och det är knappast någon lögn.
Nuförtiden, 18 år efter pressmeddelandet om att Ebba Grön slutar säljs det Ebbaskivor som aldrig förr. I alla fall om man ska se till de senaste 3 åren. Sedan "Live" och "Boxen" kom, så har skivförsäljningen skjutit i höjden. Och med dessa två avslutande skivor finns inget mer att säga. Alla tiders bästa rockband har sagt sitt.
Vad finns att tillägga?
Inget.
Annons
Visa toppen
Show footer