February
Sunday 7 December 2008 photo 1/5
|
S.
4 månader, 120 dagar och en jävla massa timmar.
Det är vad det har gått sedan jag förlorade honom.
Jag kommer ihåg dagen jag fick hem honom jag var världens stoltaste över min fina lilla häst med dom vackra ögonen. Det tog bara några dagar innan han blev min bästa vän och var den som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Han blev glad över att se mig, han gnäggade så fort han hörde mina steg och vi var ett tillsammans. Men självklart fanns dagarna där när ingenting funkade, jag skrek och skällde kallade honom för en massa olika saker. Men han försökte alltid han gjorde sitt bästa och jag älskade honom för det. Innerst inne anade jag kanske i alla fall att något var konstigt men han var min kille Dumle, min bästavän som ställde upp för mig. Mitt allra bästa minne är när jag tog med honom till stranden, den känslan 500 kilo muskler under mig som gav allt och som bara älskade det. Jag kommer ihåg att jag grät medans jag red där, jag grät av lycka. Men allt har ett slut och de blev en diagnos på kraftig hovledsinflammation. Hade han aldrig fått den inflammationen tror jag inte vi hade upptäckt cystorna. Tyvärr så var han en tickande bomb under hela sitt liv min vackra ängel och jag tror faktiskt själv att han visste om det för sista tiden vi hade tillsammans var han gulligare än någonsin. Men jag hade faktiskt tänkt behålla honom ett tag till han klarade sig på smärtstillande men som med all annan medecin blir man imun och det blev han. Inget hjälpte och jag förlorade honom.
Men jag fick i alla fall sitta på honom en sista gång och ja jag gråter på bilden det gör jag. Men han kommer alltid leva kvar inom mig och där kommer han alltid ha den största platsen.
DUMLE SKIFT
4 månader, 120 dagar och en jävla massa timmar.
Det är vad det har gått sedan jag förlorade honom.
Jag kommer ihåg dagen jag fick hem honom jag var världens stoltaste över min fina lilla häst med dom vackra ögonen. Det tog bara några dagar innan han blev min bästa vän och var den som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Han blev glad över att se mig, han gnäggade så fort han hörde mina steg och vi var ett tillsammans. Men självklart fanns dagarna där när ingenting funkade, jag skrek och skällde kallade honom för en massa olika saker. Men han försökte alltid han gjorde sitt bästa och jag älskade honom för det. Innerst inne anade jag kanske i alla fall att något var konstigt men han var min kille Dumle, min bästavän som ställde upp för mig. Mitt allra bästa minne är när jag tog med honom till stranden, den känslan 500 kilo muskler under mig som gav allt och som bara älskade det. Jag kommer ihåg att jag grät medans jag red där, jag grät av lycka. Men allt har ett slut och de blev en diagnos på kraftig hovledsinflammation. Hade han aldrig fått den inflammationen tror jag inte vi hade upptäckt cystorna. Tyvärr så var han en tickande bomb under hela sitt liv min vackra ängel och jag tror faktiskt själv att han visste om det för sista tiden vi hade tillsammans var han gulligare än någonsin. Men jag hade faktiskt tänkt behålla honom ett tag till han klarade sig på smärtstillande men som med all annan medecin blir man imun och det blev han. Inget hjälpte och jag förlorade honom.
Men jag fick i alla fall sitta på honom en sista gång och ja jag gråter på bilden det gör jag. Men han kommer alltid leva kvar inom mig och där kommer han alltid ha den största platsen.
DUMLE SKIFT
Comment the photo
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sofiaellinor/303664351/
Visa toppen
Show footer