February
Sunday 14 December 2008 photo 1/1
|
LUCIA
I år var det 1096 dagar sedan mitt liv förändrades. Jag fick hela mitt liv förändrat på bara några sekunder. Eller egentligen vet jag inte hur lång tid det var, för mig varade det i flera timmar.
Jag vet att många av dom som vet vad som har hänt tycker att jag gick vidare och lever ett vanligt liv igen. Det är faktiskt fel, jag ältar det som hände jämt och det ligger där som en stor mardröm. Jag såg min bästa kompis bli sönderslagen och jag bara stod där. Jag sa ingenting. Jag kunde höra mig själv skrika i riktig panik men just då när jag ska öppna munnen och få fram det så är det bara tyst. Jag kan inte prata. Inte tänka. Jag vet inte vem jag är och jag kände mig just då ensamast i hela världen.
En usel person som ser sin bästa kompis bli sönder slagen och inte gör något, en sån var jag och det kan jag inte ändra på. Det är egentligen läskigt hur många ändrade sin syn på mig pågrund av det hela och hur många som bara försvann. Jag krävde aldrig att man skulle tycka synd om mig, ingen behövde säga något men jag ville ändå få veta att någon brydde sig och förstod mig.
Jag har fått höra tusen tals gånger att det inte är mitt fel och att jag inte kunde göra något men jo, jag hade kunnat göra något. Och jag får alltid höra från folk att dom vet hur det känns. Nej ingen vet hur det känns. Det är jag och Sebastian som var där och såg det, vi vet hur det känns och jag önskar att jag inte visste hur det känns.
Men jag kräver aldrig att någon ska tycka synd om mig jag vill bara att folk ska försöka förstå hur jag ser på det hela och försöka förstå vad som verkligen hände den 13 december 2005. Den värsta dagen i mitt liv.
Men tack till min fina älskling som kom hit och förgyllde hela min helg. Jag älskar dig!
PUSS
LUCIA
I år var det 1096 dagar sedan mitt liv förändrades. Jag fick hela mitt liv förändrat på bara några sekunder. Eller egentligen vet jag inte hur lång tid det var, för mig varade det i flera timmar.
Jag vet att många av dom som vet vad som har hänt tycker att jag gick vidare och lever ett vanligt liv igen. Det är faktiskt fel, jag ältar det som hände jämt och det ligger där som en stor mardröm. Jag såg min bästa kompis bli sönderslagen och jag bara stod där. Jag sa ingenting. Jag kunde höra mig själv skrika i riktig panik men just då när jag ska öppna munnen och få fram det så är det bara tyst. Jag kan inte prata. Inte tänka. Jag vet inte vem jag är och jag kände mig just då ensamast i hela världen.
En usel person som ser sin bästa kompis bli sönder slagen och inte gör något, en sån var jag och det kan jag inte ändra på. Det är egentligen läskigt hur många ändrade sin syn på mig pågrund av det hela och hur många som bara försvann. Jag krävde aldrig att man skulle tycka synd om mig, ingen behövde säga något men jag ville ändå få veta att någon brydde sig och förstod mig.
Jag har fått höra tusen tals gånger att det inte är mitt fel och att jag inte kunde göra något men jo, jag hade kunnat göra något. Och jag får alltid höra från folk att dom vet hur det känns. Nej ingen vet hur det känns. Det är jag och Sebastian som var där och såg det, vi vet hur det känns och jag önskar att jag inte visste hur det känns.
Men jag kräver aldrig att någon ska tycka synd om mig jag vill bara att folk ska försöka förstå hur jag ser på det hela och försöka förstå vad som verkligen hände den 13 december 2005. Den värsta dagen i mitt liv.
Men tack till min fina älskling som kom hit och förgyllde hela min helg. Jag älskar dig!
PUSS
Comment the photo
19 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sofiaellinor/306556999/
Visa toppen
Show footer