August
Friday 2 October 2009 photo 1/1
|
<!-- @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } -->
Äntligen kom orden till min krönika...
Att gå vidare
Du lever mitt i livet. Det finns inget sätt att ständigt ta avstånd från sin tillvaro och se på sin värld som en utomstående. Alltför ofta lever du utan att tänka på vad du har. När då ett kapitel i ditt liv tar slut så försöker du desperat att fylla det med något annat. Om den viktigaste människan i ditt liv helt plötsligt väljer att försvinna- då ställs hela din lyckliga värld ur balans. Första reaktionen är tårarna. Det är du som står ensam kvar. Det är du som saknar så du tror du ska sluta andas. Det är du som ligger i sängen om kvällarna och gråter dig till sömns för att halva din existens har försvunnit. Om du inte redan drunknat i dina egna tårar så är du på väg utför när nästa steg infinner sig.
Ilska. Hur kunde personen göra såhär mot dig? Var du inte värd ett dugg? Var allt bara en lögn? Och ändå vet du innerst inne att det var just det som det inte var. Det var ingen lögn. Det var den mest underbara och sanna tiden i ditt liv. När du accepterar att det ni hade var perfekt- då kommer sorgen.
Sorgen är den mest olidliga. Det utdragna lidandet som du måste utstå dag efter dag, andetag efter andetag. Och det finns ingen som förstår. Ingen vet hur just du känner dig, hur väl de än känner igen sig i din situation. De vet helt enkelt inte. I sorgen känner du ingenting. Du är tom. Du gråter inte, du ler inte. Du tar dig igenom världen bakom en grå ridå av ditt forna jag.
Någonstans i mitten av processen kommer du att trilla ner i djupa svackor. Där det är så mörkt att du inte skulle se ens din hand framför dig, utsträck och sökande efter ljuset. När du hamnar där behöver du de som kan visa vägen. De som kan få dig att le fastän du skriker inombords. Har du fler än en sådan vän är du lyckligt lottad. När du upptäcker hur många som gärna hade velat ha hans plats i ditt liv inser du att han också upplevt det här fenomenet. Nästa steg är alltså svartsjuka.
Svartsjuka är en synd men att vara svartsjuk är också att vara så mänsklig som du bara kan bli. Du känner att om inte du kan få honom så ska ingen få honom. Det hugger i magen när du tänker på att han kommer le sådär mot någon annan. Att han kommer kyssa någon annans läppar nu. Och mitt i avundsjukan infinner sig hopplösheten. För det här är inget du kan påverka. Din vilja räknades inte och nu kan du inte hindra honom från att bli lycklig med någon annan.
Hopplösheten är klumpen i magen som säger att du inte kan göra annat än att börja släppa taget. För den där envisa klumpen som hugger dig likt en klinga från helvetet tänker inte ge sig förrän du går vidare. Det är alltid målet. Vare sig du vill eller inte. Att gå vidare.
Och även om allt känns hopplöst och du bara vill sluta finnas så kommer det en dag att släppa. Klumpen i magen kommer sakta smälta bort. Det kommer vara smärtsamt, uttömmande och hemskt men det kommer gå. Det måste gå och när det går av sig själv, dag efter dag- då har du gått vidare.
Du lever mitt i livet. Det finns inget sätt att ständigt ta avstånd från sin tillvaro och se på sin värld som en utomstående. Alltför ofta lever du utan att tänka på vad du har. När då ett kapitel i ditt liv tar slut så försöker du desperat att fylla det med något annat. Om den viktigaste människan i ditt liv helt plötsligt väljer att försvinna- då ställs hela din lyckliga värld ur balans. Första reaktionen är tårarna. Det är du som står ensam kvar. Det är du som saknar så du tror du ska sluta andas. Det är du som ligger i sängen om kvällarna och gråter dig till sömns för att halva din existens har försvunnit. Om du inte redan drunknat i dina egna tårar så är du på väg utför när nästa steg infinner sig.
Ilska. Hur kunde personen göra såhär mot dig? Var du inte värd ett dugg? Var allt bara en lögn? Och ändå vet du innerst inne att det var just det som det inte var. Det var ingen lögn. Det var den mest underbara och sanna tiden i ditt liv. När du accepterar att det ni hade var perfekt- då kommer sorgen.
Sorgen är den mest olidliga. Det utdragna lidandet som du måste utstå dag efter dag, andetag efter andetag. Och det finns ingen som förstår. Ingen vet hur just du känner dig, hur väl de än känner igen sig i din situation. De vet helt enkelt inte. I sorgen känner du ingenting. Du är tom. Du gråter inte, du ler inte. Du tar dig igenom världen bakom en grå ridå av ditt forna jag.
Någonstans i mitten av processen kommer du att trilla ner i djupa svackor. Där det är så mörkt att du inte skulle se ens din hand framför dig, utsträck och sökande efter ljuset. När du hamnar där behöver du de som kan visa vägen. De som kan få dig att le fastän du skriker inombords. Har du fler än en sådan vän är du lyckligt lottad. När du upptäcker hur många som gärna hade velat ha hans plats i ditt liv inser du att han också upplevt det här fenomenet. Nästa steg är alltså svartsjuka.
Svartsjuka är en synd men att vara svartsjuk är också att vara så mänsklig som du bara kan bli. Du känner att om inte du kan få honom så ska ingen få honom. Det hugger i magen när du tänker på att han kommer le sådär mot någon annan. Att han kommer kyssa någon annans läppar nu. Och mitt i avundsjukan infinner sig hopplösheten. För det här är inget du kan påverka. Din vilja räknades inte och nu kan du inte hindra honom från att bli lycklig med någon annan.
Hopplösheten är klumpen i magen som säger att du inte kan göra annat än att börja släppa taget. För den där envisa klumpen som hugger dig likt en klinga från helvetet tänker inte ge sig förrän du går vidare. Det är alltid målet. Vare sig du vill eller inte. Att gå vidare.
Och även om allt känns hopplöst och du bara vill sluta finnas så kommer det en dag att släppa. Klumpen i magen kommer sakta smälta bort. Det kommer vara smärtsamt, uttömmande och hemskt men det kommer gå. Det måste gå och när det går av sig själv, dag efter dag- då har du gått vidare.
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/solitud3/413886358/
Visa toppen
Show footer