October
Tuesday 8 March 2011 photo 1/1
|
Kort tid tillbaka - egentligen år.
Det var egentligen väldigt längesedan allting började, även om jag inte förstod det då. När jag var 8 år skmdes jag över min kropp och tyckte att jag var för tjock, sedan kom jag in i puberteten tidigare än mina kompisar och la därför på mig en hel del, och första gången jag spytte avsiktligt gick jag i femman. I sexan blev jag retad för min, egentligen fullt normala och perfekta för min kropp, vikt och började kräkas ännu mer och sedan dess har det bara fortsatt.
Jag är ungefär 165 cm lång och vet inte riktigt vad jag vägde från början innan jag gick ner, men ett halvår tidigare hade jag vägt 61 kg vilket jag inte alls trivdes med. Under sommaren förra året slutade jag äta, gick ner till 48 kg, och bestämde mig sedan för att bli frisk, men det som hela ätstörningsgrejen gör med psyket är att förändra tankebanorna i vad man vill, så jag var alldeles för ambivalent för att klara av det. Tänker man "Gå upp i vikt" så är det precis som att "någon annan", som egentligen är en själv fast ändå inte, lägger till ett "...MEN GÅ NER I VKT!" med mycket större kraft. Man styr liksom inte själv längre, som om någon sitter och styr ens vilja (som egentligen inte är den "riktiga" viljan) med fjärrkontroll och gör allting för att jävlas. Det är som att ha två personer i en och samma kropp, och det blir himla rörigt. (Det blev en mycket rörig förklaring också, som förmodligen är svår att förstå, men det ÄR väldigt rörigt i sig självt också.) I alla fall. Eftersom jag var så ambivalent ("Gå upp i vikt men gå ner i vikt", "bli frisk men bli inte frisk") så klarade jag inte av att bli frisk, för jag styrde liksom inte själv och hade ingen som helst kontroll. Det slutade med att jag gick upp och ner samma 5 kilon hela tiden och kom aldrig över någon gräns där jag antingen bara gick upp eller ner. När jag vägde mindre stod jag inte ut med att må så dåligt och när jag vägde mer stod jag inte ut med det, och efter ett tag blev det helt lönlöst att ens försöka eftersom DET INTE GICK. Jag blev så trött på allting att jag helt enkelt bara gav upp, och bestämde mig för att gå ner och aldrig mer försöka bli frisk, för det var ju omöjlgt. Men det var inte omöjligt att gå ner i vikt och bli ännu sjukare. Det är det som är så djävulskt med den här sjukdomen, de friska tankarna är lätta att så emot men de sjuka är helt omöjliga, och till sist orkar man inte kämpa mer.
Då rasade jag från 55,5 till 43,6 på drygt fem veckor (hur det nu var möjligt med tanke på att jag inte rörde ett finger), och det blev en otrolig påfrestning för kroppen. Min kost bestod av ungefär en femtedels till en halv tomat om dagen, och jag åt inte varje dag. Kombinationen av att vara livrädd för mat och att inte känna några hungerkänslor alls är inte så lyckad. Jag blev också rädd för saker som vatten, tankräm och hudkrämer. Jag försökte att andas så lite som möjligt för jag var rädd att få i mig kalorier genom fukten i luften. Inte så friskt, nej.
Samtidigt som allt detta hände hade jag väldigt mycket kontakt med läkare, men fick verkligen inte den hjälp jag (egentligen) önskade och behövde. När jag tidigare hade velat bli frisk men inte KLARADE det på egen hand så fick jag i princip bara höra att jag var dålig som misslyckades, och det var en stor del i att jag tappade motivationen och valde att gå ner istället. Jag var ju värdelös som inte ens kunde äta, och då dög jag inte till någonting annat heller. Det enda i världen jag var bra på var att svälta mig själv, och att inte känna sig bra på någonting annat gör en väldigt maktlös så jag blev desperat efter att få kontroll över någonting som jag visste att jag klarade av.
Den sista tiden orkade jag ingenting. Jag låg i soffan all tid på dygnet, kunde inte ens gråta på grund av vätskebristen, och orkad inte röra mig. De få gånger jag faktiskt försökte sträcka mig efter vattnet som mamma förtvivlat ställde fram och försöke få mig att dricka, slog mitt härta så hårt att jag var övertygad om att det skulle sluta fungera, och att vända sig om eller vrida på huvudet var ett projekt som krävde mer energi än jag hade till godo. Det var sällan folk hörde vad jag sa när jag försökte prata, för min röst hade för lite kraft. Jag sov nästan ingenting, och de få gånger jag lyckades sov jag urdåligt och vaknade jag av groteska mardömar var tionde minut. Oftast handlade drömmarna om att jag åt onyttiga saker eller så var det bara en röra av siffror från all kaloriräkning, men samtidigt så himla overkligt att jag inte kan beskriva. Hela situationen kändes overlig, som om det rörde sig saker i väggarna och ljud blev så starka att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Sista veckan åt jag ingenting. Jag ville på ett sätt men det gick inte, och jag var rädd för att chocka kroppen genom att stoppa i mig någonting överhuvudtaget, och mitt hjärta var på god väg att ge upp. Det slog 40 slag i minuten istället för 60-80. Jag höll på att bli döende.
Då blev jag inlagd. Jag var så borta att jag inte förstod vad läkaren sa till mig när hon förklarade att jag skulle hamna på sjukhus. Jag visste vad sjukhus betydde, men kopplingen mellan sjukhus och mig förstod jag inte alls. Alla som försökte prata med mig fick prata jättelångsamt, och jag uppfattade bara enstaka ord av vad de sa. När jag efter mycket möda tillslut fattade att jag skulle till psykakuten blev jag rasande. Skrek, utan mycket till ljud egentligen, och tvärvägrade. Då skrev läkaren på pappren om LPT, Lagen om psykiatrisk tvångsvård. Jag var i upplösning, för anorexin var ju det enda jag hade och den skulle de ta ifrån mig. Min död tog de ifrån mig efter allt jag hade kämpat.
Kvällen jag kom till akuten var fruktansvärd. Jag var så ledsen, så ful, så värdelös och förstörd så det liknade ingenting. Samtidigt förstod jag inte vad de gjorde med mig, det var som om vi talade helt oika språk. Jag fattade verkligen ingenting.
Den första tiden på sjukhuset var vidrgig. Jag var övertygad om att det allt gick ut på var att straffa mig för att jag var sjuk, att de skulle tvinga mig att äta mer än jag behövde "för säkerhets skull" och att de bara skulle låsa in mig för att få mig att överleva, utan att hjlpa mig stå ut. Jag pratade inte med någon, och grät hela tiden. Jag hade extra övervakning, de kom in en gång i halvtimmen till mig, och jag fick inte ens gå in på toaletten själv utan då skulle någon följa med mig.
Att chocka kroppen med mat var jättekämpigt, trots att jag bara fick halva portioner. Jag ville verkligen inte äta, det var så hemskt, och det skulle göra att jag överlevde. Jag såg ingen anledning i världen att göra det - allt som fanns var meningslöshet. Å andra sidan visste jag att om jag inte åt själv så skulle de sondmata mig med en slang genom näsan, och det skulle ta längre tid innan jag fick komma hem, så då var det lika meningslöst att vägra.
Det tog inte lång tid förrän mitt tankesätt hade börjat förändras, och sakta men säkert började jag fundera på att leva - som frisk.
Då rasade jag från 55,5 till 43,6 på drygt fem veckor (hur det nu var möjligt med tanke på att jag inte rörde ett finger), och det blev en otrolig påfrestning för kroppen. Min kost bestod av ungefär en femtedels till en halv tomat om dagen, och jag åt inte varje dag. Kombinationen av att vara livrädd för mat och att inte känna några hungerkänslor alls är inte så lyckad. Jag blev också rädd för saker som vatten, tankräm och hudkrämer. Jag försökte att andas så lite som möjligt för jag var rädd att få i mig kalorier genom fukten i luften. Inte så friskt, nej.
Samtidigt som allt detta hände hade jag väldigt mycket kontakt med läkare, men fick verkligen inte den hjälp jag (egentligen) önskade och behövde. När jag tidigare hade velat bli frisk men inte KLARADE det på egen hand så fick jag i princip bara höra att jag var dålig som misslyckades, och det var en stor del i att jag tappade motivationen och valde att gå ner istället. Jag var ju värdelös som inte ens kunde äta, och då dög jag inte till någonting annat heller. Det enda i världen jag var bra på var att svälta mig själv, och att inte känna sig bra på någonting annat gör en väldigt maktlös så jag blev desperat efter att få kontroll över någonting som jag visste att jag klarade av.
Den sista tiden orkade jag ingenting. Jag låg i soffan all tid på dygnet, kunde inte ens gråta på grund av vätskebristen, och orkad inte röra mig. De få gånger jag faktiskt försökte sträcka mig efter vattnet som mamma förtvivlat ställde fram och försöke få mig att dricka, slog mitt härta så hårt att jag var övertygad om att det skulle sluta fungera, och att vända sig om eller vrida på huvudet var ett projekt som krävde mer energi än jag hade till godo. Det var sällan folk hörde vad jag sa när jag försökte prata, för min röst hade för lite kraft. Jag sov nästan ingenting, och de få gånger jag lyckades sov jag urdåligt och vaknade jag av groteska mardömar var tionde minut. Oftast handlade drömmarna om att jag åt onyttiga saker eller så var det bara en röra av siffror från all kaloriräkning, men samtidigt så himla overkligt att jag inte kan beskriva. Hela situationen kändes overlig, som om det rörde sig saker i väggarna och ljud blev så starka att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Sista veckan åt jag ingenting. Jag ville på ett sätt men det gick inte, och jag var rädd för att chocka kroppen genom att stoppa i mig någonting överhuvudtaget, och mitt hjärta var på god väg att ge upp. Det slog 40 slag i minuten istället för 60-80. Jag höll på att bli döende.
Då blev jag inlagd. Jag var så borta att jag inte förstod vad läkaren sa till mig när hon förklarade att jag skulle hamna på sjukhus. Jag visste vad sjukhus betydde, men kopplingen mellan sjukhus och mig förstod jag inte alls. Alla som försökte prata med mig fick prata jättelångsamt, och jag uppfattade bara enstaka ord av vad de sa. När jag efter mycket möda tillslut fattade att jag skulle till psykakuten blev jag rasande. Skrek, utan mycket till ljud egentligen, och tvärvägrade. Då skrev läkaren på pappren om LPT, Lagen om psykiatrisk tvångsvård. Jag var i upplösning, för anorexin var ju det enda jag hade och den skulle de ta ifrån mig. Min död tog de ifrån mig efter allt jag hade kämpat.
Kvällen jag kom till akuten var fruktansvärd. Jag var så ledsen, så ful, så värdelös och förstörd så det liknade ingenting. Samtidigt förstod jag inte vad de gjorde med mig, det var som om vi talade helt oika språk. Jag fattade verkligen ingenting.
Den första tiden på sjukhuset var vidrgig. Jag var övertygad om att det allt gick ut på var att straffa mig för att jag var sjuk, att de skulle tvinga mig att äta mer än jag behövde "för säkerhets skull" och att de bara skulle låsa in mig för att få mig att överleva, utan att hjlpa mig stå ut. Jag pratade inte med någon, och grät hela tiden. Jag hade extra övervakning, de kom in en gång i halvtimmen till mig, och jag fick inte ens gå in på toaletten själv utan då skulle någon följa med mig.
Att chocka kroppen med mat var jättekämpigt, trots att jag bara fick halva portioner. Jag ville verkligen inte äta, det var så hemskt, och det skulle göra att jag överlevde. Jag såg ingen anledning i världen att göra det - allt som fanns var meningslöshet. Å andra sidan visste jag att om jag inte åt själv så skulle de sondmata mig med en slang genom näsan, och det skulle ta längre tid innan jag fick komma hem, så då var det lika meningslöst att vägra.
Det tog inte lång tid förrän mitt tankesätt hade börjat förändras, och sakta men säkert började jag fundera på att leva - som frisk.
Camera info
Comment the photo
jag känner oxå igen mig... men mina problem har nog inte bara med ätstörningen att göra. lycka till!
nu förstår jag att det inte var en bra ide jag tänkte på ....
hoppas du blir bar så FORT som möjligt ...<3
det var väldigt starkt skrivet verkligen
jag känner igen mej med en del saker du har skrivit,,
jag har mina peridoder då jag knappast äter något oh rasar ner i vikt!
Hoppas det blir bra med dej!
Tack så mycket!
hela tiden, så vet man vad som är rätt och fel, man vet att man ska äta men det finns någonting inom en som säger att man inte inte ska äta, det är lite så för mig, men fast med andra saker.
Men jag tror också att det kommer försvinna med åren,
eller ah vem vet man kanska dör imorgon haha :P
nej men jag tror kanske att jag växer ifrån det.
även fast jag vet om att den " fantasivärlden " som jag ibland kommer in i facktist har en gång i tiden varit verklighetsbaserad ;) knäppt jag vet, men vi alla har symtomer och alltid kommer vi ha symtomer :P
och del har mer symtom en andra.
det är du också så välkommen till klubben !
29 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/spegelflickan/486107465/
Visa toppen
Show footer