January
Monday 28 September 2009 photo 1/2
|
Starlight
kapitel 1 - Del 3/3
Jag vände snabbt ner blicken i mitt anteckningsblock.
Jag försökte ignorera känslan av att vara iakttagen. Jag la fram mitt långa utsläppta hår framför axlarna och försökte skapa som en ridå. Jag lyckades ingen vidare bra med tanken på att min lugg låg på vänster sida. Jag försökte vrida lite på mig så att ryggen skulle vridas emot honom.
Lektionen gick långsamt. Jag kunde inte slappna av på hela lektionen. Och varje gång jag sneglade på klockan – som jag gjorde onödigt ofta – hade det knappt gått en minut.
Jag vände aldrig på mig igen, jag var rädd att jag skulle möta hans mörka ögon. Jag mindes hur hans ögonfärg hade reflekterats när han kommit på mig med att stirra på honom. De hade blivt djupgröna till att bli snäppet ljusare och varmare grön. Anledningen till att jag viste exakt vilken färg han hade var för att jag blivit som bländad av dem. Det hade varit ytterst vårt att titta bort i matsalen. De hade fastnat i mitt minnes nät.
De ögon som stirrade hål i nacken på mig gillade jag inte alls. De var mörka och kalla och gav mg rysningar. Och inte på ett bra sätt den här gången.
Jag försökte desperat lyssna på vad Britt pratade om. Men jag kunde inte forma några logiska meningar av orden som hon uttalade.
Jag gav upp och det slutade med att jag kladdade på mitt anteckningsblock.
Det var inte fören folk började ställa sig upp och skjuta in sina stolar som jag märkte att jag målat två stora mörka ögon på baksidan av blocket. Jag suddade snabbt och hårt bort ögonen innan någon han se dem. Om det bara kunde varit så lätt att radera dem ur mitt minne. Jag ställde mig upp och sköt in min stol, plockade ihop mina böcker och följde efter i ledet som lede ut ur salen. Mitt skåp hade blivit placerat precis utanför biologisalen i NO-korridoren. Jag la in mina biologi böcker och tog med mig mitt pennfack till min första engelska lektion. Jag gick dit ensam. Jag hade inga problem att hitta till de olika klassrummen. Engelska lektionen skulle äga rum i sal 210 som låg på våning två. Egentligen så behövde jag inte något nytt schema - Helenaskolan bestod av ett enda stort hus på tre våningar och en massa förvirrande korridorer med en massa olika klassrum. Det är ofta väldigt många första års elever som gick in i fel klassrum.
Det fans också en stor byggnad vid sidan av som man hade idrott i på vintern - Jag kom ihåg vilka lektioner och vart de befann sig sen förra terminen. Det var samma schema. Förutom att de hade ändrat på No grupperna och deras salar.
Engelska lektionen gick segt. Sarah viste tydligen att Anton gick i samma No grupp som jag. Eftersom Johan och Marcus gick i hennes grupp så viste hon det klart att Anton gick i min. Vi spenderade hela lektionen till att prata om Antons konstiga reaktion på mig och anledningar till att han kunde ha stirrat så på mig. Sarah skrattade så mycket att hennes mörka lockar studsade mot hennes smala axlar när jag berättade för henne om att jag blivit placerad bredvid William och hur han lett mot mig. Som tur var så var inte heller Sarah en av de 75 % som trånade efter William.
Efter lektionen kunde jag pusta ut.
Engelskan hade varit den sista lektionen på dagen. Den första dagen i skolan hade äntligen varit över. Jag tog mina grejer från mitt skåp och gick mot busshållsplatsen. Jag rundade husknuten på idrottshallen och tog bestämda steg mot bussen, angelägen att få komma hem. Jag tog upp min mobil och pluggade in hörlurarna och satte på mitt favorit band Muse. Musik fick mig alltid att slappna av. Jag var fruktansvärt frustrerad över Antons beteende och jag önskade att jag aldrig skulle behöva möte de mörka ögonen igen.
Men sådan tur skulle jag inte få.
Jag fick den dumma känslan av att vara iakttagen igen så jag tittade mig runt omkring mig för att försäkra mig om att jag inte gått och blivit paranoid. Jag tittade bakom mig och där stod han, lutad mot husväggen som jag alldeles nyss hade gåt förbi.
Hade han följt efter mig?
Han stod nonchalant lutad mot väggen med armarna korsade över bröstet.
Jag gick snabbare mot busshållsplatsen och höjde musiken för att tränga bort ljudet av mitt hjärta som börjat slå mycket snabbare. Jag var så koncentrerad på att inte tänka på honom att jag totalt glömde bort att vänta på att den gröna gubben skulle börja blinka, eller att ens trycka på knappen. Jag gick rakt ut i gatan med blicken i marken. Jag rycktes ur min koncentration av ett högt vrål. Jag höjde upp huvudet och vred på huvudet mot hållet som vrålet kommit ifrån. En stor blå buss var ca tio meter ifrån mig och kom emot mig i hög hastighet. Jag frös till is mitt i gatan. Milljontals tankar fladdrade förbi i bakhuvudet. Men ingen som sa till mig att flytta på mig.
Nu dör jag. Tänkte jag.
Jag blundade hårt och spände mig i hela kroppen. Men jag kände aldrig någon buss. Istället kände jag något kallt och hårt greppa tag om mig runt min bröstkorg och dra mig bakåt. Jag hörde bussens bildäck susa förbi. Jag öppnade ögonen och såg bussen åka iväg. Jag kände en kall rysning från hårbottnen ner till mina tår.
Jag kände ett hårt grep runt min bröstkorg och flera snabba oregelbundna andetag över mig. Greppen lossade och jag snurrade runt för att se vem det var. Jag ångrade mig snabbt att jag vänt mig om. Jag befann mig just i den situation som jag absolut inte ville. Jag stod ansikte mot ansikte men den mest vackraste människa jag någonsin sett. Jag såg in i hans ögon. Som då var den varma nyansen av grön, och jag var fast. Jag kunde inte blinka eller titta bort. Jag försökte komma på något bra att säga. Men jag fick inte fram ett ljud.
Han tog ett djupt andetag och tog sedan ett steg bakåt och såg förvånande bekymrad ut.
”Du borde vara mer försiktig.”
Hans ord var kalla och känslolösa, men trots det lät hans röst som ljuvlig musik i mina öron. Som underbara klockspel. Jag försökte komma på något att säga. Men han hade redan vänt sig om och börjat gå tillbaka mot skolan med snabba steg.
Jag stod kvar på trottoarkanten och såg efter honom när han rundade husknuten. Jag stod kvar där i någon minut och tänkte igenom vad som just hänt.
Räddade han just mig? Varför? Han sa att jag skulle vara försiktig. Varför brydde han sig? Skulle han inte bli glad om bussen mosat mig? Då skulle han få slippa mitt stirrande. Och varför hade han stått och iakttagit mig vid husknuten? Hade han följt efter mig? Och hur hade han kommit fram till mig så snabbt?
Jag var så förvirrad, jag förstod ingenting. Jag gick till bussen och åkte hem. Resen var som ett töcken. Jag var helt borta och det ända jag kunde tänka på var alla de frågor som jag inte förstod.
Det var först när jag kom innanför dörren hemma och blev bemöt av min bror som jag började tänka på annat. Min bror Erik var 20 år gammal. Inte så lik mig. Men ändå väldigt lik på många sätt. Jag hade saknat honom under de månaderna som jag varit borta. Han hade stannat här medans jag flyttat till pappa. Erik vägrade att flytta till Stockholm. Och mamma såg inget större problem med att ha honom här. Han kunde ta hand om sig själv. Anledningen till att jag flyttade till Stockholm i huvudtaget var för att mamma hade det svårt just nu. Våran ekonomi var i botten så hon klarade inte av att ha oss här för tillfället. Eric var inget problem eftersom han försörjde sig själv genom att jobba på ICA emellanåt och att trolla för småbarn för 500 kr i timmen. Men jag var bara i vägen. Eftersom jag inte kunde skaffa jobb och tjäna egna pengar var det svårt för mamma att ta hand om mig på sin låga lön på ålderdomshemmet.
Och alla våra ekonomi filer och penga konton låg lite huller om buller så mamma hade ingen koll på vart alla pengarna tagit vägen. Så det blev att jag flyttade till pappa över vårterminen och över sommaren så att mamma kunde få i ordning på pengarna.
Nu hade hon fått i ordning på allting och hon hade fixat sig ett vid sidan om jobb som personlig assistent för något företag.
Vi bodde i en liten lägenhet på en våning. Hallen var ganska liten men stor nog att rymma några hyllor och krokar. Jag hängde upp min höstjacka och slängde av mig skorna på golvet.
Eric stack ut huvudet ur köket. Det var skönt att i alla fall han var på gott humör.
”Hej syrran. Jag lagar lite käk, pankakor. Vill du ha?”
”Nej tack, jag åt i skolan.”
”Aha, okej.” Sade han lite smått dyster. ”Hur var din första dag i skolan?”
Jag gick in i köket och satte mig på en av stolarna vid köksbordet.
”Som vanligt. Det har inte förändrats så mycket. Samma människor, samma lärare och samma lektioner. Ingen speciellt.” Inget speciellt var det sista man kunde kalla min första dag i skolan. ”Faktiskt så är jag ganska utmattad. Jag ska ta mig ett bad och sedan har jag lite läxor att göra. Gör några extra pankakor. Jag tror nog att mamma vill ha lite mat när hon kommer hem ikväll.”
Jag reste mig upp och släpade med min väska till mitt rum. Jag stannade inte för att lyssna på hans svar. Jag slängde min väska på sängen och tog sedan med mig min morgonrock som legat på golvet, gick sedan till badrummet och tappade upp vattnet i badkaret. Jag slängde i lite duschgelé för att få lite bubblor. När det var halvfult satte jag mig ner i det varma badet och pustade ut när jag kände det varma vattnet tina upp mina stela fingrar. Jag slappnade sakta av och försökte glömma bort allt som hade med Anton att göra.
Jag bestämde mig för att konfrontera honom imorgon i skolan. Och kräva att få veta vad hans problem var.
kapitel 1 - Del 3/3
Jag vände snabbt ner blicken i mitt anteckningsblock.
Jag försökte ignorera känslan av att vara iakttagen. Jag la fram mitt långa utsläppta hår framför axlarna och försökte skapa som en ridå. Jag lyckades ingen vidare bra med tanken på att min lugg låg på vänster sida. Jag försökte vrida lite på mig så att ryggen skulle vridas emot honom.
Lektionen gick långsamt. Jag kunde inte slappna av på hela lektionen. Och varje gång jag sneglade på klockan – som jag gjorde onödigt ofta – hade det knappt gått en minut.
Jag vände aldrig på mig igen, jag var rädd att jag skulle möta hans mörka ögon. Jag mindes hur hans ögonfärg hade reflekterats när han kommit på mig med att stirra på honom. De hade blivt djupgröna till att bli snäppet ljusare och varmare grön. Anledningen till att jag viste exakt vilken färg han hade var för att jag blivit som bländad av dem. Det hade varit ytterst vårt att titta bort i matsalen. De hade fastnat i mitt minnes nät.
De ögon som stirrade hål i nacken på mig gillade jag inte alls. De var mörka och kalla och gav mg rysningar. Och inte på ett bra sätt den här gången.
Jag försökte desperat lyssna på vad Britt pratade om. Men jag kunde inte forma några logiska meningar av orden som hon uttalade.
Jag gav upp och det slutade med att jag kladdade på mitt anteckningsblock.
Det var inte fören folk började ställa sig upp och skjuta in sina stolar som jag märkte att jag målat två stora mörka ögon på baksidan av blocket. Jag suddade snabbt och hårt bort ögonen innan någon han se dem. Om det bara kunde varit så lätt att radera dem ur mitt minne. Jag ställde mig upp och sköt in min stol, plockade ihop mina böcker och följde efter i ledet som lede ut ur salen. Mitt skåp hade blivit placerat precis utanför biologisalen i NO-korridoren. Jag la in mina biologi böcker och tog med mig mitt pennfack till min första engelska lektion. Jag gick dit ensam. Jag hade inga problem att hitta till de olika klassrummen. Engelska lektionen skulle äga rum i sal 210 som låg på våning två. Egentligen så behövde jag inte något nytt schema - Helenaskolan bestod av ett enda stort hus på tre våningar och en massa förvirrande korridorer med en massa olika klassrum. Det är ofta väldigt många första års elever som gick in i fel klassrum.
Det fans också en stor byggnad vid sidan av som man hade idrott i på vintern - Jag kom ihåg vilka lektioner och vart de befann sig sen förra terminen. Det var samma schema. Förutom att de hade ändrat på No grupperna och deras salar.
Engelska lektionen gick segt. Sarah viste tydligen att Anton gick i samma No grupp som jag. Eftersom Johan och Marcus gick i hennes grupp så viste hon det klart att Anton gick i min. Vi spenderade hela lektionen till att prata om Antons konstiga reaktion på mig och anledningar till att han kunde ha stirrat så på mig. Sarah skrattade så mycket att hennes mörka lockar studsade mot hennes smala axlar när jag berättade för henne om att jag blivit placerad bredvid William och hur han lett mot mig. Som tur var så var inte heller Sarah en av de 75 % som trånade efter William.
Efter lektionen kunde jag pusta ut.
Engelskan hade varit den sista lektionen på dagen. Den första dagen i skolan hade äntligen varit över. Jag tog mina grejer från mitt skåp och gick mot busshållsplatsen. Jag rundade husknuten på idrottshallen och tog bestämda steg mot bussen, angelägen att få komma hem. Jag tog upp min mobil och pluggade in hörlurarna och satte på mitt favorit band Muse. Musik fick mig alltid att slappna av. Jag var fruktansvärt frustrerad över Antons beteende och jag önskade att jag aldrig skulle behöva möte de mörka ögonen igen.
Men sådan tur skulle jag inte få.
Jag fick den dumma känslan av att vara iakttagen igen så jag tittade mig runt omkring mig för att försäkra mig om att jag inte gått och blivit paranoid. Jag tittade bakom mig och där stod han, lutad mot husväggen som jag alldeles nyss hade gåt förbi.
Hade han följt efter mig?
Han stod nonchalant lutad mot väggen med armarna korsade över bröstet.
Jag gick snabbare mot busshållsplatsen och höjde musiken för att tränga bort ljudet av mitt hjärta som börjat slå mycket snabbare. Jag var så koncentrerad på att inte tänka på honom att jag totalt glömde bort att vänta på att den gröna gubben skulle börja blinka, eller att ens trycka på knappen. Jag gick rakt ut i gatan med blicken i marken. Jag rycktes ur min koncentration av ett högt vrål. Jag höjde upp huvudet och vred på huvudet mot hållet som vrålet kommit ifrån. En stor blå buss var ca tio meter ifrån mig och kom emot mig i hög hastighet. Jag frös till is mitt i gatan. Milljontals tankar fladdrade förbi i bakhuvudet. Men ingen som sa till mig att flytta på mig.
Nu dör jag. Tänkte jag.
Jag blundade hårt och spände mig i hela kroppen. Men jag kände aldrig någon buss. Istället kände jag något kallt och hårt greppa tag om mig runt min bröstkorg och dra mig bakåt. Jag hörde bussens bildäck susa förbi. Jag öppnade ögonen och såg bussen åka iväg. Jag kände en kall rysning från hårbottnen ner till mina tår.
Jag kände ett hårt grep runt min bröstkorg och flera snabba oregelbundna andetag över mig. Greppen lossade och jag snurrade runt för att se vem det var. Jag ångrade mig snabbt att jag vänt mig om. Jag befann mig just i den situation som jag absolut inte ville. Jag stod ansikte mot ansikte men den mest vackraste människa jag någonsin sett. Jag såg in i hans ögon. Som då var den varma nyansen av grön, och jag var fast. Jag kunde inte blinka eller titta bort. Jag försökte komma på något bra att säga. Men jag fick inte fram ett ljud.
Han tog ett djupt andetag och tog sedan ett steg bakåt och såg förvånande bekymrad ut.
”Du borde vara mer försiktig.”
Hans ord var kalla och känslolösa, men trots det lät hans röst som ljuvlig musik i mina öron. Som underbara klockspel. Jag försökte komma på något att säga. Men han hade redan vänt sig om och börjat gå tillbaka mot skolan med snabba steg.
Jag stod kvar på trottoarkanten och såg efter honom när han rundade husknuten. Jag stod kvar där i någon minut och tänkte igenom vad som just hänt.
Räddade han just mig? Varför? Han sa att jag skulle vara försiktig. Varför brydde han sig? Skulle han inte bli glad om bussen mosat mig? Då skulle han få slippa mitt stirrande. Och varför hade han stått och iakttagit mig vid husknuten? Hade han följt efter mig? Och hur hade han kommit fram till mig så snabbt?
Jag var så förvirrad, jag förstod ingenting. Jag gick till bussen och åkte hem. Resen var som ett töcken. Jag var helt borta och det ända jag kunde tänka på var alla de frågor som jag inte förstod.
Det var först när jag kom innanför dörren hemma och blev bemöt av min bror som jag började tänka på annat. Min bror Erik var 20 år gammal. Inte så lik mig. Men ändå väldigt lik på många sätt. Jag hade saknat honom under de månaderna som jag varit borta. Han hade stannat här medans jag flyttat till pappa. Erik vägrade att flytta till Stockholm. Och mamma såg inget större problem med att ha honom här. Han kunde ta hand om sig själv. Anledningen till att jag flyttade till Stockholm i huvudtaget var för att mamma hade det svårt just nu. Våran ekonomi var i botten så hon klarade inte av att ha oss här för tillfället. Eric var inget problem eftersom han försörjde sig själv genom att jobba på ICA emellanåt och att trolla för småbarn för 500 kr i timmen. Men jag var bara i vägen. Eftersom jag inte kunde skaffa jobb och tjäna egna pengar var det svårt för mamma att ta hand om mig på sin låga lön på ålderdomshemmet.
Och alla våra ekonomi filer och penga konton låg lite huller om buller så mamma hade ingen koll på vart alla pengarna tagit vägen. Så det blev att jag flyttade till pappa över vårterminen och över sommaren så att mamma kunde få i ordning på pengarna.
Nu hade hon fått i ordning på allting och hon hade fixat sig ett vid sidan om jobb som personlig assistent för något företag.
Vi bodde i en liten lägenhet på en våning. Hallen var ganska liten men stor nog att rymma några hyllor och krokar. Jag hängde upp min höstjacka och slängde av mig skorna på golvet.
Eric stack ut huvudet ur köket. Det var skönt att i alla fall han var på gott humör.
”Hej syrran. Jag lagar lite käk, pankakor. Vill du ha?”
”Nej tack, jag åt i skolan.”
”Aha, okej.” Sade han lite smått dyster. ”Hur var din första dag i skolan?”
Jag gick in i köket och satte mig på en av stolarna vid köksbordet.
”Som vanligt. Det har inte förändrats så mycket. Samma människor, samma lärare och samma lektioner. Ingen speciellt.” Inget speciellt var det sista man kunde kalla min första dag i skolan. ”Faktiskt så är jag ganska utmattad. Jag ska ta mig ett bad och sedan har jag lite läxor att göra. Gör några extra pankakor. Jag tror nog att mamma vill ha lite mat när hon kommer hem ikväll.”
Jag reste mig upp och släpade med min väska till mitt rum. Jag stannade inte för att lyssna på hans svar. Jag slängde min väska på sängen och tog sedan med mig min morgonrock som legat på golvet, gick sedan till badrummet och tappade upp vattnet i badkaret. Jag slängde i lite duschgelé för att få lite bubblor. När det var halvfult satte jag mig ner i det varma badet och pustade ut när jag kände det varma vattnet tina upp mina stela fingrar. Jag slappnade sakta av och försökte glömma bort allt som hade med Anton att göra.
Jag bestämde mig för att konfrontera honom imorgon i skolan. Och kräva att få veta vad hans problem var.
Comment the photo
KOM IGEN JAG VILL HA MER!!!<33
GRYMMTTT BRAA ASSÅ!!!=D<33
*ler beundrande*
vad due eh duktig, hjärtat <'33 :*
Puss till deej :* <'33 !
<br />
funderar på att göra en midnightsun till Anton 8D<br />
får se hur det blr ;););) <3
du ä så duktig älskling!!!! <33
PUSS PÅ DIG!!
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/spoons/412999995/
Visa toppen
Show footer