Sitter och skriver på en JOBBIG uppgift från skolan som ska vara inlämmnad på onsdag senast. :( Man ska fantisera vidare från en text som någon skrivit så det blir en liten saga eller novell .

Har inte kommit så långt änu men håller på :) måste ficksa mycket till på den då man typ inte fattar något men det kanske skulle vara kul för er att se den så här är den! ::, skriv görna vad ni tycker om den , OBS! den är ej klar! :)

Inget svar hördes från Janna. Hon var redan långt där ifrån, långt bort från oväsendet och den underliga och igenkännande händelsen.

Jag visste vad som skulle hända , exakt samma sak , precis.

Och det värsta var att nästan ingen, ingen förutom jag visste vad som hänt den dagen, den 14 november, för exakt 3 år sedan.

Det började likadant, en helt lugnt dag, Inte något speciellt de senaste månaderna. Lugnet före stormen…

För tre årsedan:
Allt började egentligen med drömmen , drömmen som jag tyckte var som vilken dröm som helst. Bortsett då från att den kändes så värklig och det fina gröna landskapen som prydes med gyllene rosa och lila blommor. Det är svårt att komma ihåg alla detaljer men jag vet att jag kände mig ensam , ensam och övergiven. Men långt där borta skymmtade jag något som röde på sig. Jag visste inte om det var bra eller dåligt att följa efter men det enda som jag brydde mig om var att jag inte längre var själv i denna underliga dröm.
Jag rörde mig så fort att jag nästan inte såg omgivningen runt mig , bara suddiga konturrer. Men det hade jag inte tid att fundera på nu. Jag kände nästan direkt att det var lönlöst att springa efter, endå var jag som besatt att hitta det som hade rört sig där bland buskarna. Som tur var.
Flåsig som jag var stannade jag till bland några träd och vilade mig. Men det var inte bara mina hetsiga andetag jag hörde utom bakom mig hörde jag även några tunga andetag som hängde i luften, nästan som den som andades suckade i varje andetag. Jag vågade inte vända mig om , rädd för att få se döden i vitögat även om detta bara var en löjlig liten dröm.
"vänd dig om så jag får se ditt ansikte " , sa han. Tveksamt men endå säkert vände jag mig om. Hans blåa ögon lyste klart tillskillnad från det solbrända ansiktet men det som fångade min blick var tatueringen som föreställde en liten blå stjärna vid högra ögat. Jag tittade inte ens på honom det enda jag stirrade på var den blåa stjärnan.
"Mitt namn är John , John von hassel" , sa han...........
Jag vaknade ur drömmen som hade känt så verklig. Jag låg där i min trygga säng alldeles svettig och över andsträng. Som om jag just hade sprungit..... har inte kommit längre :(
om ni har några förslag hur jag ska fortsätta så skriv mer än GÄrna dom!

tack, ingen idé vad jag ska skriva mer ??