Det är så lätt att känna sig liten och betydelselös. Ett osynligt moln som är bra att ha när det passar, men som bara är i vägen i övrigt. Man förstår inte riktigt vad man gör för fel, eller om man gör fel alls egentligen. Frågor snurrar runt i huvudet utan att man kan få några svar på dem. De flesta skulle man aldrig våga fråga högt, de andra skäms man för mycket för. Vill man egentligen ha svar? Vad är det man är så rädd för? Är det de förtärande lögnerna, eller kanske den brutala sanningen?

Det är kanske så att det bara är inbillning alltihop. Kanske finns sanningen så djupt begravd och dold att det är lögnen som känns som sanning. Känslor, minnen och det sagda finns alltid kvar, hur mycket man än ångrar eller vill glömma. En känsla försvinner aldrig, de ersätts. Lycka ersätts med sorg, kärlek ersätts mad hat. Mod ersätts på samma vis med rejäl feghet.

En känsla kan blockera en annan, minnen kan förstöra en framtid. Den människa som bär sorgens tunga, gråa sten kan inte bära kärlekens enorma sten i sitt bröst. Hatets glödande sten är liten och förfärande het. Hatet är den enda känsla som kan bäras med anna andra känslor. Hat och kärlek, hat och sorg, hat och lycka...

Kanske finns det förklaringar på att som får en att må dåligt, och på allt som får en att må bra. Kanske skulle känslan av hopplöshet och av att vara världelös och inte räcka till inte behöva finnas i en människas bröst. Kanske kunde en kram, eller de där vänliga orden ge balsam åt hennes själ? Kanske är hon redan bortom allt hopp. Kanske ser ingen annan det som pågår innuti henne.

Annons

Bilden saknar taggar

Anonym fre 24 jul 2009 15:47

awe, va sööt då =)

Finns om de är nåt Emelie =)<3

Svara

1 kommentarer på denna bild

maj 2011