Denna vackra lilla väska signerad Kristin var en nödvändighet under festivalen. Jag hatar att ha massa saker i fickorna, men jag har ändå massa skit jag vill bära med mig överallt, men vill inte ha en stor väska. Perfekt! Skräddarsydd efter måtten: två öl, en mobil och lite småskit. Dagen började så med en dubbeldejt in still stan för att köpa alkohol, och förhoppningsvis hitta nåt ställe som sålde gas till Daves stormkök. Stan hade smått börjat fyllas med fulla idioter, piercade med hultsfredpins, lyssnandes på Ronny å Ragge, och lokalbefolkningen som kommit för att skåda spektaklet. Det visade sig också att våra chaufförer ämnade möta upp en herre som skulle landa med tåg tio över 11. Alltså tio minuter senare än vi började jobba. Lite orolig att det skulle orsaka bråk var man ju, men med min kärlek till Daniel förstod jag att det inte skulle vara någon fara. Men Linn anropade honom på walkietalkien och förklarade iallafall att vi skulle bli sena. Så när vi då kom tillbaks en halvtimme senare satt alla som vanligt och drack vatten i den heta heta solen. Fruktansvärt äckligt varmt var det, och för första gången i mitt liv hade jag inhandlat solskydd. Bästa 90 kronorna spenderade den senaste veckan. Det visade sig att vi väntade på att scenen skulle dyka upp från Sweden Rock, där den varit dagen innan. Den blev fem timmar sen, så det var återigen mycket fika, lunch och vatten som gällde. Jag och Dave fick uppdraget att bära in lådor med Atlantis-artisternas logebeställningar. Suicidal Tendencies ville ha jordnötssmör, Roky Erickson Schweppes och någon ville ha färsk ingefära. När scenen dök upp hade vårt arbetsgäng också mångdubblats av flitiga arbetsmyror med arbetsuppgift scenbygge. Vår var ju områdesbygge, men där fanns inte särskilt mycket att göra så vi fick gärna hjälpa till med scenen. De tre lokala lumparna skyndade sig in i smeten av febrilt aktiva myrarmar och även gruppens tre uppmärksammade fjortisbrudar sökandes efter fadersgestalter gav sig in i leken. Scenchefen var en grovmejslad karl med rakat huvud och hög och hes dalmålsröst. Vi andra tänkte att vi bara var i vägen där inne, så vi stod mest och tittade på. Och drack lite vatten. Men så när det började bli mörkt tyckte scenbyggargänget att deras arbetsdag var slut, så då var det områdesbyggargänget som fick färdigställa scenen. Så en sista timme tog vi faktiskt ett rejält krafttag och byggde främre delen av Atlantis scen. Efter ett tolvtimmars arbetspass tyckte både vi och våra arbetsledare Daniel och Kristian (en lite mer stressad herre, men ändå käck) att vi förtjänade lite gratiskäk, så de sa åt oss att slå oss ner i sofforna i backstagetältet medan de sprang till köket och hämtade lite varm soppa, eller åtminstone några varmakoppen. Köket visade sig dock vara stängt, så Daniel kom istället tillbaks med en öl i handen. Jag och Dave hade ju ställt våra flak bakom trädet här i morse så vi var väl inte sämre än att vi också öppnade ett par öl. Arbetsledarna gick åt sidan för att diskutera en sak, och kom tillbaks med några öl till fjortisbrudarna, som med mej och dave var de enda som stannat kvar när det inte blev nån mat. Vi hade suttit där dagen innan också, och supit med våra chefer. Vi var dock tvungna att övertyga securityn som satt vid ingången att vi faktiskt visst fick ta med oss öl in på festivalområdet. Och det stod det faktiskt i infon att man fick innan festivalen började. De var ganska lättövertygade, men deras chef som just kom och som vi vänskapat med tidigare sa att det inte alls var så. Men hon sa att vi ändå fick. Nu satt vi alltså här igen, med Atlantischeferna, och några chefer från Pampas, som uppenbarligen alla var Boråsare! Cateringchefen visste vem min föredetta låssasbror Big Brother-Patrik var, att han fortfarande jobbade på JC i Borås, inte var ihop med bruden han lämnade Big Brother för, men hade varit ihop med cateringchefens kompis och utvecklat en teori om att "snygga människor har många förhållanden eftersom de kan få vem de vill" eller nåt sånt. Den lilla världen gjorde sig påminnd. Kristian spelade åter väl valda dansbandsklassiker, som Mustaschen och Djingis Kahn samt någon slags finsmakar-Eddie-Meduza-musik. "Spela 'Neger-Joe'" uppmanade boråsarna. Men det vågade inte riktigt Kristian, så det fick räcka med "Runka mig med vita handskar på". Och tAtU, dedikerad till fjortisflickorna, "Det gör ont", dedikerad till den unge bögen från Teaterladan som hade varit med oss dagen innan. (Han introducerade oss då för Uffie, som vi skulle se några dagar senare, samt upplyste oss om storheten i mannen bakom Ukrainas schlagerbidrag.) En efter en droppade människorna av efter dålig småstadshumor, tills bara jag och Dave var kvar med Daniel och Kristian, som berättade druckna historier om alla stockholmskändisar de nekat backstageinträde, sanningar om Bajsmannen (nu make och far) och Gula Gubben, samt hur Daniel kört Ginza-ägarens perfekta replika av Ronny och Ragges Fårrd. Stämningen krävde att vi gav oss ut i natten med alkohol i hande för att göra hembesök på funktionärscampingen. Vi hittade ett camp med en stor whiteboard där jag och dave förlorade våra chefer när vi fastnade i att lägga till bajs och kuk i ord och bild på whiteboardkonstverken. Jag stal en öl och vi drog vidare ut till festivalens hjärta - ängen. Minnena är lite suddiga men jag minns att många tyckte jag såg ut som Skorpan eller Ted Gärdestad, en artonårig flicka med Magnetic Fields-tröja som blev överlycklig av att vi var de enda som visste vad det var för band. Vi roade oss med att göra skuggfigurer mot ett tält hur länge som helst, och hon ville hångla och hålla hand. Det ville inte hennes äldre syster att vi skulle göra.

jag hatade inte alls henne! jag hatar INGEN!