Ja som de flesta vet så åkte vi till veterinären med Taghe idag. Han skötte sig faktiskt riktigt fint och vi fick till och med ge honom lugnande från spruta! Han som tycker det är så otäckt med nålar och som inte brukar acceptera att bli vaccinerad. Min duktiga pojke. ♥

Tyvärr så kan jag inte påstå att vi fick goda besked. Han har en liten blödning i sitt högra knä och hans minisk sitter fel. Vi upptäckte även att han har en tumör på snoppen (haha ja hur roligt låter inte det då?), eller så kallad peniscancer. Sån cancer är oftast aggressiv och vi vet inte om den har spridit sig eller inte. Något som är lite bra är att än så länge lider han inte av det. Visst, han har ont i knät när han rids, men jag rider honom inte. Vi skulle kunna operera honom, men han är gammal och det kostar massa pengar. Dessutom måste vi göra fler undersökningar och minst två operationer, och det är tyvärr ingen bra lösning då vi inte kan försäkra oss att han blir bra igen. Så jag har beslutat att ta bort honom. Hur ont det än gör så är det hans allra bästa.. Jag tänker inte ta bort honom imorn, inte heller om några veckor. Jag vill ha tid på mig att få säga adjö, och försöka samla kraft att orka göra det utan att bryta ihop fullständigt.

Det här är verkligen mitt tuffaste beslut jag någonsin tagit i hela mitt liv. Visst gör det ont att ens tänka tanken på att ta bort honom, men i framtiden är det lösningen med minst smärta för Taghe. Och det betyder mer för mig än att jag ska gå och må dåligt, för han betyder allt för mig. Men tanken på att jag ska avsluta min allra bästa väns liv, ja det är en jävligt jobbig tanke. Men jag får försöka tänka på allt positivt vi varit med om istället. Jag är glad över att jag fick ha honom som min bästa vän och själsfrände i 4 år, jag är så enormt tacksam för att jag fick ha honom i mitt liv. Han är det allra bästa som någonsin hänt mig och jag älskar honom med hela mitt hjärta, mitt psyke och min kropp. Jag har fortfarande tid kvar tillsammans med honom, men jag vet inte hur lång. Kanske några månader eller 1 år. Det vet jag inte. Men så fort han börjar bli dålig, ja då är det dags att säga farväl. Kanske är jag själviska som inte tar bort honom redan nu, men eftersom att han inte har ont eller lider av det så har jag inte hjärta att ta bort honom än.. Jag vill spendera all min tid tillsammans med honom, ända in till sista minuten. Jag tänker aldrig svika honom, aldrig.

Det här är inte ett rop efter uppmärksamhet, snarare tvärtom. Jag vill bara att ni ska få en chans att förstå, att förstå varför jag kommer stänga av och koppla bort allt runt omkring. Ta det inte personligt, men just nu vill jag bara försvinna. Sjunka genom marken och bara sluta andas. För jag tror inte att ni förstår hur det känns att ha tyngden av att man måste avsluta den man älskar mest av allt, ja att helt enkelt avsluta livet på den. Det är verkligen inget lätt beslut, men det är så det måste bli.. Jag är bara nå enormt tacksam för att jag och Taghe fortfarande har lite tid tillsammans, och jag tänker utnyttja den fullt ut. Jag önskar verkligen att jag kunde göra något åt det, göra honom fullt frisk och att vi kunde fortsätta vara lyckliga tillsammans! Men jag kan inte, vilket får mig att känna mig så värdelöst patetisk.

Jag vet ärligt talat inte om jag kommer orka mig igenom det här, jag vill inte leva utan honom. Jag tror inte jag kan vänja mig vid tanken att leva utan honom, han har trots allt funnits vid min sida i 4 år. Och jag tvekar när jag tänker på att jag ska orka fortsätta efter att han är borta. För utan Taghe finns det ingen Stina, det bara är så.

Annons

The photo has no tags

Camera Canon EOS 600D

Focal length 18 mm

Aperture f/22.0

Shutter 1/160 s

ISO 1600

Date

4 comments on this photo

April 2015