Wednesday 4 May 2011 photo 1/3
|
Nu är det tre år sedan vi sa hejdå.
Tre år sedan min lilla prinsessa inte orkade kämpa längre.
Hon gav allt.
In i det sista gjorde hon som jag sa.
Trots att hon var döende tvingade hon sig själv att följa med mig på vår sista promenad genom hagen.
Jag tog det sakta förstås, men trots det var hon andfådd när vi nådde stallet.
Där satt jag sedan i skuggan utanför stallet, med repet till min bästa vän i handen.
Jag satt där och bara såg på henne där hon kämpade för sitt liv.
Kämpade för att få vara kvar.
Jag kunde inte längre något göra, men gud i helvete vad jag önskade att jag kunde.
Hon hade tynat bort mer och mer för var dag som gått.
Hon hade blivit så svag att vi inte vågade ta henne hela vägen till kliniken.
Vi visste ändå vad de skulle sagt där.
Fortfarande undrar jag om vi verkligen visste det.
Om de inte hade kunnat hitta något som distriktsveterinärerna inte gjorde.
Vi kommer aldrig få veta, men jag tror och hoppas att jag gjorde det rätta när jag avstod från att ta risken att låta henne åka transport fyra mil enkel resa.
Hon hade troligen inte klarat det och då var det bättre att låta henne somna in här hemma, där hon kände sig trygg.
Efter vad som verkade som en evighet dök veterinären upp.
Hon var snäll och jag kände genast att det här var det enda rätta.
Jag orkade inte vara med.
Jag satt på verandan vägg i vägg med stallet och stirrade ner i ett saftglas som Monica satte i handen på mig.
Jag såg tårarna droppa ner i den röda saften och önskade för allt i världen att jag skulle vakna upp ur denna helvetes mardröm.
Det gjorde jag inte.
Pappa dök upp med den välbekanta blå repgrimman i handen.
Den behövdes inte längre.
Det var slut.
Jag skyndade mig upp på stallplanen.
Där låg hon i gräset.
Så vacker var hon.
Utsträckt på sidan, så fridfull.
Hennes ljusa ögonfransar kantade de slutna ögonlocken.
Jag minns hur solen fick hennes änglalika lugg att glittra i silver.
De små näsborrarna rörde sig inte längre, men de var fortfarande varma.
Hennes små, välformade öron pekade, som alltid, framåt.
Den långa svansen låg intrasslad i gräset.
Den låg där som en slöja också den glittrande av solen.
Jag strök hennes små ben, grät med näsan i hennes man och viskade "Hejdå min lilla prinsessa. Tack för allt, vi ses snart... vi ses snart."
Annons