Nu är Mimmi Här :D
Därför lägger jag ut fortsättningen och loggar ut nu :3

”Åh, om jag bara hade haft mod att fråga Hjortron om lov att åtminstone sova på ett löv i hennes stubbtunnel.” Sade han i samma ögonblick som mina till synes oändliga beskrivningar slutat.
Ja, hade han haft det modet hade han faktiskt sluppit just detta äventyr, men å andra sidan hade vi inte fått läsa om det i sådana fall, så för vår del var det minsann tur att han hade gjort som han gjort.
Plötsligt, mitt i ett av sina hoppanden av uppskrämdhet på grund av ett mystiskt ljud, stannade han upp.
Eller ja, ska man vara petnoga var det väl precis efter ett av hoppen. Att stanna till mitt i luften är om sanningen ska fram ganska svårt när man inte kan flyga.
Han hade i alla fall stannat till, och när jag har nämnt så mycket kan jag ju också förklara varför. Det var inte för att han hade hört något, faktiskt, då hade han ju bara hoppat en gång extra. Nej, denna gång var han säker på att han hade sett något, och det man ser, kan också se en själv, det visste Dussin mycket väl.
”Hallå, är det någon där?” Viskade Dussin, och hoppades innerligt på att inte få något svar. Tyvärr blir det sällan så som man hoppas, och fram ur skuggorna klev en lurvig varelse på två ben som luktade av allt annat än rosor. Den viftade med öronen på ett sätt som sa: ”Du låter god, jag ska nog äta upp dig” samtidigt som den blottade tänderna i ett fasansfullt grin som sken av ondska rakt igenom. Det var dock inte förrän den hukade sig och sträckte sig emot honom, redo att kasta sig över stackars Dussin och döda honom på några ögonblick, som måttet var rågat. Dussin skrek och kastade sig fram på stigen, förbi trollet och in i närmaste buskage.
Hela vägen hem sprang han, medan spindeln känd som oro lade ägg som kläcktes allt fler och fler inuti honom och irrade runt och stack och pirrade överallt i hans kropp. Nu visste kanske trollet var han bodde? Tänk om det skulle förfölja honom? Det vore alldeles för hemskt!Han stannade inte förrän han var inne i sin egen håla. Där vågade han sig på att titta bakåt. Han förväntade sig att se ett stort, hungrigt troll klättra uppför stammen, men istället såg han…
Ingenting, trollet hade antagligen inte orkat hänga med i hans tempo, så lufsigt som det var. Med en suck av lättnad lade Dussin sig ned i sitt mjuka bo och somnade sött.

Kvar på samma plats stod Lyseglimt, trollet, och kliade sig på läppen i ren förvirring. Vad hade lillpäran sprungit så för?
Han hade sett den lilla rödnästa filuren tidigare under natten, och bestämt sig för att försöka hjälpa den så gott han kunde. Därför hade han följt efter lillpäran hela vägen, och skrämt bort rävar och bjäror och skogsrån, som alla varit ute efter den stackars vilsningen. När den sen såg honom så tyckte han att det inte längre fanns någon anledning att gömma sig, så han tog fram sitt vänligaste leende, då han visste hur lättskrämda småpärer var, han hade till och med viftat på öronen så vänligt han bara kunde. När Lillpäran fortfarande såg rädd ut hade han gjort sig mindre genom att böja på benen, och sträckt fram handen för att hälsa, som man ska när man träffar på nytt knytt i skogen, och då hade den stackars lillpäran tydligen blivit rädd och sprungit iväg.
Förvirrad lufsade Lyseglimt iväg, detta skulle han bli tvungen att tänka länge och väl på.

snygg! du själv som ritat?