March
Saturday 29 March 2008 photo 3/3
|
Jag har fruktansvärt tråkigt... z_z
Skymningen började sakta smyga sig på, skuggorna från träden började bli längre. Som om grenarna sträckte sig längre efter henne än på dagen. Jina var bara halvvägs genom skogen, egentligen visste hon inte varför hon var där, hon visste inte hur kom kommit dit. Det enda hon visste var vilken väg hon skulle ta. Det var egentligen väldigt konstigt, hon hade aldrig varit där förut, det vara bara någon slags drivande känsla inom henne som talade om för henne hur hon skulle gå. Skogen var mycket vacker, lövträden växte glest, överallt på marken fanns vackra blommor som hon aldrig sett innan. Långsamt färgades himmelen rosa över henne, ett mystiskt men vackert dunkel spred sig i skogen.
Som i koma styrde hon stegen åt vänster, där stegen delades i två. Längre fram hade träden börjat glesna ännu mer, och det dunkla ljuset var lite mindre dunkelt. Jina fortsatte att gå, gå mot det lilla ställe där träden växte glesare. En nätt liten glänta bredde ut sig framför henne, och mitt i den stod ett träd. Det var det vackraste träd Jina hade sett. Bladen var vita och ljusrosa, några stycken singlade sakta ner för att falla tillrätta på marken. Trädet passade inte in där. Inte alls. Men det var inte det enda som förvånade Jina. Under trädet lekte säkert ett tjugotal barn.
Barnen skrattade och sjöng, de tog varandras händer och dansade runt, runt. Deras skratt lät som porlande bäckar. Jina blev helt varm inombords, det var mycket vackra barn. Hela scenen var förresten vacker, den fick Jinas ögon att tåras. Hon fastnade med blicken på en liten flicka. En liten flicka klädd i en snövit klänning. Hennes hår var ljust och glänste som guld. Guldblonda lockar föll ner över ryggen, och guldblonda lockar ramade in ett vackert litet ansikte. Hennes ögon var djupt himmelsblå, hon log mot Jine.
Sakta började Jina gå mot den stora skaran med barn. Hon glömde helt bort att trädet inte alls passade in i skogen, hon glömde helt bort den olycksbådande känslan som innefunnit sig hos henne alldeles nyss. Den blonda flickan skrattade milt, och sträckte ut handen mot Jine, liksom för en inbjudan till den glada leken.
Åh, vad Jina ville skratta som de. Åh, vad hon ville sjunga som de, dansa och leka som dem. Dansa och leka med dem. Flickans hand fanns utsträckt framför henne, hon ville grabba tag i den. Hon ville vara med i leken. Försiktigt tog hon flickans hand, den var varm och mjuk. Ja, just det, den var varm och mjuk.
Scenen förändrades. Något blött och iskallt befann sig i ett hårt grepp i Jinas hand. Det tog bara en bråkdels sekund innan Jina förstod att det var den lilla flickans hand. Blod sipprade ut mellan fingrarna på dem. Förskräckt såg hon upp i flickans ansikte. Ett dödskallegrin fanns på hennes läppar, inte ett mjukt vackert leende som hade funnits där bara en sekund tidigare. Och istället för ett fint kvillrande skratt hördes nu ett vannsinnesskratt. Flickans ansikte var fårat, håret var smutsgrått och glänste inte längre. Klänningen var sönderriven. I hennes mage fanns ett stort blodigt, otäckt maskhål. Men det var inte det enda.
Till sin fasa såg Jina hur stora bloddroppar trängde sig ut genom ögonvrårna på de helvita ögonen. Irisen och pupillerna i hennes ögon var som bortblåsta. Medans vansinniga skrattsalvor flydde ur strupen på flickan flackade hon med blicken och, vit fradga började synas längs med läpparna. Ändå skrattade flickan hest och vannsinnigt, små larver och gråsuggor kravlade ur munnen och öronen. Ögonen var fyllda med blod, de verkade växa till två stora bubblor.
Jina var helt ifrån sig, hon blundade hårt och försökte ta sig ur flickans järngrepp. Flickans vansinnesskratt hade börjat övergå i vansinniga skrik av smärta. Grinet byttes ut till en min förvriden av avsmak. Hennes grepp om Jinas hand hårdnade, hon försökte fortfarande ta sig ur, men det gick inte. Flickans ögon var inte längre ögon, utan två köttiga sår där det nu även kravlade likmaskar ut och in.
Överallt omkring Jina började samma sak hända med de andra barnen. Vannsinniga skratt och fruktansvärda skrik ekade runt omkring henne. Det vackra trädet hade vissnat. Mängder med blod rann nerför trädstammen, sargade huvuden började falla som äpplen från den vissna trädkronan. De andra barnen började närma sig henne. De sträckte sina händer mot henne, med laver och insekter kravlandes ur ögonhålorna och munnen. Jina skrek, det var blod överallt, ruttna huvuden som luktade förskräckligt låg på marken under trädet. Dess ögon stirrade tomt ut i luften, en del munnar var förvridna i smärta. Jina blundade hårdare. De andra barnen rörde vid hennes hår med sina kladdiga blodiga händer. De strök med sina händer över hennes kropp, rev sönder henner kläder.
Den som ger sig in i leken får leken tåla. Lek med oss, gör det, det kan ju knappast bli värre. Lek med oss! Du gav dig in i leken, du måste leka med oss!
Flickan hade lutat sig fram och väst orden i örat på Jine. Nu hade hon fört sina blodiga mosiga händer mot Jinas ansikte. Jina visste inte vad hon skulle göra. Hon höll på att spy, men kunde inte röra en fena. Flickan kunde hålla fast henne genom att stirra på henne med sina blodiga köttiga ögon.
Varsamt lade hon sina kladdiga händer på Jinas båda kinder. Jina skrek.
Åh, snälla du, skrik inte. Vi vill bara leka med dig, skrik inte. Vänta, jag ska trösta dig!
Och sakta, sakta lutade hon sig fram mot Jine och kysste henne på munnen. Jine kunde känna hur larverna försökte hitta en väg in i hennes huvud genom munnen som hon höll hårt ihopknipen. Hon kunde känna hur hur de gav upp försöken och trillade ner på hennes bröst. En del började kravla mot näsan och öronen för att försökta ta sig in där.
"Jina! Jina! Vakna!" Tant Eidel lutade sig djupt över Jines svettiga ansikte.
"Stackars liten, ligg kvar där, det ser ut som om epidemin har nått dig också."
Den som ger sig in i leken får leken tåla.
Det var inte alls någon epidemi.
Oh, creepy. XD Nej, jag kom på det nu, tänkte ha med det i min berättelse.
Skymningen började sakta smyga sig på, skuggorna från träden började bli längre. Som om grenarna sträckte sig längre efter henne än på dagen. Jina var bara halvvägs genom skogen, egentligen visste hon inte varför hon var där, hon visste inte hur kom kommit dit. Det enda hon visste var vilken väg hon skulle ta. Det var egentligen väldigt konstigt, hon hade aldrig varit där förut, det vara bara någon slags drivande känsla inom henne som talade om för henne hur hon skulle gå. Skogen var mycket vacker, lövträden växte glest, överallt på marken fanns vackra blommor som hon aldrig sett innan. Långsamt färgades himmelen rosa över henne, ett mystiskt men vackert dunkel spred sig i skogen.
Som i koma styrde hon stegen åt vänster, där stegen delades i två. Längre fram hade träden börjat glesna ännu mer, och det dunkla ljuset var lite mindre dunkelt. Jina fortsatte att gå, gå mot det lilla ställe där träden växte glesare. En nätt liten glänta bredde ut sig framför henne, och mitt i den stod ett träd. Det var det vackraste träd Jina hade sett. Bladen var vita och ljusrosa, några stycken singlade sakta ner för att falla tillrätta på marken. Trädet passade inte in där. Inte alls. Men det var inte det enda som förvånade Jina. Under trädet lekte säkert ett tjugotal barn.
Barnen skrattade och sjöng, de tog varandras händer och dansade runt, runt. Deras skratt lät som porlande bäckar. Jina blev helt varm inombords, det var mycket vackra barn. Hela scenen var förresten vacker, den fick Jinas ögon att tåras. Hon fastnade med blicken på en liten flicka. En liten flicka klädd i en snövit klänning. Hennes hår var ljust och glänste som guld. Guldblonda lockar föll ner över ryggen, och guldblonda lockar ramade in ett vackert litet ansikte. Hennes ögon var djupt himmelsblå, hon log mot Jine.
Sakta började Jina gå mot den stora skaran med barn. Hon glömde helt bort att trädet inte alls passade in i skogen, hon glömde helt bort den olycksbådande känslan som innefunnit sig hos henne alldeles nyss. Den blonda flickan skrattade milt, och sträckte ut handen mot Jine, liksom för en inbjudan till den glada leken.
Åh, vad Jina ville skratta som de. Åh, vad hon ville sjunga som de, dansa och leka som dem. Dansa och leka med dem. Flickans hand fanns utsträckt framför henne, hon ville grabba tag i den. Hon ville vara med i leken. Försiktigt tog hon flickans hand, den var varm och mjuk. Ja, just det, den var varm och mjuk.
Scenen förändrades. Något blött och iskallt befann sig i ett hårt grepp i Jinas hand. Det tog bara en bråkdels sekund innan Jina förstod att det var den lilla flickans hand. Blod sipprade ut mellan fingrarna på dem. Förskräckt såg hon upp i flickans ansikte. Ett dödskallegrin fanns på hennes läppar, inte ett mjukt vackert leende som hade funnits där bara en sekund tidigare. Och istället för ett fint kvillrande skratt hördes nu ett vannsinnesskratt. Flickans ansikte var fårat, håret var smutsgrått och glänste inte längre. Klänningen var sönderriven. I hennes mage fanns ett stort blodigt, otäckt maskhål. Men det var inte det enda.
Till sin fasa såg Jina hur stora bloddroppar trängde sig ut genom ögonvrårna på de helvita ögonen. Irisen och pupillerna i hennes ögon var som bortblåsta. Medans vansinniga skrattsalvor flydde ur strupen på flickan flackade hon med blicken och, vit fradga började synas längs med läpparna. Ändå skrattade flickan hest och vannsinnigt, små larver och gråsuggor kravlade ur munnen och öronen. Ögonen var fyllda med blod, de verkade växa till två stora bubblor.
Jina var helt ifrån sig, hon blundade hårt och försökte ta sig ur flickans järngrepp. Flickans vansinnesskratt hade börjat övergå i vansinniga skrik av smärta. Grinet byttes ut till en min förvriden av avsmak. Hennes grepp om Jinas hand hårdnade, hon försökte fortfarande ta sig ur, men det gick inte. Flickans ögon var inte längre ögon, utan två köttiga sår där det nu även kravlade likmaskar ut och in.
Överallt omkring Jina började samma sak hända med de andra barnen. Vannsinniga skratt och fruktansvärda skrik ekade runt omkring henne. Det vackra trädet hade vissnat. Mängder med blod rann nerför trädstammen, sargade huvuden började falla som äpplen från den vissna trädkronan. De andra barnen började närma sig henne. De sträckte sina händer mot henne, med laver och insekter kravlandes ur ögonhålorna och munnen. Jina skrek, det var blod överallt, ruttna huvuden som luktade förskräckligt låg på marken under trädet. Dess ögon stirrade tomt ut i luften, en del munnar var förvridna i smärta. Jina blundade hårdare. De andra barnen rörde vid hennes hår med sina kladdiga blodiga händer. De strök med sina händer över hennes kropp, rev sönder henner kläder.
Den som ger sig in i leken får leken tåla. Lek med oss, gör det, det kan ju knappast bli värre. Lek med oss! Du gav dig in i leken, du måste leka med oss!
Flickan hade lutat sig fram och väst orden i örat på Jine. Nu hade hon fört sina blodiga mosiga händer mot Jinas ansikte. Jina visste inte vad hon skulle göra. Hon höll på att spy, men kunde inte röra en fena. Flickan kunde hålla fast henne genom att stirra på henne med sina blodiga köttiga ögon.
Varsamt lade hon sina kladdiga händer på Jinas båda kinder. Jina skrek.
Åh, snälla du, skrik inte. Vi vill bara leka med dig, skrik inte. Vänta, jag ska trösta dig!
Och sakta, sakta lutade hon sig fram mot Jine och kysste henne på munnen. Jine kunde känna hur larverna försökte hitta en väg in i hennes huvud genom munnen som hon höll hårt ihopknipen. Hon kunde känna hur hur de gav upp försöken och trillade ner på hennes bröst. En del började kravla mot näsan och öronen för att försökta ta sig in där.
"Jina! Jina! Vakna!" Tant Eidel lutade sig djupt över Jines svettiga ansikte.
"Stackars liten, ligg kvar där, det ser ut som om epidemin har nått dig också."
Den som ger sig in i leken får leken tåla.
Det var inte alls någon epidemi.
Oh, creepy. XD Nej, jag kom på det nu, tänkte ha med det i min berättelse.
Comment the photo
Fast... jag kom på att det var värsta fula grejen :O
du är grym på att skriva mea! :O <3
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/strumpkalsongen/186215777/
Visa toppen
Show footer