Som att sväva bland stjärnornas färger. Slagen går nog över. Bara jag låtsas att jag inte är här. Min färgglada regnbåge lyfter mig vart än jag vill flyga. Min regnbåge är som mitt stora privatflygplan och molnen gör jag om till rosa och blåa sockervaddskuddar som man kan vila på när man är ensam och när ingen vill kramas.

Mamma säger att jag en dag kommer vinna ett helt hus av glas. Så man inte kan skrika. Man måste vara helt tyst. För då ser ingen den jättestora spindeln på min rygg och då kan man inte skada varandra och om man bara skriker lite grann. Bara en liten smula så spricker hela huset och alla måste hjälpa till att bygg upp huset igen. Det är vad mamma lovat mig om jag är duktig och lyssnar på pappa när han säger att han vill sopa bort en jättestor spindel på min rygg som han aldrig ser att den försvinner. I alla fall på kvällarna så ser han den. Inte på dagarna, det är då pappa jobbar och när han kommer hem sent på kvällarna så luktar konstigt och mamma skriker jättehögt. Sedan när mamma har blivit helt tyst så hör jag setgen han tar. Öppnar min dörr. Allt är helt mörkt och den äckliga lukten trycks hela tiden mot mitt ansikte. Jag försöker att inte skrika och tänka på mitt stora regnbågsflygplan som tar mig till rymden. Där är allt svart. Stjärnorna lyser upp och jag ser solen som en megastor stjärna, jämte solen ser jag månen full av utomjordingar som säger hej, är glada, vinkar och skrattar för att de är jätteglada för att jag är där och hälsar på. För just idag fyller Habba år de ska ha ett kalas för honom. Tårta får jag egentligen aldrig göra för pappa för då säger han att jag blir tjock. Men utomjordingarna bryr sig inte. De bubblar på sitt roliga språk som bara jag förstår. Men jag kan förklara för dig vad de sa; ”Här finns inget att vara rädd för. Ta så mycket av det du vill ha. Du är vår vän och du är trygg här. Vi alla älskar dig för den du är, inte för vad du är.”Habba springer mot mig med öppna armar, för han är min bästa kompis och jag tänker krama om honom just när alla de ljusa färgerna blir helt mörka. Mitt regnbågsflygplan försvinner, blir osynligt. Habba försvinner, hela kalaset med de vackra tårtorna och det färgade ballongerna blir helt svarta, så svarta att stjärnorna bara blir myror ovanför mig. Hela planeten skakar alla skriker, barnen gråter för att de inte vet var deras mammor är någonstans. Papporna gapar och skriker för att de vill bestämma och göra så att allt blir lugnt igen. Mammorna försöker hitta sina barn men hittar bara fel, de gråter så högt att jag får ont i öronen. När jag inte längre vet vad jag ska göra börjar hela marken skaka under mig och de små myrprickarna försvinner så fort att det känns som om hela planeten snurrar tusen varv. När allt blir helt svart och jag känner att jag ramlar ner känner jag mig inte alls rädd. Jag känner mig glad och vet att det är där jag borde vara, jag är lika dålig som pappa säger. Mamma får jätteont när jag kramar henne. Det är mitt fel, det är i alla fall vad pappa säger när han luktar äckligt. Han säger att det är jag som ställer till problem för honom.

Annons

The photo has no tags

September 2014