August
Wednesday 7 October 2009 photo 2/2
|
Oroa dig aldrig för mig.
En spark, två sparka pang. I mina drömmar igen, röda. fyllda av rött, och det gör ont, jag vet inte vart jag ska ta vägen, himlen faller ner över mig, stjärnorna eldar upp marken omkring mig, allt bli varmt. Jag skriker. Men jag vet inte efter vad, jag skriker, springer för mitt liv. "MAMMA" ropar jag, sträcker ut mina randiga armar "MAMMA" jag ser dig, rädda mig, snälla mamma.."Jag ber dig, rädda mig.." Skriker jag med ångesten i hälarna. "Snälla.. Mamma.." Rösten krymper, blir mindre.
Kroppen börjar skaka, jag kryper ihop lägger mig som en boll och kramar mina ben, känner hur marken under mig skakar och jag sjunker ännu lägre ner. Möts av en tystnad, så tyst, inget ljud. Underbart tyst. Ingen ropar hemska ord efter mig. Här ska jag börja om. Bygga upp ett nytt liv, en ny stad, där ska inget få vara som det var innan. Alla ska vara lyckliga, inga sparkar, inga elaka kommentarer. Alla ska vara snälla, bjuda grannarna på saft och mamma ska stoppa om sina barn varje natt och när pappa kommer hem från jobbet ska han ha blommor med sig hem. Inga konstiga tabletter, inga sprutor, Ingen äcklig andedräkt ska han ha. Nej, han ska vara snäll, skämma bort sina barn med hästar och bilar.
"Men.. Kanske inte idag" mumlar jag för mig själv. "Jag har inte tid.. Nu måste jag se till att hitta fler levande här nere. Men varför är det bara jag här nere." Fortsätter jag mumlande.. Allt är så tyst och mörkt.
Plötsligt ramla en sten ner i mitt huvud, en sådan stor bumling kraschade ner i mitt huvud, och jag föll ner mot marken igen. Varför ska det vara såhär. Så fort det är tyst, mörkt härligt, så ska alltid något ramla ner i mitt huvud. "AAAAJ.." Skriker jag och lägger min hand mot hjässan, känner att det är tjockare än vatten.. "NEEEEJ, JAG BLÖDER I HUVDET!!" skriker jag så högt jag kan. Fast det var kanske knäppt att göra sådär, för det ekar en massa och någon skriker tillbaka "Håll käften din jävla hora!" och en sten till faller ner mot mitt huvud, men denna gången hann jag stoppa den, fånga den med mina egna händer, men istället kom något flygane från andra sidan, prickade min kind och det bränner, "Vem var det.." viskar jag raspligt och ligger helt stilla, känner hur pulsen ökar, hur ont det gör i hela kroppen.
Något piper från höger sida av mig. Mina ögon öppnas sakta, jag ser inget alls först.. "HJÄLP JAG ÄR BLIND" skriker jag, sedan känner jag en sval hand mot min hand som jag höjt för att riva bort det konstiga som ligger i min näsa.. En sval, trygg, lugnande hand. "Mamma?" viskar jag och ser suddigt. "Nej. Det är inte mamma, Jag önskar däremot att jag vore mamma till en sådan dotter som du" viskar rösten med den svala, trygga handen. "Men... Va?" Viskar jag och ser nästan helt nu och nej, det är inte mamma, det är en sjuksköterska och med en besviken suck vänder jag bort blicken och ser mot apparaten som kollar min puls. "Vännen.." Börjar rösten för att sedan bli tyst lika fort, som om hon ångrat det hon sagt.
"Jaaaa..?" Svarar jag besviket.. "Din mamma kommer hit under besökstiden imorgon. Tills dess är du i tryggt försvar här. Du ska inte behöva bli utsatt för sånt här.." Avslutar hon med en viskning. "Vad tjatar du om" Fräser jag utan att tänka på mitt tonfall. "Ja.. Kommer du inte ihåg?" Viskar hon. Jag vänder bort ansiktet från den svarta skärmen med grön mätare. Sköterskan som sitter där håller fortfarande sin svala, lugna hand mot min, ser på mig med varma bruna ögon, blont hår, och de bruna ögonen ler mot mig.. På ett vänligt sätt.. Hon ler mot mig på ett sätt som ingen annan gjort.. "Och jag önskar du var min mamma.." Viskar jag och känner klumpen i halsen växa sig större och större, ångesten kryper sig på mig igen och kroppen värker. Lungorna vill bara skrika ut hur allt hat, alla känslor, mitt bröst känns tungt och jag förstår nu att det inte var en sten som föll i mitt huvud, utan det var pappa som hade vart på mig igen och mamma hade satt sig i bilen som vanligt för att slippa höra hur jag skriker efter henne, hon hade satt sig i den röda äckliga volvon med alla äckliga sprutor för att slippa höra mig ropa på hjälp. Varför skulle jag inte få ropa efter den som gett mig mitt liv. Mamma räddade inte sin egna dotter från att nästan bli ihjäl slagen.
Utan att tänka mig för flyger jag rakt upp sittande och känner hur huvudet värker, det stöter till hela tiden, allt snurrar, och gör ont, hela kroppen är stel. "Mina.. Ben, jag kan inte röra dem" viskar jag förtvivlat och möter den varma sköterskans blick som sitter stilla orörlig och lägger sin andra hand mot min ömma kind, och jag ryggar tillbaka "Det är ingen fara.. Du kommer att bli bra, du kommer hamna i trygghet."
En spark, två sparka pang. I mina drömmar igen, röda. fyllda av rött, och det gör ont, jag vet inte vart jag ska ta vägen, himlen faller ner över mig, stjärnorna eldar upp marken omkring mig, allt bli varmt. Jag skriker. Men jag vet inte efter vad, jag skriker, springer för mitt liv. "MAMMA" ropar jag, sträcker ut mina randiga armar "MAMMA" jag ser dig, rädda mig, snälla mamma.."Jag ber dig, rädda mig.." Skriker jag med ångesten i hälarna. "Snälla.. Mamma.." Rösten krymper, blir mindre.
Kroppen börjar skaka, jag kryper ihop lägger mig som en boll och kramar mina ben, känner hur marken under mig skakar och jag sjunker ännu lägre ner. Möts av en tystnad, så tyst, inget ljud. Underbart tyst. Ingen ropar hemska ord efter mig. Här ska jag börja om. Bygga upp ett nytt liv, en ny stad, där ska inget få vara som det var innan. Alla ska vara lyckliga, inga sparkar, inga elaka kommentarer. Alla ska vara snälla, bjuda grannarna på saft och mamma ska stoppa om sina barn varje natt och när pappa kommer hem från jobbet ska han ha blommor med sig hem. Inga konstiga tabletter, inga sprutor, Ingen äcklig andedräkt ska han ha. Nej, han ska vara snäll, skämma bort sina barn med hästar och bilar.
"Men.. Kanske inte idag" mumlar jag för mig själv. "Jag har inte tid.. Nu måste jag se till att hitta fler levande här nere. Men varför är det bara jag här nere." Fortsätter jag mumlande.. Allt är så tyst och mörkt.
Plötsligt ramla en sten ner i mitt huvud, en sådan stor bumling kraschade ner i mitt huvud, och jag föll ner mot marken igen. Varför ska det vara såhär. Så fort det är tyst, mörkt härligt, så ska alltid något ramla ner i mitt huvud. "AAAAJ.." Skriker jag och lägger min hand mot hjässan, känner att det är tjockare än vatten.. "NEEEEJ, JAG BLÖDER I HUVDET!!" skriker jag så högt jag kan. Fast det var kanske knäppt att göra sådär, för det ekar en massa och någon skriker tillbaka "Håll käften din jävla hora!" och en sten till faller ner mot mitt huvud, men denna gången hann jag stoppa den, fånga den med mina egna händer, men istället kom något flygane från andra sidan, prickade min kind och det bränner, "Vem var det.." viskar jag raspligt och ligger helt stilla, känner hur pulsen ökar, hur ont det gör i hela kroppen.
Något piper från höger sida av mig. Mina ögon öppnas sakta, jag ser inget alls först.. "HJÄLP JAG ÄR BLIND" skriker jag, sedan känner jag en sval hand mot min hand som jag höjt för att riva bort det konstiga som ligger i min näsa.. En sval, trygg, lugnande hand. "Mamma?" viskar jag och ser suddigt. "Nej. Det är inte mamma, Jag önskar däremot att jag vore mamma till en sådan dotter som du" viskar rösten med den svala, trygga handen. "Men... Va?" Viskar jag och ser nästan helt nu och nej, det är inte mamma, det är en sjuksköterska och med en besviken suck vänder jag bort blicken och ser mot apparaten som kollar min puls. "Vännen.." Börjar rösten för att sedan bli tyst lika fort, som om hon ångrat det hon sagt.
"Jaaaa..?" Svarar jag besviket.. "Din mamma kommer hit under besökstiden imorgon. Tills dess är du i tryggt försvar här. Du ska inte behöva bli utsatt för sånt här.." Avslutar hon med en viskning. "Vad tjatar du om" Fräser jag utan att tänka på mitt tonfall. "Ja.. Kommer du inte ihåg?" Viskar hon. Jag vänder bort ansiktet från den svarta skärmen med grön mätare. Sköterskan som sitter där håller fortfarande sin svala, lugna hand mot min, ser på mig med varma bruna ögon, blont hår, och de bruna ögonen ler mot mig.. På ett vänligt sätt.. Hon ler mot mig på ett sätt som ingen annan gjort.. "Och jag önskar du var min mamma.." Viskar jag och känner klumpen i halsen växa sig större och större, ångesten kryper sig på mig igen och kroppen värker. Lungorna vill bara skrika ut hur allt hat, alla känslor, mitt bröst känns tungt och jag förstår nu att det inte var en sten som föll i mitt huvud, utan det var pappa som hade vart på mig igen och mamma hade satt sig i bilen som vanligt för att slippa höra hur jag skriker efter henne, hon hade satt sig i den röda äckliga volvon med alla äckliga sprutor för att slippa höra mig ropa på hjälp. Varför skulle jag inte få ropa efter den som gett mig mitt liv. Mamma räddade inte sin egna dotter från att nästan bli ihjäl slagen.
Utan att tänka mig för flyger jag rakt upp sittande och känner hur huvudet värker, det stöter till hela tiden, allt snurrar, och gör ont, hela kroppen är stel. "Mina.. Ben, jag kan inte röra dem" viskar jag förtvivlat och möter den varma sköterskans blick som sitter stilla orörlig och lägger sin andra hand mot min ömma kind, och jag ryggar tillbaka "Det är ingen fara.. Du kommer att bli bra, du kommer hamna i trygghet."
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/strumpwoman/415192751/
Visa toppen
Show footer