March
Friday 10 April 2009 photo 1/1
|
Jag och Skogsmulle-Tompa går på trottoaren nere vid Finntorp centrum. Han har på sig min blå jacka och ber mig ställa honom en fråga.
"Fryser du inte?" frågar jag.
"Näe. Fryser du?"
"Ja."
Vi går upp på ett berg av ludd, för där lyser solen och jag kanske blir varm. Plötsligt puttar Tompa mig och jag ramlar. Han springer iväg, uppför luddberget och kommer tillbaka efter ett par sekunder och rufsar om mitt hår så våldsamt att jag inte kan se någonting. Han skrattar åt mig och säger att jag ser ut som en golvmopp. Sedan försvinner han igen. Med min jacka. Jag börjar gå efter honom. Stöter på Niklas som gick på Grantomta och hans lillebror Fredrik. De bär runt på såna där små väskor som man drar efter sig som tanter brukar ha och de skryter något väldigt om hur rika de är. De till och med sjunger om det. Ojojojoj vad rika dom är. Jag går vidare och kommer till en tennishall. Där pågår något slags bollspel. Jag stannar av rädlsa för att få en boll på mig. De spelar Tuggummi, en sport som går ut på att tre personer kastar ett tuggummi mellan sig. Jag tänker att det här kan inte vara så farligt och ska precis korsa tennishallen när tuggummit flyger en millimeter framför näsan på mig i mycket hög hastighet och fastnar på dörren bredvid mig.
"Du hade tur. Tuggummi är en livsfarlig sport", säger en av spelarna.
Jag går över vägen till skolan och träffar Malin och Ella vid skåpet. Överförtjust berättar jag för Malin att jag träffade Skogsmulle-Tompa.
"Men, Hanna, Tompa jobbar ju här", säger hon och pekar på en liten, liten indisk man som är klädd i grön piké och är väldigt flintskallig längst upp på huvudet men har massor av svart, vågigt hår på nedre delen av huvudet. Han ser lite ut som någon från Loompa-Land.
"Nu förstår jag det här med peruker", säger jag.
Vi fortsätter till mattekorridoren. Där står Johan med kotofflor och rättar våra bildparafraser. Han rättar dem genom att skriva namnet på en låt längst ner på parafrasen. Jag fick "You are the sunshine of my life". Jag tror att det är bra. Johan tittar tankspritt upp i taket och säger:
"Jag måste träffa Jesper. Han har den mest feodalistiska synen på kvinnor jag någonsin har stött på."
Jag, Ella, Malin och några andra går in i det där lilla rummet av glas som buktar ut bredvid skåpet där man anmäler sig till projektproven. En hästliknande tjej säger att hon har knark och öppnar en stor silvrig maffia-väska med diverse olagligheter. Vi börjar knarka allihopa. Jag ser att Ella har stuckit en nål i sin arm och nu försöker hon stoppa in pipetten i hålet.
"Nej, nej, nej, du gör fel. Jag ska visa hur man gör", säger jag och fyller pipetten med vätska och passar in vätskan över och inte i hålet. Mer och mer knark häller jag i den stackars människan. Till slut frågar jag hästtjejen vad det egentligen är jag fyller min vän med. Hon har ingen aning.
"Attans", säger jag. "Gud vet hur många milliliter jag har hällt i."
På väg ut slänger jag en blick genom fönstret och ser en lång rad människor som står och stirrar på oss borta i musikkorridoren. Samtliga bär kilt. Jag förstår att de har sett alltihopa. Jag griper tag i Ellas knarkfyllda arm.
"De kommer att berätta för rekorn och då blir det ett jävla liv när hon ringer hem till mina föräldrar och jag kommer aldrig få läsa ut Den Nakna Lunchen."
Ella instämmer. Det är dags för samlig. Hälften av stolarna runt bordet är enbenta pallar och hälften är malätna tronar. Jag har fått oturen att sitta på en enbent pall. När Roger börjar prata gå jag runt bordet och sätter mig på en ledig tron mellan Malin och Joakim. Joakim kommenterar att jag ser ut som Robbie Williams och jag tänker ännu en gång att han är en av de otrevligaste människorna jag känner. Joakim alltså, inte Robbie Willams. Den rika Niklas sitter framför mig. Plötsligt börjar han gapa och håller sig för halsen. Han gapar större och större och större ända tills man hör ett otäckt krasande ljud och han faller ner på golvet. Jag inser att någon måste ha brutit käkbenet på honom och märker i samma ögonblick att Ella är borta. Jag springer ut i korridoren och ser Ella flyga intill taket medan hon skrattande hugger ner alla kristallkronor med en fiskekniv. Jag springer efter henne och märkar att jag också flyger. Jag flyger ikapp henne och väser:
"You must make them suffer to their last breath", och syftar självklart på de kiltbeklädda människorna som såg oss knarka.
"Roger roger", svarar Ella och viker av mot musikkorridoren för att så att säga ta hand om dem. Jag flyger ned för glaskorridoren. Alla kastar sig ner på golvet i skräck när de ser mig. Jag skrattar. När jag kommer till matsalen hejdas jag av en Draco Malfoy-liknande krabat med svart hår som eskorterar en mycket tjock dam med stort grått hår klädd i svart sammet. Jag inser genst att detta är den mörka överhäxan som har kommit för att konfrontera mig. Jag tar sats och puttar henne allt vad jag har. Hon vajar lätt och ser lite förvånad ut. Jag tar tillfället i akt och smiter förbi henne. I kafeterian stöter jag ihop med en till häxa som har grått hårsom står ut flera meter ut åt vänster och går som en pingvin. Hon ser väldigt desorienterad ut. Inne i Lottas rum ser jag en häxa i grön sammet som tjuter om att hon äntligen har hittat kulan med kartan som leder till Nyckeln Som Öppnar Alla Dörrar - efter alla dessa år! Vid kopiatorn sitter Ella på ett bord. Bredvid henne ligger hennes nycklar. Jag tar nycklarna för att öppna skåpet, men när jag rör vid skåpnyckeln så faller den sönder och inuti ligger en liten och väldigt smal nyckel med en liten, liten ingravering; jag har hittat Nyckeln Som Öppnar Alla Dörrar.
"Fryser du inte?" frågar jag.
"Näe. Fryser du?"
"Ja."
Vi går upp på ett berg av ludd, för där lyser solen och jag kanske blir varm. Plötsligt puttar Tompa mig och jag ramlar. Han springer iväg, uppför luddberget och kommer tillbaka efter ett par sekunder och rufsar om mitt hår så våldsamt att jag inte kan se någonting. Han skrattar åt mig och säger att jag ser ut som en golvmopp. Sedan försvinner han igen. Med min jacka. Jag börjar gå efter honom. Stöter på Niklas som gick på Grantomta och hans lillebror Fredrik. De bär runt på såna där små väskor som man drar efter sig som tanter brukar ha och de skryter något väldigt om hur rika de är. De till och med sjunger om det. Ojojojoj vad rika dom är. Jag går vidare och kommer till en tennishall. Där pågår något slags bollspel. Jag stannar av rädlsa för att få en boll på mig. De spelar Tuggummi, en sport som går ut på att tre personer kastar ett tuggummi mellan sig. Jag tänker att det här kan inte vara så farligt och ska precis korsa tennishallen när tuggummit flyger en millimeter framför näsan på mig i mycket hög hastighet och fastnar på dörren bredvid mig.
"Du hade tur. Tuggummi är en livsfarlig sport", säger en av spelarna.
Jag går över vägen till skolan och träffar Malin och Ella vid skåpet. Överförtjust berättar jag för Malin att jag träffade Skogsmulle-Tompa.
"Men, Hanna, Tompa jobbar ju här", säger hon och pekar på en liten, liten indisk man som är klädd i grön piké och är väldigt flintskallig längst upp på huvudet men har massor av svart, vågigt hår på nedre delen av huvudet. Han ser lite ut som någon från Loompa-Land.
"Nu förstår jag det här med peruker", säger jag.
Vi fortsätter till mattekorridoren. Där står Johan med kotofflor och rättar våra bildparafraser. Han rättar dem genom att skriva namnet på en låt längst ner på parafrasen. Jag fick "You are the sunshine of my life". Jag tror att det är bra. Johan tittar tankspritt upp i taket och säger:
"Jag måste träffa Jesper. Han har den mest feodalistiska synen på kvinnor jag någonsin har stött på."
Jag, Ella, Malin och några andra går in i det där lilla rummet av glas som buktar ut bredvid skåpet där man anmäler sig till projektproven. En hästliknande tjej säger att hon har knark och öppnar en stor silvrig maffia-väska med diverse olagligheter. Vi börjar knarka allihopa. Jag ser att Ella har stuckit en nål i sin arm och nu försöker hon stoppa in pipetten i hålet.
"Nej, nej, nej, du gör fel. Jag ska visa hur man gör", säger jag och fyller pipetten med vätska och passar in vätskan över och inte i hålet. Mer och mer knark häller jag i den stackars människan. Till slut frågar jag hästtjejen vad det egentligen är jag fyller min vän med. Hon har ingen aning.
"Attans", säger jag. "Gud vet hur många milliliter jag har hällt i."
På väg ut slänger jag en blick genom fönstret och ser en lång rad människor som står och stirrar på oss borta i musikkorridoren. Samtliga bär kilt. Jag förstår att de har sett alltihopa. Jag griper tag i Ellas knarkfyllda arm.
"De kommer att berätta för rekorn och då blir det ett jävla liv när hon ringer hem till mina föräldrar och jag kommer aldrig få läsa ut Den Nakna Lunchen."
Ella instämmer. Det är dags för samlig. Hälften av stolarna runt bordet är enbenta pallar och hälften är malätna tronar. Jag har fått oturen att sitta på en enbent pall. När Roger börjar prata gå jag runt bordet och sätter mig på en ledig tron mellan Malin och Joakim. Joakim kommenterar att jag ser ut som Robbie Williams och jag tänker ännu en gång att han är en av de otrevligaste människorna jag känner. Joakim alltså, inte Robbie Willams. Den rika Niklas sitter framför mig. Plötsligt börjar han gapa och håller sig för halsen. Han gapar större och större och större ända tills man hör ett otäckt krasande ljud och han faller ner på golvet. Jag inser att någon måste ha brutit käkbenet på honom och märker i samma ögonblick att Ella är borta. Jag springer ut i korridoren och ser Ella flyga intill taket medan hon skrattande hugger ner alla kristallkronor med en fiskekniv. Jag springer efter henne och märkar att jag också flyger. Jag flyger ikapp henne och väser:
"You must make them suffer to their last breath", och syftar självklart på de kiltbeklädda människorna som såg oss knarka.
"Roger roger", svarar Ella och viker av mot musikkorridoren för att så att säga ta hand om dem. Jag flyger ned för glaskorridoren. Alla kastar sig ner på golvet i skräck när de ser mig. Jag skrattar. När jag kommer till matsalen hejdas jag av en Draco Malfoy-liknande krabat med svart hår som eskorterar en mycket tjock dam med stort grått hår klädd i svart sammet. Jag inser genst att detta är den mörka överhäxan som har kommit för att konfrontera mig. Jag tar sats och puttar henne allt vad jag har. Hon vajar lätt och ser lite förvånad ut. Jag tar tillfället i akt och smiter förbi henne. I kafeterian stöter jag ihop med en till häxa som har grått hårsom står ut flera meter ut åt vänster och går som en pingvin. Hon ser väldigt desorienterad ut. Inne i Lottas rum ser jag en häxa i grön sammet som tjuter om att hon äntligen har hittat kulan med kartan som leder till Nyckeln Som Öppnar Alla Dörrar - efter alla dessa år! Vid kopiatorn sitter Ella på ett bord. Bredvid henne ligger hennes nycklar. Jag tar nycklarna för att öppna skåpet, men när jag rör vid skåpnyckeln så faller den sönder och inuti ligger en liten och väldigt smal nyckel med en liten, liten ingravering; jag har hittat Nyckeln Som Öppnar Alla Dörrar.
Visa toppen
Show footer