Det var länge sen jag var självmordsbenägen varje dag. Minnet av den där känslan, är att den är väldigt lik känslan av olyckligt kär. Allt man ser blir en påminnelse om hur mycket man hatar livet och hur mycket man längtar efter att det ska ta slut. Tankarna går som katten runt het gröt och man kan som inte få det ur huvudet någon längre stund. Man finner paralleller i musiken man lyssnar på och bockar av i huvudet allt som passar in. Man gör försiktiga närmanden, prövar gränserna och ser vad som händer. Det är svårt att sova på natten. Allt man ser eller hör, eller saker som händer har man jätte lätt att överreagera på grund av och man är obalanserad. Man börjar sätta upp en massa regler för sig själv, kär - man får inte göra fel, allt ska passa så att personen i fråga förstår hur fin man är. Självmordsbenägen - man får inte bry sig, till slut slutar man bry sigom att titta när man går över gatan och skiter i hur farligt alla säger att missbruk är.
Grejen som jag ville komma fram till är att om man någon gång har haft väldigt starka känslor på något vis, så finns de alltid där. Man vet hur det känns även om de svalnar av med tiden. Och saken är den att om man har känslor som fungerar på ett liknande sätt så kan de gamla känslorna komma tillbaka bara för att de känns precis som de nya. Så till synes harmlösa känslor kanske är farligare än man tror och... ja,ni fattar grejen.

Jag ska inte lämna dig. jag vill inte lämna dig!