November
Wednesday 24 April 2013 photo 2/2
|
Vem fan är jag?
Är jag den deprimerade, misslyckade och jobbiga människa jag som självklarhet ser mig själv som? Varför ser ingen annan den? Är jag den människa som speglats i huvudet på alla tusentals människor jag lärt känna och träffat i livet? Är det jag, i tusentals olika former, eller är jag fortfarande en enda individ som bara uppfattats av alla andra unika individer på olika sätt för att dem just är unika och tänker unikt? Är jag konstant, är jag delvis här och där, finns jag på oräkneligt många plan, alla lika meningsfulla eller meningslösa?
Jag ser mig själv från mitt eget perspektiv på ett sätt jag är säker på att ingen annan människa sett. Dom jag visat mig själv mest för ser inte den personen, dem ser den människan som agerat på ett speciellt sätt utåt, mot dem, och den personen är helt annorlunda. Den jag ser som mig själv ser ingen annan, och jag själv börjar förlora fokus och vetskap om hur jag är i andras ögon. Eller är det upp till dem att avgöra, och inte mig? Är det viktigt för mig personligen att fundera över hur varje individ uppfattar mig, vad jag gör som orsakar deras synsätt på mig som individ?
Vissa älskar mig och vissa hatar mig, beror det på dem eller mig? Eller är det båda?
Är individen byggd av kollektivet? Är vi alla resultat av varandra, som har formats av dem och det vi upplevt under livet? Betyder det att allt är ett och ett är allt?
Om ingen minns mig, existerar jag bara i mig själv. Personen som syns utåt har försvunnit eller kommer försvinna om jag slutar interagera med andra människor och alla kollektivt slutar minnas mig.
Jag sitter och gråter ögona ur mig just nu, depressionen börjar ta över mig. Jag har tänkt på självmord (inte som i "jag vill ta livet av mig", utan bara funderat på konceptet och allt som har med saken att göra) nästan varje dag under en längre period, jag byter aldrig kläder, skiter fullständigt i skolan, försöker stressat ta tag i mitt liv och umgås med dem som betyder allt för mig.
Dock har allt fått den där domedags aktiga kusliga äckliga känslan över sig. Allt känns evigt hemskt och olyckligt. Jag ser det vackra i allt, samtidigt som det känns dött och urholkat. Allt är fyllt av liv och kärlek, allt är fyllt av en vidrig aura av död, mardrömmar och undergång.
Jag vet inte vem den där personen är längre, den alla andra uppfattar mig som. Jag vet bara hur jag är enligt mig själv, och jag känner mig delad och som att jag förlorat hälften av min själ. Är själen något är det väl alla platser vi existerar på, i andras själar och tankar med andra ord.
Om jag är alla och alla är mig finns det inga fel i mina känslor, universum bekräftar dem. Jag är aldrig ensam, men samtidigt finns det inte en jävel som vet hur jag är där inne, där ingen annan än jag kommer åt. Liksom alla andra individer.
Det jobbiga är dock att jag är sjuk. Mitt inre har inte frid, jag som jag ser mig mår dåligt, och jag får känslan av att bara jag ensam kan rätta till det, samtidigt som mitt sunda förnuft säger att jag inte kan ta mig ur en depression ensam.
Hur länge ska det hålla på? Hur länge kommer jag att orka? Jag börjar bli orolig. Oro är dock något konstant i min vardag, men nu tror jag det börjar bli illa på riktigt....
Annons
Sunkubus
Fri 24 May 2013 00:07
Låter som den absolut troligaste slutsatsen! Jag får helt enkelt acceptera mig själv som ett spaghetti ufo! D:
Hallkatla
Mon 29 Apr 2013 16:56
Har haft liknande tankar och jag har tyvärr inte kommit fram till något svar. Just det där om alla tankar jag har i mitt huvud och formulerar och tänker så fruktansvärt intensivt på, som jag inte ens kan minnas om jag har delat med andra, hur mycket säger jag egentligen högt till andra? så vad har de för bild utav mig mot vad jag har om mig själv?... Tomheten är ju vanlig depression, men du vet, säger du det högt är det ju för att det är vår, "det är normalt att bli deprimerad i början på våren"..*suck* människor..livet.
Anonymous
Fri 26 Apr 2013 20:54
Du skriver så jävla bra och jag känner igen mig rad efter rad något så oerhört, det är nästan obehagligt vad bekant det är, men ändå inte. Det du beskriver, den här dualiteten, skönhet, död, mardrömmar, liv, är något jag upplevt så länge jag kan minnas. Det är en fantastisk kvalitet i människor, men givetvis förödande om det går för långt. Jag önskar verkligen att du kan finna någon slags balans, frid, vad man än ska kalla det. Du verkar otroligt intelligent och värdefull.
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sunkubus/514058383/
Visa toppen
Show footer