November
Sunday 14 December 2014 photo 1/1
|
Brian Froud är en bra konstnär.... (needed related pic for thoughts....)
(Wall of text incoming!!)
Jag har aldrig gillat att låta vidskeplig, och har försökt undvika den sortens tänk till och från i mitt liv. Sen jag träffade min nuvarande sambo har jag nästan ställt mig negativ till sånna tankar (han är väldigt logisk och anti vidskepelse i sitt tänk, så jag inspirerades lite av det), till och med när de kommer från andra människor, och det är också en sak jag försökt undvika att göra. Döma andra utifrån deras tro eller icke-tro när den omöjligt kan skada andra. Det är skillnad på att tro på spöken och att Gud skapade världen, och att tycka att kvinnor står män underlägsna eftersom det står i Bibeln eller nått sånt, det ena kan omöjligt skada någon annan, det andra kan det. Alltså, ni fattar vad jag menar, tror jag....
Jag gillar inte att vara fördomsfull, och har försökt motarbeta mina tendenser så gott det går genom åren. Samtidigt som jag försökt att undvika vidskepligt tänk hos mig själv.
Jag har dock kommit till en punkt då jag inte längre tror att tron på magi, "påhitt", andar och allt som har med paranormalitet och vidskepelse att göra nödvändigtvis "geggar igen" mitt sinne med bullshit. Jag har börjat tänka att det kan berika mig, så länge jag fortsätter analysera mig själv så objektivt som möjligt dagligen, något jag sysslat länge med nu. Så länge jag kan minnas faktiskt. För jag tror det kan vara nyttigt att kritisera sig själv från olika håll, analysera sig själv och ifrågasätta sig själv och sina tankar.
Jag var väldigt "spirituell" som barn och tonåring, något jag tror majoriteten av alla barn är, och många tonåringar. Jag visste visserligen att drakar och älvor inte fanns, men viljan att tro var så stark att magin nästan fanns där. Jag gick runt i skogen som 10-åring och pratade med mina hemliga kompisar, mina drakar och hittade på ritualer, ibland med likasinnade vänner.
Med tiden tog "vuxenheten" över, kreatiiviteten i mig fanns kvar, men "magin" började försvinna. Jag har inte känt samma engagemang och känslor för sånt här på många många år nu, och jag har känt att jag som konstnär lidit lite av detta. Jag har kommit fram till att det här barnatänket behövs i mitt liv, för att jag ska bå bra och utvecklas både som människa och konstnär. Vissa mornar kunde jag vakna med känslan av att allt var magiskt igen, men det var mer sällan.
Igår kom väldigt väldigt mycket tillbaka, samt den här morgonen vaknade jag med ett barns fascination över bara känslan av existensen och hur magisk världen plötsligt var igen. Det påminner om att trippa, men på ett mildare och mer igenkänningsbart sätt. Jag har lättare att associera mig till känslorna jag hade som barn nu, samt dom jag hade när jag gick på folkhögskola (och träffade de finaste människorna i mitt liv), känslorna i lågstadiet, högstadiet osv osv... Allt det magiska i mitt liv, alla människor jag umgicks med, allt vi gjorde etc..
Droppen som fick bägaren att rinna över var faktumet att jag, som ofta, satt och läste om något slumpmässigt jag intresserats av på nätet igår kväll. Jag har ritat mycket älvor och feer på sistone, det har varit lätt för mig att visualisera dem och teckna dem, och så klart har jag blivit mer intresserad av dem. Jag tycker om att intressera mig av saker, göra saker relaterat till det jag för tillfället är intresserad av (förutom att teckna sakerna så klart). Så jag kollade upp olika saker man kan göra för att komma i kontakt med dem, som en kul grej. Ni vet det där klassiska, att sätta ut en skål mjölk eller grädde i farstun eller på fönsterbrädan, eller nått godis. Så jag gjorde det. För sånt är kul, och livet blir roligare även om det bara är på låtsas, tycker jag. Jag vill fortsätta leka livet ut liksom.
Grejen var den, att samma kväll efter jobbet hade jag tappat bort mitt vaselin. Jag är typ beroende va vaselin, mina läppar dör och svider som fan i helvete utan mitt älskade vaselin. Så jag fick mitt vanliga utbrott och grävde runt i lägenheten på ALLA ställen där jag brukar lägga det, + alla andra ställen, utan att hitta det. Så jag sket i det till slut. Bara någon minut efter att jag ställt ut skålen med mjölk till "älvorna" hittade jag mitt vaselin. Det låg mitt på sängen i fotändan. Alltså... Jag gillar när sånt händer. Det kan lika gärna vara att jag sparkat ner det i fotändan i sömnen (för jag har prylar i sängen hela tiden), och att jag i mitt rage utbrott inte såg det när jag letade.
Samma sak har hänt skitmånga gånger med saker jag tappat bort. Det har dykt upp igen på de mest uppenbara ställen.
En gång tappade jag bort mina nycklar när jag bodde på elevhem. Jag minns att jag upptäckte att dom var borta när jag skulle låsa upp min mammas lägenhet för att hämta post där. Dom kunde antingen ha tappats på bussen, i elevhemmet eller utomhus på vägen. Jag letade satan i asmånga timmar efter dem utan att hitta dem. Några veckor senare ringer morsan och säger att hon hittat dem, i min gamla nyckelkorg hemma hos henne. Jag hade aldrig tagit in nycklarna i hennes lägenhet, och varken hon eller syrran hade sett dem eller lagt dem där (de skyllde på att jag, förvirrad som jag annars är, lagt dom där utan att tänka på det). Alltså, går man efter hur "andar" och övernaturliga väsen fungerar är allt jätteuppenbart.
Jag har en personlig anknytning till min nyckelkorg (morsan och syrran ahr sina egna likadana på samma ställe), har inte använt den på flera år eftersom jag flyttat därifrån, och "andarna" lägger den så klart däri.
Samma sak med mitt vaselin och tusen andra småprylar jag tappat bort och hittat igen genom åren. Samma sak varje gång, de försvinner, jag letar på samma ställe hundra gånger, och till slut dyker de upp på ett uppenbart ställe jag omöjligt kan ha missat. Någon lånar mina prylar, fraktar dem genom dimensioner och lämnar tillbaka dem. Någon som känner mig, och kan mina personliga ställen. Någon som varit med mig i flera år, kanske hela livet.
Jag vill tro på det, samtidigt som en stark del i mig säger att det absolut inte kan existera. Jag vet inte ens vad det är.
Jag vet inte, kanske är känslan av att vilja tro starkare än den riktiga tron. Det är nog så. Det kanske är bäst så. Eller så finns det saker vetenskapen inte förklarat än, varelser som interagerar med oss och vår värld genom andra världar och dimensioner... Jag vill att det ska finnas. Även om det inte gör det, kan man alltid fantisera om det. Även om jag innerst inne inte tror på det.
Det är så otroligt berikande, speciellt på det kreativa planet.
Jag har inget annat än saker att vinna på att tänka så här, har jag listat ut.
Samtidigt vill jag aldrig stensäkert säga "älvor och enhörningar finns", eftersom jag tror något påkommet av människor sällan existerar i den form vi tänkt oss. Jag menar, det är ju ofta så, det vi oftast föreställt oss finns kommer ofta i någon annan form än det vi tänkt, men det påminner sort of. Som med allt i livet. Jag önskade mig ett jobb, och föreställde mig en massa olika, men tänkte aldrig på att jag skulle kunna jobba på Ica Maxi. Inget blir verkligen som man tänkt, allra minst det "övernaturliga".
Finns det älvor, kan jag ge mig fan på att dom inte ens liknar något jag någonsin föreställt mig.
Och jag älskar den tanken. Något finns, men det är som att ingen kan veta vad förrän det står där och säger hej mitt framför näsan på en.
Annons
Grove
Mon 29 Dec 2014 20:34
Hoppet om magi är viktigt, indeed. Jag tror verkligen att det kan ge mycket mer gott än ont, så länge det inte blir ett perspektiv som blundar för reella element i förmån för "illusionen".
Och att inte tro på något gör ju som du säger inte att man inte *vill* tro på det, för den delen. Det är spännande och roligt, I say go fer it!
Och att inte tro på något gör ju som du säger inte att man inte *vill* tro på det, för den delen. Det är spännande och roligt, I say go fer it!
Sunkubus
Wed 21 Jan 2015 11:26
Det är exakt det jag tänker, att jag måste hålla någon form av distans till det i alla fall. Det är om inte annat givande för den kreativa processen! :>
Anonymous
Thu 25 Dec 2014 16:46
Som jag brukar säga, Vetenskapen kan ge oss många bra teorier om saker och ting. Men vetenskapen har inte svar på allt.
Sunkubus
Thu 25 Dec 2014 22:52
Det håller jag med om. Förr eller senare får man nog en vetenskaplig förklaring med empiriskt underlag på sånt som idag kallas övernaturligt, men vi kommer nog aldrig kunna förklara 100% av allt som finns i universum. Allt jag egentligen hoppas på är att det åtminstone finns något mer än "det mänskliga" så att säga... Andra varelser, andra medvetanden osv.
Anonymous
Fri 26 Dec 2014 05:44
Sant, men kanske är det något som vi helt enkelt aldrig kommer att finna alla svar på. Så det vikitga är att lära sig leva med att acceptera mystiken som omger oss.
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sunkubus/519208525/
Visa toppen
Show footer