November
Monday 16 February 2015 photo 1/1
|
Hor-fitt-kuk-trigger. Jag har aldrig riktigt vetat vad "triggers" är för mig, och aldrig riktigt trott att jag kan "triggas", men nu insåg jag att det är det enda som förstört mig och mina förhållanden med andra människor. Samtidigt är allt deras fel, och allt är också mitt fel, och jag kunde ju ha svalt, men då hade jag varit en mask idag. Ryggradslös och ganska äcklig.
Jag vill inte agera på tankarna och nojjandet... jag hatar mig själv för det här. Samtidigt har jag ingen aning om hur man skiljer på något som jag genuint borde oroa mig för och något som bara är hjärnspöken. Jag tror att den kunskapen gick förlorad i varje brutet löfte, varje svek, varje obesvarat samtal, varje otrohet, och alla gånger jag spytt för att jag gråtit så mycket när jag är rädd att någon ska göra slut... Om jag har fattat det hela rätt, går alla bara runt och tror att dom inte är tonåringar/barn längre, men egentligen är det en illusion, och alla är fortfarande samma emotionella jävla vrak som går under varje gång ett sms ser lite smått misstänksamt ut....
Ni vet det här "hen svarar bara kort och tråkigt, hen måste vara sur/hata mig/jag har gjort nått fel" eller "hen svarar inte alls, jag är dum i huvudet, hen gillar inte mig längre, hen skrev något på facebook som jag inte håller med om så nu måste jag sitta och hulka på mitt rum och cutta sönder benen för att jag tror att hen är min raka motsats och egentligen hatar allt som har med mig att göra för det kan man ju avgöra med en enstaka mening från facebook eller hur?!?!?!?" Eh, ja.
Jag har aldrig riktigt kommit över det där. Jag har hållit på då där sen jag blev kär för andra gången.
Han svarar inte nu, och skriver bara "ja" som enda svar på en irrelevant fråga. Alltså är han trött på mig och jag är skitjobbig, irriterande och fyller bara funktionen knull-docka i hans ögon.
Fast jag vet innerst inne att jag är dum i huvudet som tänker så, och att han antagligen sitter och skypar med nån polare eller kör nån stressig boss i nått spel, är med familjen eller whatever som kräver uppmärksamhet....
Vet ni hur svårt det är att hålla sig från att inte bara skriva ur sig all skit i ett å samma sms tills man inte får plats med mer för att antalet bokstäver i smset är maxat? Jag har gjort det så många gånger att inte en jävel som yttrat orden "jag älskar dig" tar mig på allvar längre, och dessutom hotat med att om inte jag "förbättrar" mig så tar det slut.
Sen suger sig magen ut-och-in, strupen blir trängre, kräkreflexer som känns som stenblock i halsen börjar ta form och inget annat i hela världen kan spela någon annan roll.
Eller ok, jag kom på att jag faktiskt kände det här en gång innan jag blev kär. Då var jag 12-13 och hade precis fått reda på att min bästa vän skar sig i armarna. Och där började väl hela den resan kan tilläggas också....
Jag vet inte hur man beskriver på ett mindre klyschigt sätt hur hela världen faller sönder och sugs ut i rymden där man omöjligt kan nå den, och man blir ensam i sitt med egna händer konstruerade hus av ångest, svarta hål, oro, en mobiltelefon, valfritt vasst föremål och det största behovet i världen av att skriva allt man tänker på till den man älskar så att hen ignorerar en ännu mer, hatar en ännu mer och till slut tröttnar och drar och lämnar en kvar i sitt lilla rum, ensam, och hen kommer aldrig aldrig mer tillbaka :D
Jag har fortfarande förmågan att få det att INTE hända (just exakt just nu alltså), utan bara härda ut i mitt lilla rum. Och jag kommer göra det igen, och igen, och igen, och jag får aldrig aldrig prata om det, för då förstör jag allt. Det finns inget sätt i världen jag kan prata med henom om det här utan att det leder till en oönskad konflikt. Och det kommer fortsätta, tills jag blir 92 och dör av hög ålder. Jag minns att jag som ung tonåring ofta tänkte "Tar det aldrig slut?!?!". Och det gjorde det aldrig.
Det bränner i mitt huvud, jag har svindel och svettas brutalt på varenda centimeter av kroppen.
Jag skäms oändligt mycket över det här, men jag har liksom inget att förlora på att bara skriva ur mig skiten här så.... whatevs.
Annons
Grove
Fri 6 Mar 2015 14:21
Känner igen mig så jävla hårt. man vill lämna ut allt till den andra, skriva exakt hur man känner så att den förstår att man mår dåligt av en legitim anledning och inte bara försöker dra i dens trådar. Men samtidigt är man rädd att man viker ut sig för mycket, blottar allt som är oönskat med en, så att de drar sig undan av samma skäl. ish ish ish, det är så jävla ångest. Fortsätt skriva av dig. Det borde hjälpa lite i alla fall :]
Anonymous
Thu 19 Feb 2015 22:34
Oooh jag känner igen så mycket i 3e stycket. Med undantag på möjligen cutta.
Andraklass
Mon 16 Feb 2015 23:46
Förstår precis vad du menar.
vi är alla där och "överanalyserar" varje liten sak.
Sen är du nog lättare att analysera mer om man tex varit med om otrohet. Vet hur såna jävla ärr slits upp då och då.
vi är alla där och "överanalyserar" varje liten sak.
Sen är du nog lättare att analysera mer om man tex varit med om otrohet. Vet hur såna jävla ärr slits upp då och då.
SpecimenUnknown
Mon 16 Feb 2015 20:24
Relaterar med en hel del av det du skriver förutom att jag har andra sätt att skada mej med än att skära mej. Känner särskilt igen din beskrivning av att anta massa saker efter att bara ha läst en mening på Facebook.
Har problem med misstro och felaktiga förväntningar i förhållandet jag är i nu, pressar mej ashårt för att kunna lita fullt ut på min pojkvän, men ibland går det bara inte för det finns för mycket hjärnspöken i huvudet som säger åt mej att fly innan jag blir sårad och lämnad ensam igen. Hoppas verkligen att du hittar någon som låter dej ha dina hjärnspöken, som har tålamod med att du tänker och känner som du gör, som inte blir arg och knuffar bort dej när du blir "jobbig" i deras ögon, tror att du, precis som jag behöver någon som ger dej tid att lita på och öppna dej för dom. Nån som förstår att man måste klara av en persons "dåliga" sidor om man ska förtjäna dom bra.
Har problem med misstro och felaktiga förväntningar i förhållandet jag är i nu, pressar mej ashårt för att kunna lita fullt ut på min pojkvän, men ibland går det bara inte för det finns för mycket hjärnspöken i huvudet som säger åt mej att fly innan jag blir sårad och lämnad ensam igen. Hoppas verkligen att du hittar någon som låter dej ha dina hjärnspöken, som har tålamod med att du tänker och känner som du gör, som inte blir arg och knuffar bort dej när du blir "jobbig" i deras ögon, tror att du, precis som jag behöver någon som ger dej tid att lita på och öppna dej för dom. Nån som förstår att man måste klara av en persons "dåliga" sidor om man ska förtjäna dom bra.
Kamikazefilosof
Mon 16 Feb 2015 20:05
Relaterar något för mycket. De rationella tankarna (hen spelar/umgås med familjen/duschar/har inte sovit på typ två dagar och har antagligen slocknat...) är så enkla att glömma bort när det känns som att hen egentligen bara ser all skit med mig.
Men som en klok vän sa när jag pratade med honom om det: tror du inte att hen faktiskt vill veta att du känner så? Älskar ni varandra gör ni det inte bara när ni mår bra, utan även när det är skit, och att trycka undan sådana känslor blir bara destruktivt.
Jag kan inte svara för ditt förhållande, men älskar hen dig så lär personen märka när något är på tok?
Se inte detta som att jag försöker strö salt i några sår, utan som en möjlig konsekvens av att berätta mer än vad du egentligen tycker känns bra: senast jag var nere och trodde att min finaste hatade mig sa han ingenting om det. Inte jag heller, så klart. Istället gav han mig världens bamsekram och berättade hur mycket han älskar mig, vilket fick det jobbiga inuti att lugna ned sig.
Sorry för wall of text från okänd människa, men det kan faktiskt lösa sig av att prata och jag hoppas att det funkar för dig också. c:
Men som en klok vän sa när jag pratade med honom om det: tror du inte att hen faktiskt vill veta att du känner så? Älskar ni varandra gör ni det inte bara när ni mår bra, utan även när det är skit, och att trycka undan sådana känslor blir bara destruktivt.
Jag kan inte svara för ditt förhållande, men älskar hen dig så lär personen märka när något är på tok?
Se inte detta som att jag försöker strö salt i några sår, utan som en möjlig konsekvens av att berätta mer än vad du egentligen tycker känns bra: senast jag var nere och trodde att min finaste hatade mig sa han ingenting om det. Inte jag heller, så klart. Istället gav han mig världens bamsekram och berättade hur mycket han älskar mig, vilket fick det jobbiga inuti att lugna ned sig.
Sorry för wall of text från okänd människa, men det kan faktiskt lösa sig av att prata och jag hoppas att det funkar för dig också. c:
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sunkubus/519482112/
Visa toppen
Show footer